I slutet av 1990-talet fick Umeå universitet en förfrågan från Rikspolisstyrelsen om att starta polisutbildning. Antingen som en filial till Polishögskolan eller en sammanhållen polisutbildningsenhet. Universitetet valde att rikta in sig på enhetsmodellen och tillsatte en arbetsgrupp bestående av företrädare för akademin samt poliser.
När polisutbildningen i Umeå firade 20-årsjubileum i oktober förra året framkom att arbetet med att bygga upp enheten stötte på oväntat motstånd, från utbildningsdepartementet.
– Vi hade inte förstått att det ansågs som ett kontroversiellt steg att ta för ett universitet, berättade Rune Åberg, professor i sociologi, dåvarande dekan samt ordförande i den nämnda arbetsgruppen.
Man insåg det först när det kom besked från departementet att arbetet med polisutbildningsenheten omedelbart skulle avbrytas. I stället borde Umeå universitet övergå till filialmodellen eftersom utbildningsdepartementet, enligt Rune Åberg, menade att enhetsmodellen inte var förenlig med högskolelagen.
Skulle avvecklas efter fyra år
Men Umeå universitets arbetsgrupp som redan hunnit långt med sin planering, stod på sig och utbildningsdepartementet gav motvilligt dispens, dock med det föga uppmuntrande villkoret att polisutbildningsenheten skulle avvecklas efter fyra år. Något som arbetsgruppen i Umeå helt enkelt vägrade gå med på, vilket ledde till att Rune Åberg kallades till Stockholm och utbildningsdepartementet för möte där universitetets jurister fick göra upp med juristerna på departementet.
Det är, drygt tjugo år senare, inte helt klart varför upprinnelsen blev kontroversiell, men det lär bland annat ha berott på att universitetet och departementet hade olika tolkningar av hur den nya uppdragsutbildningen förhöll sig till högskolelagen. En annan förklaring lär vara att dåvarande utbildningsminister Thomas Östros (S) inte tyckte att de för polisutbildningen nödvändiga skjutbanorna hörde hemma inom ett lärosäte.
Resultatet av sammandrabbningen på departementet utföll hur som helst till Umeås fördel, villkoret om avveckling togs bort och det som kallades dispens övergick till permanent polisutbildning, som alltså nu är inne på sitt tjugoförsta år.
Att Umeå universitet fick som de ville den gången förklaras vidare med att regeringen inte var enig. Justitiedepartementet och dåvarande justitieminister Laila Freiwalds (S) stöttade arbetet i Umeå, även Rikspolisstyrelsen var på universitetets sida och när statsminister Göran Persson (S) gjorde tummen upp fick utbildningsministern ge med sig.
Uppdragsutbildning vid fem lärosäten
Numera finns polisutbildning vid fem lärosäten, året efter Umeå kom Linnéuniversitetet som kan fira sitt 20-årsjubileum i år, därefter Södertörns högskola, Malmö universitet och Högskolan i Borås där de första polisstudenterna tog examen i januari i år.
Polisutbildningen sker, precis som för 21 år sedan, i form av en uppdragsutbildning, med Polismyndigheten som beställare. Under åren har det återkommande diskuterats om, när och hur polisutbildningen ska omvandlas till en högskoleutbildning. Förespråkare är givetvis de fem lärosäten som anordnar polisutbildning samt Polisförbundet som länge och konsekvent drivit frågan.
Detta har också utretts ett flertal gånger, både alliansregeringen och nuvarande regeringspartier har sjösatt varsin utredning som tämligen entydigt pekat i samma riktning, att polisutbildningen borde vara en högskoleutbildning, att den därmed behöver förlängas för att ge en legitimerande yrkesexamen och behörighet till fortsatta högskolestudier. Utredningarna har mottagits positivt, av en majoritet av remissinstanserna.
Myter i vägen för akademisering
Så varför har då inte någon av regeringarna genomfört den förändring man trott på, åtminstone när de tillsatte sina respektive utredningar?
Ola Kronkvist, prefekt vid institutionen för polisiärt arbete vid Linnéuniversitetet, menar att det finns tre myter som står i vägen för ombildning från uppdragsutbildning till högskoleutbildning. Myterna går ut på att det skulle göra yrket alltför teoretiskt, vilket i sin tur skulle leda till en annan sorts poliser, mer intresserade av chefskarriärer än av yttre tjänst samt att det skulle bli för stora skillnader i utbildningen mellan olika lärosäten.
– Men det är ju argument som i så fall skulle kunna tillämpas på sjuksköterskeutbildningen (som varit en högskoleutbildning sedan 1977). Vad gäller skillnader mellan lärosäten anses det inte problematiskt när det kommer till läkare och sjuksköterskor, säger Ola Kronkvist.
Han har arbetat inom polisutbildningen vid Linnéuniversitet sedan den startade 2001, då lärosätet hette Växjö universitet. Han har en bakgrund som både polis och fritidspedagog och har alltid varit intresserad av utbildningsfrågor.
– För mig blev det ett optimalt sätt att efter att ha doktorerat kombinera mina erfarenheter av polisarbete och pedagogik.
”Misstron är borta”
Polisutbildningen är i dag ett akademiskt huvudområde vid Linnéuniversitetet, från 2017 ger hela polisutbildningen högskolepoäng. Under åren har polisutbildningens roll inom universitetet förändrats, de första 15 åren var det en helt fristående enhet, numera ingår man i fakultet och institution och det finns ett forskningscentrum.
– Nu är vi en naturlig del av Linnéuniversitetet, den misstro som kunde finnas mot att det förekom uniformerade poliser på campus är borta.
En annan förändring till det bättre är, enligt Ola Kronkvist, att Polismyndigheten jobbar hårt för att bli en bättre beställare, att det förekommer mer dialog och att man förra året startade ett nationellt utbildningsråd.
– Det har förekommit ”en del skav”, mellan Polismyndigheten och utbildningen, som att vi får nya beställningar på väldigt kort varsel.
När det kommer till akademisering fullt ut menar Ola Kronkvist att det ibland känns som att det inom Polismyndigheten finns en låg tillit till högskolevärlden.
– Men eftersom det finns önskemål om fler poliser måste man inse att unga vuxna vill ha en akademisk utbildning.
Svårt att fylla platserna
Ett genomgående problem för polisutbildningarna är att det är svårt att få sökande, vid Linnéuniversitetet fyller man under vårterminen bara 150 av 350 platser.
Linnéuniversitetet har också fått konkurrens inom sitt upptagningsområde, efter att polisutbildning numera ges också vid Malmö universitet och Högskolan i Borås.
– Man borde kanske ha löst rekryteringsproblemen innan man erbjuder fler platser, menar Ola Kronkvist.
Ola Kronkvist hyser hur som helst viss optimism om att det ska bli en omvandling från uppdragsutbildning till högskoleutbildning. Före 2025 lär inga beslut fattas, då regeringen fram till dess har fullt upp med att uppnå målet om 10 000 nya polisanställda 2024.
– Men om vi på lärosätena som anordnar polisutbildning ska kunna haka på från 2025, måste regeringen börja förbereda detta typ i dag.
Lärosätena i startgroparna
För att uppdragsutbildningen ska bli högskoleutbildning krävs beslut om huruvida det ska bli vanlig högskoleutbildning (under utbildningsdepartementet) eller sektorshögskola, som Försvarshögskolan och Sveriges lantbruksuniversitet och om polisutbildningen ska sortera under justitiedepartementet.
Även om beslut inte fattats ligger de fem lärosätena i startgroparna, med att redan möjliggöra högskoleexamen och att inrätta forskningscenter och bygga upp forskningsmiljöer knutna till polisutbildningen.
– En viktig aspekt för att förstå värdet av akademisering är att forskningsresultaten kan tas om hand, att de kommer in i studierna och att polisstudenterna kan tillgodogöra sig det, förbättra polisverksamheten och göra den mer robust.
Det säger Micael Björk, professor i sociologi vid Göteborgs universitet och gästprofessor vid Akademin för polisiärt arbete vid Högskolan i Borås. Till hans egna forskningsområden hör bland annat polisarbete i praktiken samt ledning, styrning och organisering av polisverksamheter.
Micael Björk påpekar vidare att ”polisforskning” är ett omdebatterat, ibland kontroversiellt område:
– Det finns en vattendelare kring vad som är polisforskning, om det ska vara relevant för polisen eller forskning som handlar om polisen.
Han understryker att den evidensbaserade forskningen får alltmer plats i polisverksamheten, att forskning kan förbättra metoder och göra polisarbetet mer precist.
– Men det kräver att dialogen med den praktiska kunskapen hålls levande. Det gäller att jobba ”bottom-up”.
