2022 uppskattade Socialstyrelsen att 5–7 procent av barnen i Sverige hade en formell adhd-diagnos, och att 1–2 procent av den vuxna befolkningen hade en autism-diagnos. Mörkertalet bland odiagnosticerade är sannolikt stort.
– Vi kan utgå från att autism och adhd är ganska vanligt förekommande bland forskare och lärare, men de flesta maskerar det.
Det säger Hanna Bertilsdotter Rosqvist som är professor i socialt arbete vid Södertörns högskola och forskar på autism och adhd. Hon fortsätter:
– Här har vi ett problem. Om det är vanligt, kanske det betyder att akademin är ganska inkluderande. Vi har alltid funnits här och kommer alltid att finnas här. Men om ingen ”kommer ut” kan ju folk tro att det inte är så.
Hanna Bertilsdotter Rosqvist
Professor i socialt arbete vid Södertörns högskola Kristina Sahlén
Hanna Bertilsdotter Rosqvist konstaterar att alla hjärnor fungerar lite olika. Därför använder hon begreppet neurodiversitet – ett erkännande av att det naturligt existerar en mångfald av hjärnor med olika styrkor, utmaningar och behov.
Adhd och autism är neuropsykiatriska diagnoser som sätts utifrån hur väl en person uppfyller en rad symptom som har gjort det svårt att få vardagen att fungera. Kategoriseringen av symptom kan vara hjälpsam för en persons självförståelse. Men kategoriseringen är också begränsande, menar Hanna Bertilsdotter Rosqvist, eftersom den fokuserar på brister, och variationen av funktionssätt är stor även inom grupperna.
– Diagnosen ger en väldigt basal självkunskap, sedan krävs oerhört mycket självutforskande för att förstå: Varför fattar jag inte det här? Varför blir jag så trött av det här?
Kunskapen hos folk i gemen är också låg. Därför kan diagnoserna leda till felaktiga och negativa förväntningar.
– Om jag säger att jag är autistisk, kan jag få reaktionen: ”Jaha, men du kan ju kolla mig i ögonen”. Eller så tror mina kollegor att det betyder att jag inte kan det ena och det andra. Det är väldigt krävande att förklara sig själv i sammanhang som faktiskt inte förstår, och inte heller förstår att de inte förstår. Det gör att många väljer att maskera sin autism eller adhd.
För att ändå exemplifiera skillnaden i hur en adhd-hjärna, en autist-hjärna och en neurotypisk hjärna kan fungera, målar hon upp bilden av tre personer som står på en strand vid en flod de behöver korsa.
Autisten löser problemet genom att sortera sandkorn tills hen hittar ett mönster och bygger en ny sorts bro utifrån det. Personen med adhd intar ett fågelperspektiv och skapar utifrån byggmaterialen tillhands ett nytt sätt att lösa situationen. Neurotypikern återanvänder gamla idéer för att bygga en bro.
Alla dessa funktionssätt kan komma till sin rätt i akademin där systematik, noggrannhet, analys och nytänkande är avgörande för framgångsrik forskning. För ett fungerande samarbete kollegor emellan är det viktiga att de inblandade har insikt i hur de själva fungerar och vilka behov de har, oavsett om de har en diagnos eller inte, menar Hanna Bertilsdotter Rosqvist.
– Ibland när jag jobbar med en kollega som först behöver frågeställningar för att kunna jobba vidare med data kan det uppstå krockar, eftersom jag måste jobba nerifrån och upp och sortera all data innan jag ser mönstret och därmed kan formulera frågeställningar. Vi kan därför komma in olika i processen.
Insikten om sin autism fick Hanna Bertilsdotter Rosqvist när hon gjorde ett etnografisk fältarbete om autism 2008. Det var hennes forskningspersoner som konstaterade: Du är ju autistisk som vi!
Fram till 2013 diagnosticerade vården personer med antingen adhd eller autism. Nu vet man att det är relativt vanligt att personer har en kombination av båda funktionssätten, och allt fler får båda diagnoserna.
– Ett problem är emellertid att adhd:n och autismen kan maskera varandra. Det kan göra det svårt för omgivning och utredare att ”se” autismen eller adhd:n eftersom de letar efter mer stereotypiska uttryck för antingen autism eller adhd.
”Adhd:n och autismen kan maskera varandra. Det kan göra det svårt för omgivning och utredare att ”se” autismen eller adhd:n eftersom de letar efter mer stereotypiska uttryck för antingen autism eller adhd.”
Hanna Bertilsdotter Rosqvist
Personer med adhd eller autism är överrepresenterade bland elever som inte når gymnasiebehörighet. En bidragande orsak är att utbildning och undervisning är anpassade efter neurotypikers lärandestilar, och att skolmiljöer kan vara sensoriskt otillgängliga för personer med autism och adhd. Det kan handla om höga ljudnivåer, brist på struktur och tydighet i undervisningen eller avsaknad av formativa bedömningsformer.
Hanna Bertilsdotter Rosqvist är kritisk till hur utgångspunkten i diagnoser för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, leder till ett fokus på funktionsbrister i stället för funktionssätt, och menar att det är ett resultat av att forskningen har gjorts med ett utifrånperspektiv.
Som hon ser det har personer med adhd inte en koncentrationsbrist, utan en koncentrationsförmåga som är varierad och intressedriven. Om en lärare skulle säga att en student med adhd har svårt att fokusera, skulle hon kunna vända på det och säga:
– Ja, för att du är ostrukturerad i ditt sätt att prata, föreläsningen är för lång och den förmår inte att fånga studentens intresse.
Adhd-personens svårighet, påpekar Hanna Bertilsdotter Rosqvist, är att reglera fokus och att fokusera på det hen förväntas fokusera på för tillfället.
– Det är mycket som kan störa fokuset, men när personen väl fokuserar kan det vara 200 procent. Det hyperfokuset är en gyllene gral.
En sak som personer med adhd och autism har gemensamt är den förhöjda risken för utbrändhet. Hanna Bertilsdotter Rosqvist beskriver det som två slags hjärnor som förbrukar extra mycket energi – en processor som hanterar massor av data samtidigt och en skrivmaskin som jobbar fram orden bokstav för bokstav.
Dessutom vilar inte alltid dessa hjärnor på samma sätt som neurotypiska hjärnor. Fika på arbetsplatsen kan till exempel innebära energikrävande social prestation och sensorisk överbelastning. Det är därför särskilt viktigt för personer med adhd och autism att få möjlighet till den återhämtning som fungerar för dem.
Åsa Samuelsson är lektor i arbetshälsovetenskap vid Högskolan i Gävle och har i perioder varit utmattad. Hon fick en adhd-diagnos förra året och tror att hennes adhd har bidragit till utmattningen. Numera förstår hon att hennes energinivåer naturligt är ojämna – vissa dagar kan hon jobba elva timmar, andra dagar inte prestera mycket alls.
Möjligheten till hybridarbete gör att hon lättare kan anpassa jobbet efter energinivån, vilorummet på jobbet att hon kan sova en halvtimme när hon behöver. Sedan hon berättade för sin chef om diagnosen har hon fått mer luft i sin tjänsteplanering.
– Men jag skulle behöva en mer långsiktig lösning för hur arbetet ska funka för mig. Jag tycker att jag har tagit ansvar genom att berätta om min diagnos, men sen har mycket lämnats upp till mig att hantera, säger Åsa Samuelsson.
Åsa Samuelsson
Lektor i arbetshälsovetenskap vid Högskolan i Gävle
Hon behöver kunna stänga om sig, och välja när hon är social. Hon störs av intryck och visst ljussken. Gör lätt misstag i administrativa uppgifter, men får delvis nu stöd av en lärarassistent. Hon har bett sin chef om tydliga instruktioner och deadlines i arbetet.
När Åsa Samuelsson fick sin diagnos förstod hon varför hon aldrig har känt att hon riktigt passat in.
– Jag tänker annorlunda, ser saker på ett annat sätt och lyfter ofta saker till ett högre perspektiv. Jag är ifrågasättande, vågar säga vad jag tycker, tröttnar snabbt och vill vidare.
De intellektuella styrkorna har inte alltid tagits emot väl socialt.
– Man blir den jobbiga som inte bara köper hur saker är utan vill göra på ett annat sätt.
Som barn tyckte hon att skolan till en början var rolig och hon hade lätt för sig. Högstadiet och gymnasiet var tuffare.
– Jag hade svårt att fokusera, tappade bort grejer, missade information och dagdrömde. Men jag kunde få hjälp av andra. På universitetet tog det sociala över men jag råpluggade natten innan tentorna och klarade det.
Doktorandtiden var också tuff. Hon hade lätt för att komma på idéer, men svårare för att vidmakthålla och slutföra arbete. Hon var alltid sen till handledarmötena.
– Jag var så arg på mig själv. Hur svårt kunde det vara? Jag gick upp två timmar tidigare men kom ändå för sent. Jag var också känslig för negativ återkoppling och kunde börja gråta, vilket kan vara kopplat till adhd.
Trots utmaningarna klarade hon forskarutbildningen.
– Jag hade gett mig tusan på att jag skulle klara det. Jag ville väldigt gärna få en doktorstitel. Sen tror jag att det hjälpte att vi var flera som samförfattade, det pushade mig.
En viktig följd av adhd-diagnosen är att hon har blivit mer förlåtande mot sig själv.
– Det är jobbigt att bli stämplad som lat, ointresserad eller nonchalant, när det ligger andra orsaker bakom som individen har svårt att styra över.
Förståelsen kan hon nu också använda när hon själv handleder doktorander. Dels kan hon skapa ett upplägg som fungerar för hennes eget handledarskap, dels kan hon lättare fånga upp svårigheter som doktoranden kan ha.
– Det är upp till doktoranden att berätta om en eventuell diagnos, men man kan öppna upp för sådana samtal. Sammanfatta svårigheter man ser och fråga vad doktoranden behöver för att komma till sin rätt.
Själv har hon valt att vara öppen med sin diagnos, både för kollegor och studenter.
– Om inte jag som undervisar om arbetshälsa och diskriminering kan vara öppen om min funktionsnedsättning, vem ska då vara det?
Tillsammans med lärosäteskollegan Åsa Hedlund planerar hon nu ett forskningsprojekt om hur det flexibla arbetslivet fungerar för individer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF. Ett viktigt perspektiv som de vill få med är huruvida forskningspersonerna också har barn med NPF. Det är nämligen vanligt, och är ytterligare en faktor som påverkar hälsan och möjligheten att arbeta.
– Vi behöver få en bättre förståelse för det, säger Åsa Samuelsson.
Kollegan Åsa Hedlund är lektor i vårdvetenskap och fick en autismdiagnos för fyra år sedan, vid 38 års ålder. Tidigare arbetade hon som sjuksköterska. Hon hade med nöd och näppe lyckats komma in på högskolan genom högskoleprovet. Under gymnasiet skolkade hon mycket. Hon var uttråkad och trodde att hon inte kunde så mycket.
När hon var dryga 30 år gjorde hon inträdesprovet till Mensa, en förening för personer med en IQ på minst 131.
– Jag var tvungen att kolla om jag var korkad eller inte.
Hon fick full pott på provet. Det blev en vändning i hennes liv.
– Jag tänkte att, okej, jag är uppenbarligen inte dum i huvudet, jag kanske har potential. Då vågade jag ta tag i mitt liv och doktorera.
Åsa Hedlund
Lektor i vårdvetenskap vid Högskolan i Gävle
Nu är jobbet hennes stora intresse och hon kan prestera på hög nivå. Den förståelse hon har fått om sin autism har gett henne ytterligare livskvalitet.
– Jag kan slappna av mer i att vissa saker är svåra och att det är okej. Det handlar inte om att jag är en lat och dålig människa.
Åsa Hedlund beskriver sig själv som väldigt analytisk, logisk och strukturerad.
– Men jag är inte visionär, så då kanske jag inte ska vara i den rollen utan i stället analysera och hålla ordning.
Lärarrollen trivs hon i. Hon upplever att hon minns hur det var att vara student och att hon kan förklara saker på ett logiskt sätt så att de förstår henne.
– Jag tycker att det är roligt att se folk utvecklas och jag avhandlar ett ämne som jag tycker är intressant.
Däremot har hon svårt att vara med folk bara för att umgås. Småprata utan utbyte av information. Som på fikor, fester, middagar eller grupputvecklande aktiviteter på jobbet. Det upplever hon som understimulerande och väldigt energikrävande.
– Jag får panik och förstår inte hur jag ska bete mig. Jag tycker inte att det utvecklar relationerna heller.
Hon stärker sina relationer genom att jobba ihop med andra.
– Jag kanske inte är intresserad av relationer, men jag är intresserad av människor och frågar saker för att lära känna dem. Jag har lättare att chatta än att prata, för då slipper jag tänka på mimik, tonfall och att flika in med olika ord.
Åsa Hedlund berättar att autistiska personer inte alltid automatiserar saker på samma sätt som de flesta andra. Det gör att även vanliga moment i vardagen kan kräva tankekraft, och rutiner blir viktiga för att energin ska räcka till annat.
För henne innebär därför jobbresor till andra orter att hon behöver extra mycket utrymme för vila och avskildhet då, inte mer sociala aktiviteter utanför jobbet.
Hon reser därför helst inte i sällskap med kollegorna och tackar nej till det sociala. Detta skulle hon generellt vilja se mer förståelse för.
– Och arbetsluncher är en styggelse! För vissa är en arbetslunch normalt när tiden inte räcker till, men jag måste få vara ifred någon gång på dagen. Hos oss bryr sig ingen om man går iväg och äter själv, och det är skönt. På mina tidigare arbetsplatser hade det varit jättekonstigt, säger Åsa Hedlund.
I grupparbeten, gruppdiskussioner och brainstorming kan det vara utmanande för Anna Hedlund att bidra. Det blir för mycket intryck. Hon behöver sitta och fundera i fred. I sådana sammanhang underlättar det för henne om arbetet i alla fall är strukturerat, att det finns möjlighet att tänka på frågorna i förväg, och komma med idéer i efterhand.
Eftersom personer med autism kan ha en förhöjd känslighet för intryck spelar den sensoriska miljön roll, och en möjlighet att sitta avskilt kan vara avgörande för arbetsprestationen.
– Jag har svårt för starka taklampor, det kan få mig att känna mig lite yr. Och jag har svårt för vissa ljud och mönster.
Åsa Hedlund tycker att det är orimligt att medvetenheten om NPF är så låg inom akademin.
– Det är förmodligen lika vanligt att ha autism eller adhd som att vara vänsterhänt, särskilt inom akademin, men arbetsgivare vet ingenting.
Hon tycker att frågan borde diskuteras på arbetsplatsträffar och i medarbetarsamtal. Att utgångspunkten bör vara att göra arbetsplatsen tillgänglig för hela spektrumet av neurodiversitet.
– Man kanske inte behöver prata om diagnoser, utan om egenskaper, eftersom alla är olika. Hur funkar det med intryck, blir du störd? Kan du planera ditt jobb efter dina energinivåer?
Som kollega tycker hon att man kan ifrågasätta sina invanda föreställningar och förstå att det som är självklart för en själv kanske inte är självklart för andra.
– Om man valde att forska för att man är intresserad av en fråga kanske man inte också är ett geni på att samverka. Men man kan jobba i lag och komplettera varandra. Och man behöver inte vara bäst på att samverka, men man kan göra sitt bästa.
Chefen har ansvar för din arbetsmiljö
Arbetsgivaren har en skyldighet att förebygga ohälsa generellt på arbetet. När den generella utformningen av arbetsmiljön inte räcker för att en arbetstagare ska kunna utföra sina arbetsuppgifter ska arbetsgivaren göra individuella anpassningar. Om det saknas kompetens för detta i organisationen ska den anlitas utifrån.
