Att bli ålderspensionär kan vara att hamna från gräddfil till spamfil. Och det är lika så gott, tycker kanske en del skadeglada, yngre kolleger som därigenom får större svängrum.
Men även de fortsatt yrkesverksamma akademikerna kommer en gång att bli seniorer och betraktas som förbrukade. Bara de får leva och ha hälsan. Under några år kommer en del av de nyblivna pensionärerna, som ännu ej är utbrända eller utarbetade, att slåss för sin mentala och sociala överlevnad i känd Robinsonanda.
Elaka tungor kommer att kalla kampen för ”utslag av senil pubertet”. Efter ett tag kommer emellertid silverhårspantrarna att ge upp och omvärlden går slutligen miste om deras kompetenser och livserfarenheter.
Det är nämligen ett biologiskt fenomen att det mesta, som inte utnyttjas, snabbt går förlorat. De samlade kunskapsresurserna avtar således i takt med den tid som går åt att mata duvor på torget.
Har inte seniorernas hälsa sviktat förr så gör den det då. Och de forna skattebetalarna blir kostsamma fall för vården och omsorgen.
Samhället är alltså det svenska pensionssystemets största förlorare. Hur länge har det råd att, i tid och otid, tömma papperskorgen?
Undrar
GUY HEYDEN
EMERITUSPROFESSOR
FÖRESTÅNDARE FÖR SENIORPOOLEN
VID GÖTEBORGS UNIVERSITET