MEDARBETARENKÄTEN, som vände sig till alla som var anställda mer än tre månader, är en del i Lunds universitet personalpolitiska projekt, PUPA (Professionell Utveckling och Professionella Arbetsvillkor) som leds av professor Ingalill Rahm Hallberg, nyligen avgången prorektor.
– Vi har försökt jobba fram frågor om vad som är intressant för en akademiskt styrd organisation. Själva enkäten är till stora delar översatt från en återkommande enkät som Bristol University använder sig av, säger hon.
Svarsfrekvensen ligger på närmare 53 procent. Drygt 3 500 personer har svarat.
Tre fjärdedelar uppger att de i stort är tillfredsställda med arbetet på Lunds universitet. Det finns ett högt förtroende för närmaste chefen (89 procent) och hög lojalitet med Lunds universitet (76 procent). 85 procent anser att universitetet står sig väl jämfört med andra arbetsplatser och 90 procent är stolta över att jobba på Lunds universitet.
Men en hel del resultat i enkäten är kanske inte vad man förväntar sig att finna i en akademisk organisation, även om resultaten i hög grad överensstämmer med vad som framkommit från motsvarande studier i Bristol.
Över 60 procent av medarbetarna anser att beslutsfattarna inte lyssnar på dem och inte tar deras idéer och förslag på allvar. Mer än hälften anser att det är svårt att få saker gjorda vid universitetet, vilket kanske inte är så konstigt i en akademisk organisation av Lunds universitets storlek.
Och över 40 procent är osäkra på om de kan säga vad de tycker utan att det får negativa konsekvenser för dem.
– Det gäller i högre grad administrativ personal och unga akademiker. Denna fråga är viktig och bör leda till eftertanke, säger Ingalill Rahm Hallberg.
Hon tror att man här fångar komplexiteten i den akademiska kulturen, det sker lätt en sammanblandning av yttrandefrihet med respektfullt uppträdande. Resultaten antyder inte att det skulle vara chefer man tänker på när man svarar eftersom förtroendet för dem är högt.
– Det handlar om kulturen i akademiska miljöer, professorer och seniora forskare har mycket stor makt. Ibland kan det bli en ganska rå och otrevlig ton när man debatterar akademiska frågor med arrogans och nedsättande omdömen och personliga angrepp. Jag kan inte se att det behöver vara på det sättet utan man ska skilja på akademiska debatter och hur man uppför sig. Men att kunna ta en akademisk diskussion med en respektfull ton är något jag tror universiteten generellt behöver jobba mycket med.
DEN ANDRA DELEN som troligen avspeglas i de här enkätsvaren är förhållandet mellan akademiker och administratörer. Ingalill Rahm Hallberg menar att det finns spänningar mellan administratörer och akademiker; administrativ personal underordnar sig akademikernas auktoritet även i frågor som administratörerna kan bättre.
– Det tycker jag är ett problem eftersom den administrativa personalen
besitter en kompetens om hur man hanterar personal och ekonomi och andra administrativa frågor medan akademikerna inte är ett dugg professionella i de frågorna.
Hon säger också att den administrativa personalen inte ser
lika mycket utvecklingsmöjligheter.
– För dem finns det en risk att arbetet blir för monotont och att
det faktiskt inte finns några utvecklingsmöjligheter. Samtidigt vill vi ha mycket erfarna medarbetare. Risken är då att de bästa går vidare till en annan organisation där de har bättre utvecklingsmöjligheter. För den akademiska personalen verkar stressen vara det stora problemet.
Nästan var tredje har svårigheter att somna och mer än var tredje har svårt att koppla av på fritiden. Nära 40 procent anser att privatlivet blir lidande av arbetet.
– Runt en tredjedel av de anställda svarar att de har en hög frekvens av stress. Det kan jag tycka är anmärkningsvärt.
Det mest känsliga gruppen i det avseendet är de i mitten av sin karriär,
forskarassistenter och forskare som ännu inte är tillsvidareanställda.
– Stressen balanseras troligen ner av det faktum att de svarande upplever sitt arbete som meningsfullt, har hög egen kontroll över arbetet, utrymme för egna initiativ, positiva utmaningar och så vidare.
Det är faktorer som är välkända för att moderera effekterna av hög arbetsbelastning. Men faktum kvarstår, många känner sig stressade.
– Det är troligen både de tillfälliga anställningsformerna och finansieringssystemet, att de hela tiden måste jaga pengar, som skapar
den här pressen. Som jag ser det är det inte ett särskilt konstruktivt system. Hade man haft en finansieringspolitik som varit betydligt
mer långsiktig och universiteten hade fått ta ansvar för vad som är god undervisning och god forskning, hade det blivit en annan stabilitet i
lärosätena.
GENERELLT HAR MAN enligt enkäten ett högt förtroende för personer som har uppdrag som chef även om det också framkommer att ju längre bort man är från chefen desto mindre förtroende har man. Det innebär att man har lägst förtroende för universitetsledning och fakultetsledning. Och störst förtroende för institutionsledning och ledning på lokal nivå.
– Jag tror det mycket handlar om missade möjligheter, att man faktiskt inte haft introduktion på universitetsnivå och fakultetsnivå, och att man inte kommunicerar vad man faktiskt gör. Och då blir den delen av organisationen anonym och öppen för fria fantasier, ibland kanske man får reda på mer via lokaltidningen än via sin egen ledning. Men det här jobbar man redan med på Sektionen Personal.
Enkäten är inte färdiganalyserad.
– Exempelvis måste vi i lugn och ro gräva mer i arbetssituationen för personalen i mellanledet som är mera utsatt för stress för att se vilka mönster som finns.
Efter att enkäten avslutats har alla delar av organisationen fått sina egna resultat.
Alla fall som rör kränkande särbehandling – sju procent säger att de själva varit utsatta – har särskilt rapporterats till fakulteterna.
Ytterligare körningar av statistiken är beställda av fakulteterna, som hur familjesituationen påverkar arbetet för exempelvis kvinnor med minderåriga barn.
– I kärngruppen som analyserar enkätsvaren ska vi skriva fram mer isolerade frågeställningar, till exempel hur administrativ personal
på ett lärosäte egentligen har det. Och för forskande och undervisande personal ska vi jämföra olika akademiska nivåer. Resultaten ska vi publicera för vi tycker att det skrivs alldeles för lite om universiteten som arbetsmiljö, samtidigt som vi gör anspråk på att vara forskare.
Skillnader i svaren mellan könen är inte analyserade ännu.
– Här finns en variabel som stör. Kvinnor är oftare anställda i administrativa positioner. Så det är svårt att säga om resultaten beror på könet eller att man har en viss anställning.
PLANEN ÄR ATT göra en ny enkät inom tre till fyra år. Vicerektor Nils Danielsson arbetar tillsammans med Sektionen Personal med frågan om vilka personalstrategiska åtgärder man ska sätta in på universitets- och fakultetsnivå.
Och att det behövs personalstrategiskt arbete gäller inte bara Lunds universitet.
– Efter mina tre år som vicerektor och en kort period som prorektor ser jag att universiteten inte har det fokus på personalpolitik, det är inte universitetens starkaste gren. Det är en mer rå människosyn som dominerar universiteten som arbetsplats än det är en människosyn som utgår från att ger vi bra villkor och tar väl hand om och ser till att personalen stimuleras i rätt riktning. Vi har mer en människosyn som bygger på att hungriga vargar jagar bäst. Och det är ju inte säkert att de gör, säger Ingalill Rahm Hallberg.
