”Jag skäms”. Så tänkte jag när jag började läsa den första sidan av den första texten till den numera obligatoriska kursen i högskolpedagogik.
Jag skämdes inte därför att jag äntligen bestämde mig för att läsa kursen. Mina känslor gentemot kursen är ganska ambivalenta: om Sverige vore ett ”vanligt” västerländskt land, med forskning i tjänsterna, regelbundna sabbatsår och tillgång till forskningsassistenter, då vore den obligatoriska kursen en mycket bra signal att undervisning också är viktig. Men i dagens läge implicerar denna kurs en vidare gymnasifiering av högskolorna och universiteten. I ett läge, där adjunkter, lektorer och befordrade professorer har ingen eller nästan obefintlig tid för forskning och kompetensutveckling och där de arbetar övertid med undervisning och förvaltning utan extra ersättning, då kommer ingen kurs i pedagogik att förbättra vår undervisning.
Trots att jag i grunden är motståndare till den pedagogiska kursen i dess befintliga form, så var det inte mitt beslut att äntligen delta i denna kurs som fick mig att skämmas. Det som fick mig att skämmas var den allra första sidan av den första texten som vi läste i kursen. Den kom från det första kapitlet av Högskolelagen. Där stod det svart på vitt att jag under flera år brutit mot lagen. Inte bara jag har brutit mot lagen: även mina kolleger och landets högskolor har brutit mot lagen.
Redan i andra paragrafen står det: ”Staten ska som huvudman anordna högskolor för 1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund ….” Vidare säger tredje paragrafen: ”Verksamheten ska bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning.” I fjärde paragrafen står det att ”Verksamheten skall avpassas så att en hög kvalitet nås, såväl i utbildningen som i forskningen ….”
Det är helt klart att jag, mina kolleger och alla högskolor bryter grovt mot dessa lagar, då vi accepterar en nästan total gymnasifiering av vår verksamhet. När vi ägnar nästan all vår tid åt undervisning och förvaltning, bryter vi tydligt mot högskolagens grundläggande krav att undervisningen ska vila på vetenskaplig grund, att det ska finnas ett samband mellan forskning och utbildning och att en hög kvalitet nås ”såväl i utbildningen som i forskningen”. Alla inblandade vet att under dagens villkor är det helt omöjligt att uppnå en hög kvalitet i vare sig forskning eller undervisning. Utbrända ”undervisningsslavar” har varken tid eller ork att hänga med den vetenskapliga utvecklingen i sina ämnen. Undervisningen blir inte längre baserad på modern forskning och vetenskapligheten försvinner från föreläsningssalarna.
Nästa fråga är hur det är möjligt att vi alla har accepterat att vi bryter mot lagen? Hur kan lärare inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen forska och undervisa om hur andra grupper organiserar, demonstrerar, strejkar och gör uppror, men står passivt och accepterar att våra egna villkor tillhör de absolut sämsta i hela Norden? Varför vägrar vi inte rakt ut ägna mer än 50 % av vår tid åt undervisning och obetald förvaltning?
Vi kan ställa samma fråga till högskolorna. Hur kan de acceptera dessa lagbrott? Vore det inte mycket bättre att ge alla lärare minst 50 % forskning och sedan när regeringen frågar dem varför de går med förlust, försvara sig med att de inte längre vill bryta mot lagen? Då skulle vi kunna tvinga staten att ge högskolorna och universiteten tillräckligt med medel för att faktiskt följa lagen.
En cyniker skulle kunna svara att det inte spelar någon roll. Om vi vägrade att bryta mot lagen, skulle regeringen helt enkelt kunna ändra lagen och ta bort kravet att utbildningen ska ges på en vetenskaplig bas och att den är relaterad till forskningsläget.
Det är sant att vi i en demokrati får acceptera att en demokratisk vald regering har rätt att bestämma sig för förvandla högskolor till yrkesinriktade postgymnasiala skolor. Ändå är det bättre att tvinga regeringen att göra detta helt öppet istället för att göra det i smyg. Då kommer vi äntligen att ha en öppen politisk debatt, där regeringen argumenterar för att högskolor ska ersättas med post-gymnasiala yrkesutbildningar, medan andra politiska partier kan vinna röster med att argumentera för ett öppet samhälle, där studenterna får vetenskapliga utbildningar och lär sig att tänka kritiskt och analytiskt; ett samhälle med forskningsfrihet, där lärarna kan vara engagerade i samtidens vetenskapliga diskurs och förmedla denna kunskap till sina studenter.
Vi kan inte vara säkra på att vi kommer att vinna en politisk debatt om högskolornas framtid, men vi har ingenting att förlora genom att tvinga fram en sådan debatt. Det värsta som kan hända är att dagens smyg gymnasifiering blir öppen och tydlig för alla.
En gång hade jag ett kort samtal med dåvarande utbildningsminister Carl Tham. När jag klagade över de olidliga forskningsvillkor som dagens forskare möter, svarade han att ”akademiker är bra på att prata”. Frågan är när vi kommer att vara lika bra på att agera!
STEVEN SAXONBERG
docent i statsvetenskap och forskarassistent
vid Uppsala universitet, samt lektor i samhällskunskap
och sociologi vid Högskolan Dalarna
