Ina Lindblom hade undervisat på A-kursen i historia i några år när hon i höstas gick en universitetspedagogisk kurs vid Umeå universitet. En av uppgifterna var att beskriva ett pedagogiskt dilemma. Alla deltagares bidrag, med kommentarer, finns nu samlade i boken Didaktisk dialog.
Ina Lindblom skrev om känslan att förmedla stora mängder fakta under långa föreläsningar, där vissa studenter antecknar flitigt, andra inte alls, och det är svårt att veta vilket fäste kunskaperna får i gruppen.
– Det är något som gnager när man har långa föreläsningar där man delger mycket information. Det blir inte så varierat och inte så studentaktivt, säger hon.
Ina Lindblom
Fast det traditionella upplägget kan ha sina fördelar, tycker hon, jämfört med till exempel inspelade föreläsningar. Inte minst när studenterna är nybörjare.
– Det positiva är att de kan ställa frågor. Om man sett att något brukar missförstås på tentan kan man också repetera de bitarna mer. Så det är lite mer flexibelt. Men det är ju inte alltid studenterna interagerar så mycket.
Ina Lindbloms upplevelse är att stoffträngsel diskuteras rätt ofta bland universitetslärare. I boken resonerar hon kring olika sätt att aktivera studenterna när mycket fakta ska förmedlas på kort tid. Flipped classroom, inspelade föreläsningar med efterföljande diskussion, tror hon fungerar bäst för mer erfarna studenter. Ett tidslinjespel, där smågrupper får placera in historiska händelser på en tidsaxel, tror hon skulle kunna skapa mer interaktion i gruppen.
Idéerna har hon inte testat än, då hon nu har en annan tjänst på universitetet.
– Och jag har stor respekt för att många lärare har tung arbetsbörda. Man kanske vill ändra en kurs, men hinner inte.
Att läsa didaktiska tidskrifter och ”blicka utåt” tror hon kan vara bra för att få inspiration och nya idéer. De universitetspedagogiska kurser hon gått tycker hon också har gett mycket. Hur och när teorierna kan omsättas i praktiken är en annan fråga.
– Man får försöka hitta sätt att göra undervisningen mer intressant utan att det kräver alltför mycket arbetstid, säger Ina Lindblom.
Per-Håkan Lundow, docent i matematik, har i många år undervisat både nybörjare och mer erfarna studenter vid Umeå universitet. Katederundervisning i sig har han inget emot.
– Det är ett ganska naturligt sätt att presentera material. Men hur bra det går beror i grund och botten på vilka förkunskaper studenterna har.
Per-Håkan Lundow
Per-Håkan Lundow, docent i matematik vid Umeå universitet
Ibland kan han få känslan att ”tala för väggarna”, särskilt om ingen i gruppen säger något. På senare år tycker han att allt färre ställer frågor under föreläsningarna.
– Om det är tillfälligt eller en kulturell förändring är svårt att säga.
Per-Håkan Lundow gick samma kurs som Ina Lindblom och har i boken skrivit en kommentar till hennes text. Hans förslag för att komma undan korvstoppningskänslan är att göra ett low stake quiz, en form av testbaserat lärande.
Quizzet är inte betygsgrundande, man ”får” svara fel, frågorna ska främst trigga studenterna att söka fram information ur minnet. Han har själv testat detta i enklare form i sin undervisning och tycker att det fungerar. Men oftast använder han matematiska laborationer av olika slag för att aktivera studenterna.
– En laboration som upplevs relevant och som ger lite motstånd, det tror jag kan vara lärorikt. Det får inte vara trivialt, utan det ska ge någon slags insikt.
Olika vägar till variation
- Low stake quiz med frågor som aktiverar minnet.
- Laborationer och övningar med lite motstånd.
- Sök inspiration i didaktiska tidskrifter.
- Gå en universitetspedagogisk kurs.
Källor: Ina Lindblom & Per-Håkan Lundow
