Fel av utredningen att främst fokusera på kommersialisering

Världen står inför väldiga samhällsutmaningar. Att främja rättvisa och demokrati, stoppa klimatförändringarna och hantera en pandemi är några exempel. Våra lärosäten spelar en viktig roll för att möta dessa utmaningar genom att tillsammans med andra samhälls­aktörer nyttiggöra den kunskap de besitter. Förutom att skapa innovationer inom fält som AI, bioteknologi och nya energisystem inbegriper lärosätenas nyttiggörande exempelvis att berika samhällsdebatten genom historiska skildringar och kritisk självreflektion, att vara en kunnig samtalspartner och rådgivare för skol- och politikutveckling och att vara en plats där olika aktörer kan nå ömsesidig förståelse och gemensamt kraftsamla kring demokratifrågor.

Nyligen presenterades betän­kandet från den offentliga utredningen om ett utvecklat innovationsstöd vid universitet och högskolor med titeln Innovation som drivkraft – från forskning till nytta (SOU 2020:59). Direktiven efterlyste ”en utvecklad struktur för innovationsstödet vid statliga universitet och högskolor” och talade om att innovationsstödet ”mer ändamålsenligt ska kunna bidra till att stärka Sveriges innovationskraft”. Men i stället för att presentera en ändamålsenlig och angelägen vision om lärosätenas roll för en bred samhällsnytta utgår utredningen från att nyttiggörande av forskning framför allt sker genom kommersialisering och att innovationer främst omfattar patenterbara kunskapstillgångar. Huvudförslagen är:

• att befintlig stödstruktur, uppbyggd för att stötta konventionellt entreprenörskap och innovation, ska tilldelas ökade anslag och utvärderas;
• att områdesspecifika stödstrukturer för nyttiggörande ska inrättas;
• att lärande om immaterialrätt och entreprenörskap ska stärkas;
• att stödet ska samordnas på nationell nivå;
• samt att forskningsråden ska arbeta med att förbättra attityden till nyttiggörande hos forskare, lärare och studenter.

Till viss del förklaras utredningens snäva fokus av att direktiven var att se över innovationsstödet vid lärosäten med avseende på holdingbolag och innovationskontor, som traditionellt sett i stor utsträckning fokuserat på kommersialisering. Men samtidigt utgår utredningen från ”en breddad definition av nyttiggörande där högskolorna ska verka för att andra kunskaper än forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta”. Skillnaden mellan utredningens uttalade ambition om bredd och dess snäva fokus på kommersialisering, immaterialrätt och entreprenörskap är djupt problematisk. Skälen är flera.

För det första är begrepp som innovation och nyttiggörande inte längre endast förknippade med tekniska innovationer som kommersialiseras med ökad konkurrenskraft och ekonomisk tillväxt som resultat. De inbegriper också sociala, offentliga, inkluderande, gräsrotsdrivna och utmaningsdrivna innovationer som skapas i samarbete mellan akademin och andra samhälls­aktörer. Det finns få spår av denna vidgning i utredningen, och begrepp såsom social innovation, hållbar utveckling, klimat, demokrati och Agenda 2030 nämns knappt. Trots att utredningen säger att nyttiggörande också kan ske på icke-kommersiell väg, är det kommersiella nyttiggörandet helt i fokus. Samtidigt har studier upprepade gånger visat att färre än tio procent av forskarna inom akademin nyttiggör sin kunskap genom kommersialisering.

För det andra kan ett ensidigt fokus på patent och immaterialrätt hindra spridningen av bredare samhällsnytta. Dels är immaterialrätt irrelevant för de flesta av lärosätenas nyttig­görandeprocesser, dels kan i vissa fall utvecklingen och spridningen av innovationer inom områden som energiteknik och livsvetenskaper bromsas av patentering genom inlåsning av kunskap. Det finns forskare som medvetet avstår från att patentera av just detta skäl.

För det tredje förespråkar utredningen en enhetlig hantering av nyttiggörandet på svenska lärosäten. Syftet är att alla läro­säten ska få likvärdigt stöd. I dag arbetar svenska lärosäten med profilering för att anpassa sig efter den miljö, kompetens och efterfrågan som finns både lokalt och internationellt. Under decennier har en mångfald av relationer och strukturer för nyttiggörande utvecklats. Styrningen och utvecklingen av en stödstruktur måste ta hänsyn till denna mångfald. Om forskare och studenter vid våra lärosäten drivs till att nyttiggöra på samma sätt och skapa samma sorts nytta riskerar vi att urholka den faktiska nyttan och den kapacitet som har byggts upp för olika behov.

För det fjärde riskerar de förslag som utredningen lägger fram att öka avståndet mellan stödet och verksamheten. I dag upplever många forskare och lärare att innovationsstödet befinner sig för långt ifrån deras verklighet, till stor del på grund av centraliserade stödstrukturer. Utredningens förslag om ytterligare centralisering och nationell likvärdighet skulle öka avståndet ännu mer. Det närmaste utredningen kommer frågan om verksamhetsförankring är att föreslå stärkta resurser till informationsspridning och utbildning för att förändra attityden till nyttiggörande och entreprenörskap hos forskare, lärare och studenter. Bilden är att det är forskares, lärares och studenters inställning till stödsystemet som det är fel på snarare än att systemet behöver ändras för att passa verkligheten.

Utredningen har alltså en snäv föreställning om nyttiggörande och innovation. Synsättet riskerar att undervärdera stora delar av lärosätenas samverkans- och innovationsarbete och underminera de bidrag som akademin kan lämna till att möta vår tids angelägna samhällsutmaningar.
Staten har förstås en viktig roll i att stödja och främja nyttiggörande av kunskap från landets universitet och högskolor. Men utredningens begränsade och centraliserade syn på nyttiggörande är djupt problematisk och bortser från den bredare förståelse som vuxit fram inom forskning och praktik under många år.

Arbetet med de stora samhällsutmaningarna förtjänar bättre. Därför föreslår vi fyra punkter för en förnyad och framtidsinriktad insats för nyttiggörande och innovation i Sverige:
1. Tydliggör att nytta är ett brett begrepp – det viktigaste med ett stödsystem är att möjliggöra genomslag från alla kunskapsområden, snarare än att endast fokusera på kommersialisering för industriell utveckling.
2. Skapa incitament för brett nyttiggörande och samverkan, exempelvis genom resurser och utrymme i akademiska tjänster för samverkan med organisationer, medier, civilsamhälle, företag och andra samhällsaktörer inom ramen för det akademiska frihetsbegreppet.
3. Bygg ett stöd- och incitamentssystem med utgångspunkt från verksamheten – där lärare, forskare, studenter och övrig personal engageras, snarare än styrs av byråkrater.
4. Utforma stödstrukturer som bejakar varje lärosätes profilering snarare än att sträva efter en enhetlig nyttiggörande­modell.

Mats Benner
Lunds universitet

Ulrika Bjare
KTH

Anders Hylmö
Lunds universitet

Pauline Mattsson
Lunds universitet

Eugenia Perez Vico
Lunds universitet

Linus Salö
Stockholms universitet

Sverker Sörlin
KTH

Emily Wise
Lunds universitet

Nina Wormbs
KTH

Samtliga författare är forskare vid den Vinnovafinansierade forskningsplattformen MUM (Making Universities Matter) som studerar universitetens roll i samhället.