Man brukar ibland ställa frågan huruvida historien upprepar sig. Svaret är att historien egentligen aldrig upprepar sig. Det är nya aktörer, nya händelser och därmed alltid en ny historia.
Som barn lyssnade jag mycket på min mormor som var en duktig berättare. Jag har senare i livet förstått att jag som barn nog var lite speciell, eftersom jag, till skillnad från mina jämnåriga, tyckte om att lyssna på äldre människor.
I den stund jag lyssnade till hennes berättelser var det som att hon utvecklade mitt historiemedvetande, om dåtid-nutid-framtid. Att min mormor hade varit lika liten som jag, gått till skolan som jag eller till och med haft lika slät hy som jag som barn. Där tyckte jag mormor var lite konstig för hon ville ogärna att man skulle ta bilder av henne eftersom hon tyckte hon var gammal, rynkig och ful. Jag tyckte precis tvärtom, i mina ögon var hon väldigt vacker.
Det hon berättade fascinerade mig och det var en rik färgpalett från allt om hemska lärare som agade eleverna och näst intill döva konfirmationspräster till roliga berättelser om riktiga original. Något som särskilt fängslade mig var när hon berättade om andra världskriget.
Sverige var, som vi vet, inte indraget i krigshandlingar som övriga Europa, även om incidenter och olyckor förekom. Hon berättade om flyglarm, flyktingar, ransoneringskort, mörkläggning och gengasbilar, liksom hur hon och morfar med sina tre barn, satt framför radion för att lyssna på hur nazisterna anföll Polen den 1 september 1939. Om hur de sedan varje kväll under kriget tog del av krigshändelserna genom nyhetsrapporteringen.
Jag minns att mormor tyckte det var overkligt på många sätt. Hon var visserligen född innan första världskriget och hade därmed upplevt ett tidigare världskrig. Då var inte radion tillgänglig så från den tiden hade hon andra minnen av släktingar som emigrerade till USA för att slippa bli inkallade, men som ironiskt nog i stället hamnade i den amerikanska armén.
I min fantasi kunde jag se mina morföräldrar och min mamma som liten flicka samt hennes båda bröder, sitta framför radion med tända ljus och lyssna till den märkligt sprakande radiorösten som präglade nyhetsuppläsningen vid den tiden.
Upprepar sig historien? Jag vill ändå vidhålla att den inte gör det, men jag har heller aldrig fått en sådan flashback som torsdagen den 24 februari när Rysslands president Putin meddelade på morgonen i ett tv-sänt tal att han beordrat rysk militär att gå in i Ukraina. En militäroperation för att skydda civila som det hette. Strax därefter skrev Ukrainas utrikesminister Dmytro Kulebo på Twitter att Putin inlett en fullskalig invasion av landet och riktat attacker mot fredliga städer.
Det var som att mormor satt jämte mig och det kändes som i går jag hörde hennes röst när hon berättade om när Hitler tillkännagav i radio att ”Tyskland svarade på den polska beskjutningen av tyska trupper i gryningen.”
Senare under dagen den 24 februari kom jag på mig själv med att sitta vid radion för att lyssna till varje ord som sades om Rysslands invasion av Ukraina. Mormor har varit borta i många år nu, men helt plötsligt blev mitt historiemedvetande hundraprocentigt, om man nu kan uttrycka det så. Här satt jag många år senare och fick en repris på vad min mormor en gång berättat om det som hon varit med om. Jag rös till av obehag och ställde mig frågan, var detta verkligen sant? Är det krig i Europa igen?
Om det är någon berättelse som jag aldrig har velat skulle upprepas så är det mormors berättelse om kriget och hur hon och familjen satt framför radion och lyssnade till krigsrapporter. Historien upprepar sig inte, men den är tyvärr skrämmande lik mormors berättelse.
Anders Dybelius
Universitetslektor i historia,
Högskolan i Jönköping
