VARNING! 50-årskris! Så står det på skylten på vår ytterdörr. Varmt välkommen hem till oss liksom. Tack maken för att du förvarnar oss själva och besökare.
Jag minns mina föräldrars 50-årsfirande. De var ju gamla då. Riktigt så gamla som de var då, kan jag ju inte vara i alla fall. Men jag kan inte komma ifrån att jag befinner mig på dö-sidan.
På gamla illustrationer i kurbits över Livets Trappa består första steget av babyn, och sen går det uppåt från barn till vuxen och medelålders, ända fram till 50. Då går det nedåt med 100 som slutstation. På toppen står jag och balanserar. Nu går det utför. Så gammal som jag är i dag, har jag minsann aldrig varit förr. Alternativet är å andra sidan knappast eftersträvansvärt; att för tidigt trilla död ned utan att ta trappan.
Ålderskris är knappast ett nytt fenomen i mitt liv. Jag började en ny dagbok när jag fyllde 19 år för att jag tyckte livet försvann. Det är väl det ålderskris handlar om, att det finns så mycket kvar att hinna med. Jag har forskningsprojekt på önskelistan som räcker för ett halvt sekel till. Men jag himlar numer med ögonen när unga pratar om att de ”förlorar” ett år om de tar mellanrum mellan studier. Förlorar vad? Om man efter studier ska hinna jobba 41 eller 42 år innan pension?
Äldreforskaren Ingmar Skoog har gjort en statlig utredning med namnet ”70 är det nya 50”. I en longitudinell undersökning visas att vi blir äldre och äldre, men framför allt piggare och friskare. De kognitiva och fysiska funktionerna är bättre och vi är mer aktiva högre upp i åldrarna. Jag är faktiskt inte lika gammal som mina föräldrar var när de var 50 år.
Visst inser jag att jag varit med ett tag. Jag försöker få mina egna barn att förstå att på kanal-tv kan man inte kolla ett avsnitt till i samma serie. När vi lyssnar på radio i bilen kan man inte spela om samma låt. Sjuåriga dottern väntar på sin första mobil och undrar när jag fick min första telefon, i hopp om att det var riktigt tidigt. Knappast. Jag var 27, snarare än sju år. När jag började på universitet fanns ingen smart telefon utan jag cyklade runt med en papperskarta för att hitta i Uppsala. Databaser fanns på biblioteket, inte i mobilen.
Att arbeta inom universitetsvärlden håller en på flera sätt ungdomlig. Varje år får vi träffa nya studenter. Många kommer direkt från gymnasiet och det var något av en milstolpe den termin jag fick undervisa människor som är vuxna, trots att de inte upplevt 1900-talet. Varje läsår upplever jag att studenterna liksom blir yngre och yngre, fast det inte kan stämma.
Jag tycker att jag hänger med i digitalisering, modern populärkultur och nya fenomen. Jag relaterar hyfsat till studenternas associationer och exempel. Däremot förstår de inte alltid mina. Jag pratar om sanning jämfört med sannolikhet, och får inse att studenterna inte känner till Tage Danielsson.
Det finns en annan fördel i universitetsvärlden, jämfört med andra branscher. Ålder och erfarenhet räknas. I få andra yrken är ”emeritus” ett vedertaget begrepp. Under en postdokperiod i Barcelona var det pensionerade professorn Bonet som stod för det mesta av mitt kunskapsutbyte. Han hade tid för långa luncher med djupa diskussioner om Aristoteles och retorik, kunskap som aldrig blir för gammal.
Jag är visserligen på dö-sidan. Men mina barn kan bli mer än 100 år, och jag har lång tid kvar att forska än. För i vår bransch kan man vägra sluta utöva sitt arbete. På Handelshögskolan i Stockholm har jag en forskarkollega som nyligen fått forskningsmedel beviljat för ett projekt inom hypermoderna AI. Kollegans ålder? En bit över 80 år. Leve åren som går!
Lena Lid Falkman
Lektor vid Karlstads universitet och
forskare vid Handelshögskolan i Stockholm
