På senare tid anar jag alltmer ett förhållningssätt till skolan och utbildningssystemet som en disciplinerande institution, inte olik Polismyndigheten och Försvarsmakten. Utifrån den foucauldianska förklaringsmodellen antar jag, och börjar direkt fundera på det här med före detta militärer som rektorer som under en period var en grej, och om det är ett håll vi börjat röra oss mot (igen): En skola där relationen mellan lärare och elever respektive studenter genomsyras av discipliningivande förhållanden. Varför ska den det? Vem vinner på detta?
Jag har svårt att förstå de dualistiska – på gränsen till antagonistiska – förhållandena i relationen mellan lärare och studenter som jag beskådar i högskolans eller universitetslärarnas sidor på sociala medier, vid en del möten, eller i kafferummet.
Studenternas krav på förnyelse av utbildningar i takt med sin samtid – och de nya kunskaper som kommer fram – bemöts inte sällan av repressalier, hot och disciplinära åtgärder.
Detta förhållningssätt verkar dessutom bli ännu hårdare när studenten som tagit till orda tillhör någon grupp som klassas som en minoritet, särskilt om hen har svenska som andraspråk.
Språket blir som en förevändning för att förklara studenters missgynnade studievillkor eller studieresultat – som att de studenter som vågar ta sig till högre utbildning får skylla sig själva i ett system som är byggt för studenter med svenska som förstaspråk.
Varför är det så svårt att förstå kritiken av ett utbildningssystem som en gång i tiden byggdes runt en nationalromantisk bild av svenskheten, som redan från start exkluderade många grupper som klassades som minoriteter i den tidens mindre pluralistiska samhälle? Behöver den inte några rejäla revisioner för att bli användbar, vara i framkanten av kunskapsproduktionen i en tid då globalisering av kunskap är ett faktum?
Jag har påtalat detta i många sammanhang – i dessa krönikor och i mina föreläsningar – och jag säger det nu igen: i stället för att lägga skulden på elever och studenter får vi undersöka vårt systems tillkortakommanden och behov av förnyelse och utveckling. Jag och många andra har gett förslag på hur vi kan börja ändra på systemet för att kunna behålla mångfalden bland studenter och universitetslärare. Hittills har ingen långsiktig åtgärd i systemet satts i gång vad jag vet – hör gärna av er om ni känner till exempel så skriver jag om det nästa gång. Det hade varit kul att skriva en solskenskrönika någon gång.
I stället läser jag om helt andra åtgärder. Att Göteborgs universitet anlitat en person som ska skydda universitetslärarna mot studenter som ifrågasätter innehållet i studier eller betygsättningar.
Om inte detta är ett antagonistiskt förhållningssätt gentemot studenter, vad är?
Var någonstans börjar vi fokusera på det som vi i systemet saknar, när världen gått framåt mer än hundra år sedan den nationalromantik som folkhemmet byggdes på?
Hur långsiktigt är det att lära universitetslärarna att uttala eller skriva retoriska svar till de som höjer rösten i en ojämlik maktrelation där studenter är underordnade?
Vart tog ett uppmuntrande, dynamiskt och kunskapsutvecklande klimat vägen?
Behöver vi nu få in quick fix-personer såsom pr- och mediecoacher på alla lärosäten för att träna upp lärarna mot studenters krav, förslag eller ifrågasättanden?
Är inte kritiskt tänkande i kunskapsinhämtningen en av de viktigaste funktionerna i alla utbildningar? Går det att satsa på att göra kunskapssökande till något befriande och älskvärt, och inte förtryckande? Eller är det disciplinering som är vårt uppdrag?
Zahra Bayati
Filosofie doktor i pedagogik,
Göteborgs universitet
