En lång kvinna går med raska steg genom British Museum. Hon har just avslutat en lektion med musikhistoria och vill få något i sig innan nästa lektionspass.
– I dag har jag lektioner på två helt olika ställen. Snabbaste vägen går genom museet, och där kan jag köpa kaffe och mackor, säger Annika Lindskog.
Hon flyttade till London 2001 för att hon fått en åtråvärd fast tjänst vid University College London, UCL. Redan då fanns det få fasta tjänster för den som ville undervisa i svenska som andraspråk på universitetsnivå.
– Det är därför jag är kvar här, jag har ingen annanstans att ta vägen, skrattar hon.
Även om påståendet innehåller ett korn av sanning älskar hon sitt arbete. Kombinationen att undervisa, forska och planera kurser passar henne perfekt. Annika Lindskog undervisar i avancerad svenska, avancerad skandinavisk översättning, nordiska landskap, samt ett antal kulturhistoriska kurser. Förmiddagens kurs var en sådan: Music, nations, society handlar om klassisk musik och nationell identitet i Europa på 1800-talet. Den knyter an till hennes egen forskning.
När hon började på UCL var skandinaviska avdelningen en egen institution. Det fanns särskilda kurser i svensk, dansk och norsk litteratur. Nu har de i stället en kurs i skandinavisk litteratur.
Annika Lindskog kommer in på hur brexit påverkat skandinaviska avdelningen och dess potentiella studenter.
– Vi har aldrig haft väldigt många studenter, men tidigare hade vi fler från andra EU-länder som Polen, Tyskland och Rumänien.
Numera är skandinaviska avdelningen en del av School of European Languages, Cultures & Society, som omfattar fyra nordiska språk samt fornnordiska, franska, spanska, tyska, italienska, nederländska och portugisiska.
Ytterligare en förändring är att Annika Lindskog och hennes kollegor valt att satsa på nordiska och tematiska ämnen inom kulturhistoria, litteratur, musik, film och historia.
– Egentligen borde vi byta namn till nordiska* avdelningen. Det stämmer bättre överens med de länder vi omfattar. I vår introduktionskurs för förstaårsstudenter går vi på 20 veckor igenom fem länder och cirka 2 000 år.
Boken Introduction to Nordic Cultures, som gavs ut 2020, är knuten till den kursen.
– Det roliga med boken är att den bygger på en kurs där alla på avdelningen hjälps åt att undervisa.
Varje lektion handlar om något avgörande som hände ett visst årtal. Annika Lindskog berättar om 1732, då Carl von Linné gav sig ut på sin Lapplandsresa, och 1792 när Gustav III blev skjuten.
– Boken är en slags id-markör för oss. Det är regionen som är mest intressant, inte det nationella. Men på språkkurserna jobbar vi naturligtvis nationellt. Vi har ingen språkkurs i finska, men vi tar med Finland i andra kurser.
Att Finland ligger Annika Lindskog varmt om hjärtat beror på att hennes mamma föddes i Österbotten och familjen tillbringade somrarna där. Själv växte hon upp i Överkalix i Norrbotten.
– Det är därför jag är så bra på norrländska dialekter och finlandssvenska, säger hon och tillägger att mamman, som också var lärare, är mycket intresserad av svenska språket och litteraturen.
Från pappan, kyrkomusikern, fick hon ett musikintresse som följt henne genom livet.
– Jag gick musikgymnasiet i Skellefteå och ett år på Musikhögskolan i Piteå. Men jag ville ha med mig svenskan också.
Så Annika Lindskog läste till grundskollärare i svenska och tyska vid Umeå universitet och numera undervisar hon alltså i svenska och musik ur ett kulturhistoriskt perspektiv.
Men från grundskollärare till det hon gör i dag, hur gick det till?
Det började med ett utbytesår i Würzburg i Tyskland där hon nappade på ett erbjudande om att undervisa tyska studenter i svenska. Annika Lindskog minns hur hon och studiekamraten Eva satt i köket på studenthemmet, drack billigt rödvin och planerade sina lektioner i svenska på tyska, utan den blekaste aning om vad de höll på med.
– Vi hade jätteroligt och studenterna älskade oss, men jag tror inte de lärde sig så värst mycket svenska.
I Würzburg fick hon vänner bland tyskar och andra utbytesstudenter. Vid ett tillfälle sa en av dem, från England: ”Jag tror de läser svenska hos oss för de brukar springa runt med ljus på huvudet och vita kläder en gång om året.”
”Aha! man kan undervisa i svenska på utländska universitet”, tänkte Annika Lindskog.
– Det lät otroligt spännande med lite äldre elever som ville studera svenska. Mycket roligare än att undervisa motvilliga 13-åringar.
Så föddes idén till Annika Lindskogs kommande yrkesliv. Hon avslutade sina studier i Umeå medan hon jobbade på Norrlandsoperan ett år.
– Att sjunga i kör är fortfarande en stor del av mitt liv, säger hon med sin välbalanserade altröst med norrbottniska stänk.
Umeå universitet hade vid den tiden ett samarbete med Lampeter University i Wales, dit Umeå skickade assistenter för att undervisa i svenska. En sådan tjänst fick Annika Lindskog. Via Svenska institutet fick hon sedan en tjänst vid Belgrads universitet 1996, mitt under brinnande krig. På något vis höll de i gång undervisningen, trots att all normal verksamhet upphört att fungera. Året i Belgrad gav henne en förståelse för hur det är att leva i en orolig konflikthärd.
– Jag bär med mig minnen av människorna jag träffade. En av dem var studenten Jelena, som nu är min kollega.
Därefter fick hon ännu en tjänst via Svenska institutet, på Dublin Trinity College. När den fasta tjänsten på UCL dök upp sökte hon den.
– Då fanns det heltidsstudier i skandinaviska ämnen på fem universitet i Storbritannien. I dag finns bara vi och Edinburgh University kvar.
Annika Lindskog har framför allt på egen hand kommit underfund med hur man benar ut beståndsdelarna i svenskan, för att sedan kunna lära ut språket. Som svensk utomlands kan hon relatera till andra nationaliteters utmaningar med att lära sig ett nytt språk.
– Min tyska var rätt skral när jag kom till Tyskland och när jag flyttade till Wales kunde jag knappt prata engelska. Men man lär sig.
Vid den senaste folkräkningen skrev hon engelska som ”first language”.
– Trots att jag talar språket flytande och har bott här så länge, och trots att jag till och med skriver forskningen om svensk musik på engelska, så är jag aldrig helt säker.
Till skillnad från svenskan.
– Jag har full äganderätt till svenska. Det är mitt språk! Jag kan inte göra fel på svenska, säger Annika Lindskog och menar att det inte är arrogans.
– Däremot tycker jag inte alls om när ni ändrar på språket, säger hon halvt på skämt och berättar att varken hon eller hennes sistaårsstudenter kände igen några ord på nyordslistan 2023.
Annika Lindskog skyndar vidare till dagens andra lektionspass. De tre studenterna går fjärde året på skandinaviska programmet och har nyss kommit tillbaka från ett utbytesår i Sverige.
Med sina studenter talar Annika Lindskog bland annat om nationell identitet och kultur. Vad är identitet och hur formas den? För henne som bott hela sitt vuxna yrkesliv utomlands är svaret inte självklart.
– Kan man prata om en svensk identitet? Det är väldigt svårt att generalisera och säga att alla svenskar är si eller så, säger hon och avslöjar att hon nyligen fick brittiskt medborgarskap.
– Mest för att de inte ska kunna kasta ut mig.
Enligt Annika Lindskog är hon, kollegorna och studenterna vana vid att inte behöva definiera sig hela tiden. De har lärt sig att det inte fungerar på det sättet.
– Flyttar man någon annanstans och bor där, då blir det livet också en del av ens identitet. Det vi egentligen vill åt är frågan ”Hur förstår vi en kultur, trots att vi inte kan definiera den?”
Med den frågan återkommer vi till hennes främsta drivkraft och syfte med att undervisa i skandinaviska studier. Ett ämne hon anser är viktigare än någonsin nu när bilden av Sverige ofta förenklas och förvrids på ett negativt sätt, med fokus på koranbränningar, gängvåld och en svajig Nato-ansökan bland annat.
– Vi har starka känslor kring hur relevant vi tycker att en nyanserad och mångfacetterad bild av Sverige och andra länder är. Egentligen vill vi inte alls förmedla en bild av Sverige eller något annat land. Vi ger studenterna verktyg att själva upptäcka och förstå företeelser i Sverige och andra länder.
Den första uppgiften studenterna i svenska får är att göra en fiktiv podd på temat ”typiskt svenskt”. Det kan handla om till exempel Ikea eller allemansrätten. De inser ganska snart att det inte går att generalisera, för även om vissa beteenden är lite mer utpräglade i svensk kultur är det mycket mer subtilt än så.
Annika Lindskog funderar på om inte bilden av Sverige är ett svenskt koncept. Går du ut i världen och frågar om ”Sverigebilden” kommer du inte att få en enhetlig bild. Andra är sällan lika intresserade av Sverige som svenskarna är.
Ett av kapitlen i Introduction to Nordic Cultures handlar om stereotyper. Hon säger att det känns meningsfullt att hjälpa studenterna att se bortom stereotyper, eftersom problemet med stereotyper är att man tror något om något man inte vet något om.
– När de lär sig analysera, studera, förklara, tala om och kritiskt granska ett annat lands språk, kultur, historia, samhälle och politik, då får de förståelse för andra – vilket gör att de förstår sig själva bättre. Den förståelsen är jätteviktig för en harmonisk planet.
När studenterna är klara efter fyra år är Annika Lindskog stolt över att världen har unga människor som hennes studenter.
Efter brexit tvingades Storbritannien lämna Erasmussamarbetet. De senaste två åren har Annika Lindskogs institution experimenterat med sommarkurser, som en slags ersättning för förlusten av Erasmus.
– Jag och min kollega Jelena Calic skapade en kurs om Stockholm i Stockholm med en blandning av historiska och kulturella studier. Det var roligt och dynamiskt för att studenterna ville lära sig något om Stockholm. Inte bara om vikingar, som annars är vårt stora dragplåster.
Annika Lindskogs egen forskning handlar som sagt inte om vikingar och den har inget med hennes undervisning i svenska att göra. Den har alltmer kommit att handla om hur viss svensk och nordisk musik från slutet av 1800-talet till tidigt 1900-tal har präglats av en specifik kulturgeografisk plats i relation till vår kulturella och nationella identitet.
I sina undervisnings- och forskartankar befinner hon sig ofta i Sverige och rent konkret kan hon sakna februariljuset i Norrbotten.
– Problemet med att bo utomlands är att det alltid är någonting man måste vara utan. Fast det har inte funnits någon anledning att inte vara kvar här, säger Annika Lindskog, men tillägger:
– När solen skiner får jag dåligt samvete om jag inte går ut, jag är fortfarande väldigt svensk.
* Norden omfattar Sverige, Norge, Island, Danmark inklusive de självstyrande områdena Färöarna och Grönland samt Finland inklusive det självstyrande området Åland. Skandinavien är en del av Norden och omfattar Sverige, Norge och Danmark. Ibland räknas även Finland dit. Som geografiskt område omfattar Skandinavien bara den skandinaviska halvön, det vill säga Norge, Sverige och den nordvästligaste delen av Finland.
Källa: Institutet för språk och folkminnen
Annika Lindskog …
… forskar och undervisar i svenska och kulturhistoria vid University College London, UCL. Hon bor i hus i Winchester, en timme med tåg från London. På fritiden tycker hon om att vandra, lyssna på musik och sjunga klassiskt i kammarkörer och Winchester Cathedral Chamber Choir. Tidigare sjöng hon med BBC Symphony Chorus i 15 år.
Hennes forskning fokuserar på nordiska landskap som uttryck för ideologi och hur de relaterar till musik. En tidig artikel handlar om kompositören Wilhelm Peterson-Bergers symfoni Same-Ätnam. ”Det går att se kontaktytor mellan en nationell retorik och ideologi kring norra Lappland som nationell resurs och musiken han skriver”, enligt Annika Lindskog.
Hennes senaste artikel handlar om Wilhelm Stenhammar och publicerades i Svensk tidskrift för musikforskning.
Annika Lindskogs bok, Introduction to Nordic Cultures, finns som fri nedladdning på UCL Press nordic.
