SVT:s Uppdrag Granskning visade hur tre ministrar i Ulf Kristerssons regering hade överdrivit sina akademiska meriter. Även om den sortens fiffel med cv inte väcker någon omfattande upprördhet, var det förstås pinsamt att se hur ministrarna Andreas Carlson (KD), Erik Slottner (KD) och Anna Tenje (M) slingrade sig.
De ställde sig helt oförstående till hur i all världen det kunde ha blivit fel och till slut försökte de rädda sig genom att hänvisa till att det var någon annan som slarvat och som gjort detta utan ministerns vetskap. Det blev inte precis någon snygg uppvisning i ansvarstagande.
Man kan oavsett slingrandet undra varför åtminstone tre ministrar är så måna om att framstå som mer akademiskt meriterade än vad de är. Kan det höra ihop med att statsminister Ulf Kristersson (M) och andra har framhållit att denna regering är den mest akademiska i ”modern tid”?
Vad som menas med ”modern tid” är givetvis tolkningsbart, men just här ska man kanske passa sig för någon akademisk tolkning eftersom historieforskningen definierar detta som tiden från 1500-talet och fram till nutid. I det här sammanhanget är det nog därför ungefär mer som ”så länge vi kan minnas”, eller ”i mannaminne”.
Vidare kan man fråga sig vad som menas med ”akademisk” när det kommer till en regering, vi får utgå ifrån att man inte avser att det bara är en teoretisk regering.
”Det är självfallet utmärkt med välutbildade ministrar, i bästa fall skolade i kritiskt tänkande. Men det är viktigt att komma ihåg att politik är något helt annat än att befinna sig i akademin.”
Det är självfallet utmärkt med välutbildade ministrar, i bästa fall skolade i kritiskt tänkande. Men det är viktigt att komma ihåg att politik är något helt annat än att befinna sig i akademin.
Ett akademiskt meriterat statsråd som utbildningsminister Mats Persson (L) kan tänkas veta en del om forskningens villkor utifrån sitt eget förflutna. Men det har som bekant inte hindrat att han relativt tidigt i sin ministergärning anklagades för politisk detaljstyrning av akademin.
En betydelsefull aspekt på aldrig så akademiska ministrar är att de är just ministrar och i en regering måste de, precis som icke-akademiker, prioritera vallöften och underordna sig gemensamma regeringsbeslut.
I Ulf Kristerssons regering finns exempelvis en hel del jurister. Det hindrar inte att denna regering satt i gång utredningar och kommit med lagförslag som går på tvärs mot rättssäkerhet och som väckt bestörtning hos just jurister.
Ett exempel är justitieminister Gunnar Strömmer (M), med både juridisk yrkeserfarenhet och juridiska meriter, som nu får hård kritik från bland andra Centrum för rättvisa, som han själv en gång bildade och då blev hjälteförklarad av unga jurister för sin kamp mot politisk klåfingrighet.
Nu är det samme Gunnar Strömmer som initierar visitationszoner, uppsägning av medborgarskap och upphävande av uppehållstillstånd.
Och regeringen excellerar i straffskärpning trots att all akademisk forskning visar att det inte minskar kriminaliteten.
Klimatpolitiken är ett annat område där forskning och kunskap inte betyder ett dugg, om forskningen inte gynnar den politiska inriktning som gäller.
Den här regeringen liksom tidigare ministärer visar helt enkelt tydligt att politiken inte vill eller behöver vara förenlig med forskningsresultat och kritiskt tänkande. Och därför kvarstår frågan varför i all världen ministrar är så angelägna om att framstå som akademiskt meriterade, så pass angelägna att dom i trängt läge slingrar sig inför tv-kameror.
”Den här regeringen liksom tidigare ministärer visar helt enkelt tydligt att politiken inte vill eller behöver vara förenlig med forskningsresultat och kritiskt tänkande. Och därför kvarstår frågan varför i all världen ministrar är så angelägna om att framstå som akademiskt meriterade.”
Men man kanske ska se det som att den frågan enbart är av akademiskt intresse.
