Fazers kinapuffar och lakritsstång dyker upp i powerpointen. De följs av omslaget till boken Pippi Långstrump i Söderhavet och illustratören Stina Wirséns figur Lilla hjärtat. Mariah Larsson, professor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet, har precis inlett sin digitala gästföreläsning om sexuella rasistiska stereotyper på kursen ”Sexualitet i ord och bild” på masterprogrammet i sexologi vid Malmö universitet.
Så gör en student henne medveten om chatten. Där finns flera ilskna inlägg om att bilderna är rasistiska och att Mariah Larsson använt n-ordet. Det blir en intensiv muntlig diskussion där vissa studenter menar att bilderna är kränkande och reproducerar rasism och andra protesterar mot dem som protesterar.
Mariah Larsson ser inget annat alternativ än att stänga ner powerpointen, fortsätta utan bilder.
– Känslan av att ha kränkt studenter … det är något jag verkligen inte vill göra, säger hon.
Den 25 februari skrev 15 av studenterna en insändare i Sydsvenskan om att de vid upprepade tillfällen mött rasism under utbildningen. Mediedebatten tog fart. Bland andra Sydsvenskan, Helsingborgs dagblad och SVT rapporterade. Organisationer och politiska partier uttalade stöd för studenterna och krävde att Malmö universitet skulle vidta åtgärder. Andra debattörer menade att en liten grupp lättkränkta och högljudda studenter tystade både lärare och andra studenter med anklagelser om rasism. Att universitetet måste kunna lyfta svåra frågor som kan väcka obehag.
Beskrivit exempel på kränkningar
I ett gemensamt uttalande till Universitetsläraren skriver studenterna bakom insändaren att föreläsningen om sexuella rasistiska stereotyper är ett av flera exempel. I över ett år har de försökt uppmärksamma institutionsledningen på rasism, brist på postkoloniala och dekoloniala perspektiv och brist på representation bland föreläsarna. De har haft flera möten med ledningen där de påtalat bristerna men också beskrivit exempel på kränkningar och mikroaggressioner, ett subtilt nedsättande beteende mot personer i minoritetsgrupper.
”De som övervägt att göra en kränkningsanmälan har av ledningen inte kunnat garanteras objektiv bedömning på utbildningen, varför ingen enskild student gått vidare med anmälan. Några studenter har i stället valt att hoppa av utbildningen”, skriver studenterna, och fortsätter:
”Vi vill att föreläsare såväl som utbildningsledning säkerställer att annorlundagörande och ett ”vi och dem-tänk” inte får florera oemotsagt utan problematiseras i klassrummen för att dessa ska förbli trygga för alla studenter och lärare.”
Förde dialog med studenterna
Anders Kottorp är dekan för fakulteten för hälsa och samhälle. Han berättar att studenter på programmet vid två tidigare tillfällen stört eller avbrutit föreläsningar genom att till exempel ställa frågor som inte handlat specifikt om föreläsningarnas innehåll. Då fördes en dialog mellan studenterna och institutionen, programledningen, studentkåren och Studenthälsan. Det framkom bland annat att olika studenter har olika uppfattning av vad som hänt.
– En del tycker att det finns inslag av vi-och-dem-tänkande. Några upplever att andra studenter har tolkningsföreträde och känner att de inte vågar ställa vissa frågor eftersom det kan tolkas i relation till rasism och diskriminering, säger Anders Kottorp.
Kurslitteraturen ses ständigt över
Efter dialogen upplevde han att situationen var löst, och blev förvånad när han såg insändaren. Han menar att ledningen har lyssnat på studenterna, även om man sedan inte har agerat exakt som dessa vill. Kurslitteraturen ses ständigt över, men måste framför allt stödja lärandemålen. Postkoloniala perspektiv finns med, men inte i alla kurser, studenterna måste även få med sig andra perspektiv.
Anders Kottorp menar att fakulteten på olika sätt säkerställer att studenter bedöms objektivt och att det finns rutiner för om studenter upplever att de blivit felaktigt bedömda. Han känner inte till att studenter skulle ha hoppat av utbildningen på grund av rasism eller oro för att inte bli rättvist bedömd.
– Jag har inte haft möjlighet att själv prata med studenterna, de har avböjt all dialog med oss i fakultetsledningen och vi kommunicerar nu via studentkåren. Det är viktigt att vi lär oss av allt som hänt för att skapa en god arbetsmiljö för alla studenter och medarbetare, säger han.
”Fungerar som härskartekniker”
Sara Johnsdotter är professor i medicinsk antropologi och en av lärarna på sexologiprogrammet. Hon menar att frågan om rasism är viktig, men att den här stormen handlar om något annat. Ideologiskt engagerade studenter har genom åren undergrävt möjligheterna till öppna samtal i undervisningen, menar hon. Ofta sker det genom språkpolisiär verksamhet. Det kan handla om att lärare eller studenter som använder ord som är bannlysta på olika aktivistiska fält blir korrigerade.
”Den sortens korrigeringar fungerar i praktiken som härskartekniker och skapar en spänd och ängslig stämning”, skriver hon i ett mejl till Universitetsläraren.
De andra studenterna, fortsätter hon, tystnar av rädsla att säga fel. Om de i stället utmanar de ideologiskt drivna studenterna kan diskussionen bli hätsk och konfliktfylld. Som lärare går hon ofta på äggskal. Självklart får undervisningen inte bryta mot diskrimineringslagen, fortsätter Sara Johnsdotter, men i övrigt måste tankeutbytet vara fritt.
”Konsekvenserna av att aktivistiska studenter skriver på sociala medier eller vänder sig till media är att man som lärare börjar utesluta undervisning om de samhällsfrågor som är komplexa och brännbara. Om det här breder ut sig kommer vi att få tystare och ängsligare lärosäten.”
”En ansvarsförskjutning”
I sitt mejl till Universitetsläraren skriver studenterna att de upplever att responsen från fakulteten och deras kurskamrater inte behandlar deras kritik.
”Responsen är en klassisk ansvarsförskjutning där man, i stället för att lyssna till kritiken och rannsaka vad som brister i utbildningen, eller hur man bemöter sina medstudenter, slår bakut, vänder på kritiken och gör att eleverna som påtalat och känt sig utsatta för rasism utmålas som problemet.”
Fungerar inte utan visuellt material
Mariah Larsson har reflekterat en vända till kring varför det är viktigt att visa bilderna, och landade i samma slutsats som tidigare; det går inte att undervisa om visuellt material utan att använda ett visuellt material. Risken för missförstånd är för stor.
Hon menar också att det länge har funnits en omedvetenhet kring rasistiska stereotyper i Sverige. Som exempel tar hon Stina Wirséns animerade figur Lilla hjärtat. Det är många inblandade i att göra en film, säger hon, men det var först när filmen släpptes som kritiken kom att Lilla hjärtat är en pickaninny-figur, en rasistisk stereotyp.
– Plockar vi bort bilder och berättelser som reproducerar rasistiska föreställningar från undervisningssammanhang kommer vi inte att lära oss känna igen dem, säger hon.
