Doktoranden Michael petar upp dörren till sitt arbetsrum och sjunker ned på stolen. Han har aldrig känt sig så otrygg som han gör just nu. Efter problem med finansieringen har han under en längre tid inte vetat om det finns något forskningsprojekt att jobba med i vår. Innan årsskiftet fick han klartecken för att delta i ett nytt projekt och mådde ganska bra.
Nu har han precis fått reda på att den tjänst han upplevde att han har blivit lovad ska lysas ut. Känslan av att må bra ersattes med hjälplöshet och uppgivenhet.
– Mitt kontrakt löper snart ut och i nuläget har jag fortfarande ingen aning om vad som kommer att hända efter det, säger han.
Egentligen har Michaels psykiska mående dalat sedan 2021 när hans uppehållstillstånd behövde förnyas. Han kom till Sverige första gången 2017 för att studera en masterutbildning. Efter att ha jobbat vid sidan av studierna började han sin doktorandutbildning 2021. När ansökan om nytt uppehållstillstånd lämnats in slog Migrationsverket fast att familjen, som förutom Michael består av hans fru och ett gemensamt barn, behövde resa till hemlandet och vänta på beslut där.
Det var mitt under pandemin och Michaels barn hade inte ens fyllt ett år. Som tur var kunde han vara föräldraledig, och slapp åtminstone fundera över hur det skulle gå med doktorandstudierna under tiden. En av anledningarna till att han lämnade hemlandet från första början är också att han känner sig otrygg där. Ideologiskt anses han gå mot strömmen av olika anledningar, förklarar han.
Efter ett par månaders limbo – i ovisshet inneboende hos olika släktingar – kunde familjen åka tillbaka till Sverige. Där mötte flyttkaoset. Samtidigt som beskedet om den ofrivilliga resan kom hade familjen skrivit kontrakt på en ny lägenhet, för att Michael skulle slippa pendla så långt till jobbet. I halv panik dumpade han nycklarna till båda hemmen hos bekanta, som fick hjälpa till att frakta flyttlådor och möbler från den ena lägenheten till den andra.
Även om det var en lättnad att komma tillbaka till Sverige började det dåliga måendet eskalera och även påverka honom fysiskt. Michael fick svårt att sova, hade problem med magen och upplevde att humöret kunde svänga snabbt. Det gick ut över familjen och han hade svårt att koncentrera sig på arbetet.
– Jag oroar mig för hur stressen sipprar in i vår hemmiljö och påverkar min fyraåring.
Redan innan resan hade Michael insett att han behövde hjälp och vänt sig till företagshälsovården.
– Men det var inte till så stor nytta för mig. Jag fick väldigt slentrianmässiga och allmänna råd som att promenera, gå till badhuset eller att umgås med mina vänner.
Beroende på hur länge han behöver befinna sig i ovisshet kring det nya kontraktet, kan det mycket väl bli så att måendet dalar ännu mer, tror han. Egentligen borde han ta ny kontakt med vården.
– Jag är väl lite osäker på vart jag ska gå men framför allt har jag inte så mycket tid. Det blir att jag tänker att jag ”tar det nästa vecka”. Jag har ett stort ansvar för familjen. Min fru behärskar inte svenska språket eller engelska så jag måste ofta vara den som tar barnet till aktiviteter, vårdcentral och förskolan.
Michael vet inte om han någonsin kommer att hitta tillbaka till ett stabilt psykiskt mående. Även om han mådde bättre under en period, innan beskedet om det uteblivna anställningskontraktet, satt stressen kvar i kroppen.
– Jag känner inte att jag mår så värst mycket bättre psykiskt, även när det sker positiva förändringar i min tillvaro. Och jag vet inte varför, säger han.
I ett kalt mötesrum i en annan del av Sverige berättar doktoranden Sofia uppgivet att hon inte kommer att vara kvar inom akademin efter den här terminen. Det går inte längre.
– Jag tror verkligen att jag kommer att må bättre så snart jag blir klar med min doktorsexamen, säger hon.
Sofia kom till Sverige för att läsa en masterutbildning 2017 och började sin doktorandutbildning 2020. Ganska omedelbart var hon med om en olycka och blev så pass skadad att hon behövde sjukskriva sig. När hon kom tillbaka var coronapandemin i gång och Sofia kände hur hon halkade efter i sin doktorandutbildning redan från början.
Den psykiska ohälsan accelererade, hon kom i kontakt med en psykolog och blev diagnosticerad med depression. Sedan dess har hon ätit antidepressiv och ångestdämpande medicin.
– Innan jag blev doktorand var jag glad, och mina vänner skulle absolut säga att de uppfattade mig som en positiv person. Nu är jag definitivt mer pessimistisk, kritisk och faktiskt snarare ganska cynisk, säger Sofia.
Hon beskriver sig fortfarande som deprimerad men känner åtminstone hur hon är på rätt väg. Med tiden har hon fått större insikt om sitt mående och lärt sig strategier för hur hon ska hantera sin depression. Ett av de större problemen handlar om sömnkvalitet, säger hon. Efter åtta timmars sömn kan Sofia vakna och känna sig som om hon inte har sovit alls.
Från läkarhåll har hon fått förklarat för sig att det är stressrelaterat. Därför försöker Sofia hålla på rutiner för måltider, sovtider och fysträning. Då kan hon fungera hyfsat i vardagen.
Tanken är att vara färdig med avhandlingen om ett halvår. Det kommer att bli tufft eftersom hon har legat efter under princip hela doktorandutbildningen. När det kommande halvåret är över vet hon inte vad som händer, förutom att hon kommer att lämna akademin.
– När jag ser tillbaka på den här tiden är det ett mirakel att jag inte har gett upp. Att jag inte gjort det beror på att jag gillar mitt jobb, tycker om att forska och har satt upp en massa personliga mål som jag vill uppnå, säger Sofia.
Att vissa doktorander tenderar att må dåligt psykiskt hänger ihop med att de är längst ned i pyramiden, tror Sofia. Som doktorand är man beroende av andra och har inte så mycket makt över saker och ting. Framför allt är en doktorand väldigt beroende av handledaren. Självklart är de flesta handledare bra, inser hon. Men det riskerar att bli en speciell situation.
– Och det är dessutom värre för oss doktorander som kommer från andra länder, eftersom vi dessutom måste förlita oss på ett intyg från handledaren för att få våra uppehållstillstånd. Även om jag vet att de flesta handledare inte skulle använda det som ett maktmedel eller vapen, finns ändå möjligheten där underliggande.
För tillfället väntar Sofia på ett nytt uppehållstillstånd efter att hennes gick ut. Nu har hon väntat i fem månader. Det går inte att lämna Sverige, och därför har hon inte hälsat på sin familj på länge.
Sofia är inte säker på att hon hade haft lust att stanna inom akademin även om hon inte hade upplevt problem med psykisk ohälsa. Hon beskriver sin arbetsplats som alltför exkluderande.
– Det är ingen bra arbetsmiljö helt enkelt. Jag vet inte hur det är inom andra forskningsfält men inom mitt, på det här lärosätet, är det ingen bra situation varken för kvinnor eller anställda från andra länder, säger Sofia.
Doktoranden Helena kom till Sverige hösten 2020, mitt under pandemin. Hon räknar med att ha ett och ett halvt år kvar som doktorand. Under den inledande tiden mådde hon ganska bra även om hon kan se flera röda flaggor i efterhand. Framför olika arbetsmiljöproblem och en hel del osäkerhet, säger hon.
– De första månaderna var campus tomt på grund av restriktionerna, vilket skapade osäkerhet och otydlighet.
Hon fick ingen introduktionskurs, hade inget nätverk eller ens en datorplats förrän hösten därpå. När Ryssland invaderade Ukraina våren 2022 upplevde hon på allvar att hennes psykiska mående blev sämre. Tankarna på släkt och föräldrar som levde mitt i kriget gjorde det omöjligt att fokusera på doktorandutbildningen.
Helena försökte förhandla med lärosätet om att ta ledigt, men det gick inte arbetsgivaren med på. Till sist blev hon sjukskriven för utbrändhet och depression. Sjukskrivningen varade i ett år.
– Jag fick lära mig det svenska systemet den hårda vägen kan man säga. Det är fortfarande svårt för mig att gå till doktorn, det ger mig mycket oro. Man blir utfrågad om sitt tillstånd av läkare som inte tror på en. Som säger åt en att ta ett piller, vila eller gå en promenad. Men det fungerar inte när man är utbränd.
Först efter ett halvår kom hon i kontakt med en psykolog som det fungerade bättre med.
I backspegeln kan Helena se att hon var på väg mot utbrändhet redan innan kriget startade. Hon beskriver sin arbetsplats som dysfunktionell. Framför allt hade hon stora problem med sin dåvarande handledare, som hon upplevde som manipulativ och särbehandlande mot vissa. Utöver det saknade hon stöd och information om var man kan få hjälp. Hon fick inte veta tillräckligt om hur det svenska systemet eller doktorandutbildningen fungerar, beskriver hon. Trots att hon efterfrågade det.
När Helena till sist insåg att hon behövde hjälp ville ingen från ledningen på arbetsplatsen ens förstå allvaret.
– Hur mycket jag än försökte förklara att jag inte mår bra och att jag behöver stöd och anpassningar utifrån min kapacitet och mina behov, förstod varken min handledare eller mina mer seniora kollegor. Inte förrän jag inte lyckades gå till jobbet utan att bryta ihop och gråta.
Under rehabprocessen hörde Helena av sig till doktorandombudsman, facket och slog larm till HR-avdelningen. Det är hon glad för i dag.
– Att anmäla hjälpte mig göra de förändringar som krävdes. Jag lärde mig att stå upp för mig själv och be om stöd, att prioritera mina behov och mina forskningsintressen. Samtidigt tog processen så pass mycket energi att det inte fanns utrymme för det faktiska forskningsarbetet.
Fram till i dag har hon inte kunnat återvända till sin första artikel.
– Jag känner en gigantisk blockering mot att jobba med den texten. Det triggar negativa känslor och påminner om hur det är att känna sig misslyckad, säger Helena.
Numera har hon en ny handledare, men hon är fortfarande inte tillbaka på full kapacitet mentalt. Hon kan känna ångest i sociala situationer och behöver ofta jobba hemifrån. Fram till nyligen funderade hon på att avsluta doktorandutbildningen.
– Det enda som får mig att inte sluta är de kollegor som faktiskt verkligen bryr sig om mig, och mitt intresse för forskningsområdet. Jag känner mig bättre men det är en lång process att komma tillbaka från utbrändhet och depression. Framför allt om man är från ett annat land och bor utan sin familj, nära vänner och partner.
Helena är inte säker på att det någonsin kommer bli helt bra igen.
– Jag kommer åtminstone inte kunna fungera inom akademin så som jag gjorde tidigare.
Nu har terminen precis börjat, och Helena känner sig åtminstone lite bättre och mer positiv för tillfället.
– Det har skett en del förändringar på ledningsnivå, ny handledare och jag har fått nya kollegor som bryr sig mer om varandra och arbetsmiljön. Men det tog mig två år att kunna gå in på kontoret och må bra igen.
Fotnot: Michael, Sofia och Helena heter egentligen något annat.
Psykisk hälsa försämras under doktorandtiden
En studie från Institutet för näringslivsforskning, publicerad 2022, visar att doktoranders psykiska hälsa försämras under doktorandtiden.
Förekomsten av psykisk ohälsa är som störst under det fjärde och femte året av utbildningen.
I jämförelse med masterstudenter försämras doktoranders psykiska mående mer.
Mår du dåligt?
Om du mår dåligt ska du inte tveka att be om hjälp genom att kontakta en psykiatrisk akutmottagning eller ringa 112.
Behöver du hjälp med var du kan söka vård, ring telefonnummer 1177.
Du kan också kontakta doktorandombudsman eller företagshälsovården vid ditt lärosäte.
