– Jag tror att många – inte bara forskare, utan även journalister och politiker – har underskattat hur radikalt annorlunda vårt informationslandskap är nu jämfört med för bara 20 år sedan, och hur extremt sårbara vi är inför det, säger Åsa Wikforss.
Åsa Wikforss
Professor i teoretisk filosofi, Stockholms universitet
Som professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet hade hon tänkt mycket på frågor om kunskap och dess betydelse för individer och samhället.
Sedan kom året 2016. Britterna röstade sig ut ur EU efter en valkampanj med osedvanligt mycket falsk och vilseledande information. Amerikanerna valde en president som inte brydde sig om expertkunskap och vars lista på egna lögner blev längre för varje vecka.
– Vi såg en ny värld växa fram, där den digitala tekniken och plattformarna erbjöd helt nya sätt att gå in och störa i det demokratiska beslutsfattandet. Man använde desinformation för att manipulera väljarna, ställa grupp mot grupp, motarbeta kunskap och få demokratin att bli dysfunktionell, säger Åsa Wikforss.
2018 fick hennes forskarteam 50,4 miljoner kronor av Riksbankens jubileumsfond för att leda det tvärvetenskapliga forskningsprogrammet Knowledge Resistance. Det avslutades nu vid årsskiftet och har bidragit till den stora ökning av forskning som har skett på området sedan 2016.
Vad har då all denna nya forskning om falsk och vilseledande information och kunskapsmotstånd lett till för nya insikter?
– Vi har en mycket bättre diagnos av situationen nu. Vi vet mycket mer om hur desinformation sprids, hur kunskapsmotstånd fungerar och vad som driver det. Det som det behövs mer av, där forskningen inte har kommit så långt som vi hade hoppats, är just lösningar, säger Åsa Wikforss.
Som filosof kan hon konstatera att det ligger i kunskapens natur att den är sårbar. Det finns alltid en osäkerhet och evidensen kan vara mer eller mindre stark.
– Det går att så tvivel, också när vi vet någonting väldigt väl. Det går att förstöra människors kunskap bara genom att underminera tilliten till pålitliga källor. När vi manipuleras på olika sätt, så är demokratin i mycket stor fara.
I den liberala demokratin är alla människors lika värde fundamentet. Därför ska majoritetsstyret vägas upp med skydd för minoriteter. Statens makt ska vägas upp med individuella fri- och rättigheter och rättsstatens principer. Den lagstiftande, den dömande och den verkställande makten ska vara åtskilda för att förhindra maktkoncentration och maktmissbruk. Starka, oberoende och ansvarstagande medier och akademiska institutioner är hörnpelare för att människor ska kunna fatta välgrundade beslut, ha sakliga debatter och utkräva politiskt ansvar.
– Jag var väldigt orolig 2016, men fattade nog ändå inte då riktigt hur farlig den utvecklingen var. Och det ser vi ju nu, när man väl får beskriva det som att amerikansk demokrati nedmonteras i väldigt rask takt, säger Åsa Wikforss.
En annan person inom forskningsprogrammet Knowledge Resistance är Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet. Han berättar att de senaste årens forskning har gett mer kunskap om vilka medier som är kopplade till att människor hyser falska och missvisande uppfattningar om verkligheten. Det är framför allt sociala medier och högeralternativa medier, i såväl Sverige som andra länder.
– Vänsteralternativa medier, som Dagens ETC med flera, har inte alls de effekterna utan det är begränsat till den yttre högerkanten, säger Jesper Strömbäck.
Jesper Strömbäck
Professor i journalistik och politisk kommunikation, Göteborgs universitet
Han tror att det beror på två saker. Det ena är att de vänsteralternativa medierna i Sverige är mindre alternativa. Det alternativa med dem märks framför allt i att de lyfter andra frågor, inte i hur de rapporterar. Detta eftersom de följer journalistiska normer och värderingar, till skillnad från de högeralternativa mediernas rapportering som mer utgår från att bilda opinion. Det andra är att alternativa högermedier är i opposition till det de anser är ”mainstream” och misstror samhällsinstitutionerna.
– Och då misstror man ju också evidens från myndigheter eller om forskare kommer fram till någonting.
Enligt föreningen Medieakademins förtroendebarometer har förtroendet för traditionell media och olika samhällsinstitutioner inte förändrats särskilt mycket i Sverige de senaste tio åren, sett till hela befolkningen. Skillnaden mellan olika partisympatisörer är däremot stor. Enligt 2025 års mätning har bara 32 procent av Sverigedemokraternas sympatisörer förtroende för Sveriges radio. För de som sympatiserar med Moderaterna är siffran 63 procent, Kristdemokraterna 60 procent, och för övriga partisympatisörer 84–89 procent.
Den bristande tilliten till traditionell media har inte bara uppstått av sig själv och av sakliga skäl. Jesper Strömbäcks forskning på svenska riksdagsledamöters twittrande 2020–2021 visade att moderater och sverigedemokrater stod för 89 procent av de tweetar som kritiserade traditionell media på ett underminerande sätt.
Lars Beckman (M) stack ut med 299 sådana tweetar under ett år.
– Det finns liknande undersökningar i andra länder som samtliga visar samma sak: under en lång tid har det från högerhåll bedrivits en kampanj som går ut på att framställa traditionella nyhetsmedier som vänstervridna, som icke-pålitliga, som att de döljer fakta. Detta fångar sympatisörerna upp och man väljer då att i stället tro på politiker och medier som bekräftar ens verklighetsuppfattningar och åsikter.
Att problemen är störst på högerkanten är däremot ingen naturlag, poängterar Jesper Strömbäck. I länder där vänsterpopulister är starka – exempelvis Venezuela – kommer den falska och vilseledande informationen främst från vänster.
– Väldigt mycket tyder också på, utan att vi kan belägga det empiriskt, att politiker är mindre rädda för att bli beslagna med att sprida falsk och missvisande information än vad de var förr. Trump förkroppsligar detta. Det finns ingen politiker som vi vet har ljugit så mycket, så systematiskt. Hans stöd sjunker inte för det, och detta har andra politiker lärt sig av.
Vad säger då forskningen om den kritik som riktas mot traditionella medier?
– Det finns mycket man kan kritisera medierna för, men att det skulle finnas någon systematisk partiskhet åt det ena eller andra hållet finns det ingen substans bakom. Om man tittar på det svenska fallet så kan vi se att vissa partier gynnas under vissa perioder, och under andra perioder gynnas andra partier. Det handlar mer om nyhetsvärderingar och nyhetslogik.
De traditionella mediernas metod att försöka uppnå opartiskhet genom att låta båda sidor komma till tals har däremot visat sig leda till spridning av falsk och vilseledande information, berättar Jesper Strömbäck.
– När det handlar om åsikter är det rimligt att definiera opartiskhet så, men när det handlar om verklighetsbeskrivningar är det viktiga huruvida det man publicerar är sant.
Jutta Haider är professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås. Hon beskriver hur det nya informationslandskapet har skapat ett universum av alternativa epistemiska världar – världar med egna övertygelser och logiker om verkligheten.
– I dem finns experter, humor, talkshows, forskning, grafer och annat som stödjer deras argument. Man jobbar också ganska strategiskt med att få in folk i dessa alternativa andra kunskapsvärldar.
Jutta Haider
Professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås
Undermineringen av tidigare mer gemensamma normer – som vad som är en trovärdig källa eller saklig argumentation, eller ens om det spelar någon roll för vad man hävdar – gör det extra svårt att bemöta falsk och vilseledande information.
– Om du inte har vissa normer att utgå från kan du inte kritisera eller värdera något. Det blir som att slå i tomma intet.
Jutta Haider hör inte till dem som förvånas över det senaste decenniets politiska utveckling – hon växte upp i Österrike där Jörg Haider företrädde en populistisk och karismatisk extremhöger från mitten på 1980-talet.
– Han jobbade mycket i den stilen som vi börjar vänja oss vid nu. Han hade en debattstil som fullständigt förstörde det politiska samtalet och som man faktiskt fortfarande inte kan hantera i dag.
Vem som äger tekniken vi använder i vårt informationslandskap, vilka normer och algoritmer som är inskrivna i den och hur den regleras, blir allt viktigare frågor.
Sedan Elon Musk tog över Twitter 2022, och ändrade namnet till X, har plattformen lättat på de regler som skulle stävja spridning av falsk och vilseledande information. Meta, med plattformarna Facebook och Instagram, beslutade att göra samma sak en vecka före Trumps senaste presidentinstallation. Meta skrotade samtidigt sitt samarbete med utomstående faktagranskare som hade pågått sedan 2016.
Både X och Meta har också kraftigt försämrat forskares tillgång till plattformarnas data.
– De senaste åren har vi forskare utvecklat bättre metoder, men fått sämre tillgång till data, sammanfattar Jutta Haider.
Samtidigt som AI kan användas för att detektera desinformation och missinformation, finns en utbredd oro för att AI-utvecklingen också ska leda till en drastisk ökning av produktion och spridning av det. Men forskare har ännu inte kunnat konstatera att det har skett.
Att AI nu kan skapa fejkat men till synes realistiskt material undergräver ändå redan möjligheten till ansvarsutkrävande generellt, säger Jutta Haider.
– Det är mycket enklare att påstå att saker som man inte vill stå till svars för är fejk.
Vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, ökade fokuset på desinformation efter att Ryssland annekterade Krim 2014. Att försöka förvrida människors världsbild är en gammal krigskonst och förfinades under kalla kriget.
Ryssland har jobbat mycket med att försöka knäcka den ukrainska försvarsviljan genom cyberattacker parallellt med desinformationsoperationer som syftar till att sänka förtroendet för den ukrainska armén.
– Ryssland vill få ukrainare att tro att deras armé är korrupt, ineffektiv och kommer skicka dem i döden för ingenting, säger Ola Svenonius som är forskningsledare vid FOI.
Ola Svenonius
Forskningsledare, FOI
Den bästa propagandan är den som till största delen är sann, lyder en gammal klyscha. I den ryska desinformationen om kriget i Ukraina finns också exempel på fejkade faktagranskningar – ”rättelser” av påhittad ukrainsk medieinformation.
– Det är rätt så kusligt hur man hör att faktagranskningens terminologi och upptäckaranda nu också används för att sprida misstro just mot de institutioner som förmedlar eller hjälper till att granska information, säger Ola Svenonius.
Ola Svenonius nämner Sverigedemokraternas så kallade trollfabrik, som TV4 avslöjade 2024, som ett svenskt exempel på ett försök att strategiskt och med förtäckta metoder påverka opinionen på sociala medier.
– Det är ju inte första gången som politiska aktörer gör det, men det är kanske första gången som det blir så uppenbart i Sverige.
Eftersom både människan och informationslandskapet är så komplexa finns inga enkla motåtgärder.
En litteraturöversikt som Ola Svenonius har gjort över effekten av rättelser visade på en brist på samstämmighet i resultaten. Några generella slutsatser är ändå att det är bäst att inte återupprepa det felaktiga i en rättelse, att rättelser har störst effekt om de görs omedelbart och av informationsspridaren själv eller i andra hand av en expert, och att rättelser på sociala medier är lika effektiva oavsett hur de uttrycks.
2016 började Mikael Klintman, professor i sociologi vid Lunds universitet, forska på kunskapsmotstånd. Han såg två antaganden om människan som dominerade den tidigare forskningen men som han själv ställde sig frågande till.
Det ena antagandet är att vi människor i grunden är sakfrågerationella och kunskapsrationella, vilket skulle innebära att mer kunskap skulle lösa problemet. Det andra antagandet är att den irrationalitet som människor ändå uppvisar beror på omedveten partiskhet, och att lösningen då skulle vara att göra folk medvetna om detta.
Bland annat Mikael Klintmans forskning har sedan dess visat att grupptillhörighet trumfar över fakta när de båda hamnar i konflikt. Om detta har han också skrivit en bok.
– Jag menar att människan kan vara sakfrågerationell, men att det viktigaste för människan sedan jägare-samlar-tiden har varit att vara socialt rationell. På djupet bryr sig de flesta av oss mest om att bli uppskattade i vår grupp, att man litar på oss i gruppen och att vi behåller vår ställning något så när i gruppen.
Mikael Klintman
Professor i sociologi, Lunds universitet
Denna kunskap ser Mikael Klintman så sakteliga sippra in i forskarsamhället. Aktörer som använder vilseledande information för ideologiska syften har däremot länge haft ledningen i förståelsen av detta och hur det kan utnyttjas.
Kunskapsmotstånd behöver därför bemötas med mer komplexa och genomgripande åtgärder än faktaupplysning, till exempel åtgärder för att minska segregationen mellan grupper, berättar Mikael Klintman.
Han vill se mer forskning på effekten av att rama in frågor och förmedla kunskap på sätt som tar mer hänsyn till vad människor bryr sig om på djupet. Informationskampanjer i miljö- och klimatfrågor har till exempel främst gjorts i moraliska inramningar som slår an hos personer som är vänsterliberala eller gröna politiskt, som rättvisa. För att nå mer konservativa grupper kan det i stället vara bättre att informationen ramas in utifrån moraliska grunder som ledarskap och lojalitet.
Forskare borde också undersöka mer hur pilotprojekt kan användas i frågor där politiken vill göra en intervention men det finns polarisering eller motstånd, tycker Mikael Klintman. När projekt väl är i gång tenderar de väldigt skeptiska nämligen att bli mer positiva, och interventionen att normaliseras även socialt i gruppen. Ett exempel är införandet av trängselskatt.
En annan metod att undersöka närmare för att överbrygga ideologiska gap och bemöta kunskapsmotstånd är gemensamt framtidsvisionerande.
– När olika grupper tillsammans har diskuterat sig fram till klimatgasfria framtidsvisioner som de tycker låter attraktiva och rimliga, har de haft lättare att acceptera att vi har en stor utmaning framför oss som vi måste göra något åt.
Vad mer behövs forskas på framgent? Önskelistan från de intervjuade forskarna i denna artikel är lång. Mer genuint transdisciplinär forskning, till exempel genom en centrumbildning. Mer forskning på andra länder än USA och Storbritannien. Mer rättsvetenskaplig forskning. Mer forskning på hotaktörer och konspirationsteorier. Mer forskning med barnperspektiv. Nya metoder för att hantera den minskade tillgången till data från sociala medieplattformar. Med mera.
Informationslandskapet och världen förändras snabbt, medan forskningen tar tid på sig att belägga vad som har skett.
– Det finns en gråzon där det finns goda skäl att anta, givet den existerande forskningen, att det är på ett visst sätt även om vi inte har den säkra empirin ännu. Där kommer forskare att välja olika roller, säger Jesper Strömbäck.
Själv ser han det som sin roll som forskare att ta ställning för den liberala demokratin och dess beståndsdelar.
– Vi vet ju numera ganska väl att det främsta hotet mot nutida demokratier inte är våldsamma maktövertaganden, utan att aktörer blir valda på demokratiskt korrekta sätt och väl vid makten använder demokratiska medel för att inskränka demokratin.
Därför menar Jesper Strömbäck att han, och andra forskare, behöver applicera kunskapen från andra länder även på Sverige.
– Inte bara vänta på att demokratin har underminerats här innan vi kan säga att nu har det hänt här också.
Men att vara forskare kan vara en utsatt position numera. Det tar oss tillbaka till vikten av akademisk frihet i en demokrati. I Sverige är den institutionellt svag.
– Demokratin, mer än andra styrelsesätt, bygger i väldigt hög grad på normer som vi inte riktigt är medvetna om förrän någon kränker dem. Men just eftersom de är normer är det ganska lätt att trampa på dem och reaktionerna blir inte lika starka som om man skulle ändra grundlagen, säger Jesper Strömbäck.
SULF, Sveriges universitets- och högskoleförbund och Sveriges förenade studentkårer jobbar därför tillsammans för att den akademiska friheten ska grundlagsskyddas i Sverige. Än så länge har de inte fått gehör från regeringen.
Desinformation, missinformation och kunskapsmotstånd
Desinformation är falsk eller vilseledande information som sprids medvetet och har som funktion att vara vilseledande, medan missinformation sprids omedvetet och utan avsikt. Medvetenhet och avsikt är svårbelagt och inte alltid relevant. Därför används allt oftare begreppet “falsk och vilseledande information”.
Vilseledande information kan innehålla sanning, men vara vinklad, selektivt utvald eller presenterad så att betydelsen förvrängs.
Kunskapsmotstånd innebär att avvisa, ifrågasätta eller förneka kunskap trots tydlig evidens.
