I sin avhandling har Marcus Falk Johansson med hjälp av statistik, enkäter och intervjuer kartlagt den knepiga, men inte helt hopplösa, livssituation som uppstår när en partner eller livskamrat drabbats av demenssjukdom. För den som lever i en parrelation med den sjuka blir vårdarrollen betydligt mer intensiv än för barn, vänner och andra anhöriga.
– De ägnar mer tid åt att ge stöd, hjälp och vård till personen med demenssjukdom. De har oftare blivit erbjudna stöd, men upplever samtidigt i lägre grad än andra anhöriga att de faktiskt får stöd, säger Marcus Falk Johansson.
Enkla vardagssysslor som att gå till affären kan bli snudd på omöjligt. Det är inte ovanligt att känna sig ofri och låst.
– De har ett ansvar som aldrig vilar. Om de är borta, kommer vården då att göra ett bra jobb? Vågar de lämna den viktigaste personen i sitt liv i någon annans händer? Vad händer då?
Samtidigt som livet begränsas upplever partnern också mer positiva känslor än andra anhöriga. Man mår trots allt ”skapligt” och det känns meningsfullt att vårda livskamraten – även om vårdarrollen lätt tar över.
Skillnaderna mellan hur den demenssjukas partner och andra anhöriga upplever situationen ser Marcus Falk Johansson som ett viktigt resultat.
– Anhöriga betraktas ofta som en enda grupp och stödet är ganska generiskt. Skillnaderna visar att stödet kan behöva ges på olika sätt.
Avhandlingen
Titel: For better and for worse, till death do us part: Support needs of persons caring for a co-habitant spouse or partner with dementia
Lärosäte: Högskolan Dalarna
Ämne: Vårdvetenskap
Disputation: 19 april 2024