Det var en dyster utveckling som professor Staffan Lindberg vid demokratiforskningsinstitutet V-Dem målade upp som en introduktion till webbinariet om akademisk frihet som Sällskapet riksdagsledamöter och forskare, RIFO, och Sveriges unga akademi anordnade i oktober.
Världen är inne i en våg av autokratisering som nu även inkluderar etablerade demokratier, som USA, Brasilien och Indien.
– Stora, viktiga länder som riskerar att dra med sig andra i smutsen, underströk Staffan Lindberg.
Han berättade också att yttrandefriheten, och den akademiska friheten, brukar vara det som attackeras först och att 80 procent av de demokratier som sedan år 1900 har varit i en avdemokratiseringsprocess har blivit diktaturer. Ungern, som Universitetsläraren tidigare skrivit om, räknas sedan 2019 som en valdiktatur.
Mot bakgrund av denna utveckling i världen var den konkreta frågan som var temat på ett annat webbinarium, som anordnades av SULF Uppsala på SULF-dagen 1 oktober, högst relevant: Hur skyddar vi utbildningens frihet?
Lagförslag om akademisk frihet
I augusti gick remisstiden ut på regeringens förslag till ändringar i högskolelagen för att stärka den akademiska friheten. SULF stödjer tillägget i lagen om att den akademiska friheten ska främjas och värnas som allmän princip i högskolornas verksamhet. Men detta, menar SULF, är bara ett steg på vägen mot det grundlagsskydd för utbildningens frihet som behövs.
Uppsala universitet har avstyrkt regeringens lagförslag som otillräckligt och kommit med ett eget som tydligare lyfter fram utbildningens frihet och vad dess principer är, och detta förslag föredrogs av paneldeltagarna på SULF-dagens seminarium.
En av dem var professor Shirin Ahlbäck Öberg vid Uppsala universitet, som lyfte fram vad statsvetare brukar se som förutsättningar för institutionell autonomi: att verksamheten är grundlagsreglerad, att den har tillräckliga resurser för att utöva sin autonomi och att den har anställningstrygghet.
– Det är underkänt på alla de punkterna för närvarande, sa hon.
En individuell eller kollektiv rättighet?
Uppsala universitets prorektor, Anders Malmberg, lyfte frågan om den akademiska friheten ska ses som en individuell eller kollektiv rättighet.
SULF:s chefsutredare Karin Åmossa menade att den akademiska friheten är individuell, men rör sig inom en kollektiv kontext av ett kollegium, och hänvisade till Unescos rekommendation om universitetslärares status:
– Den talar inte bara om friheter utan också om plikter och ansvar. När det gäller utbildningen är det ett ansvar mot vetenskapen, att undervisa om saker som är sanna, och som på ett sätt är i linje med den värdegrund som finns, att man inte diskriminerar folk, att man har ett kollegium som fattar beslut, och så vidare.
Att autonomireformen som gav universitetsledningarna mer självständighet i praktiken lett till en hårdare linjestyrning på lärosätena på bekostnad av det kollegiala styret, pekade Shirin Ahlbäck Öberg ut som ett undergrävande av den akademiska friheten.
Även regeringens långtgående makt att styra utbildningen genom examensordningen lyftes som ett problem, och något som sticker ut i en internationell kontext.
Detta diskuterades även på RIFO:s webbinarium, likaså politikernas styrning av allt från strategiska forskningsområden till hållbar utveckling och jämställdhetsmål.
”Behövs balans mellan frihet och politisk styrning”
Kristdemokraternas utbildningspolitiska talesperson, Pia Steensland, tyckte att jämställdhetsmålen styrs för detaljerat, men att politikerna ska kunna ange strategiska forskningsområden inom lösa ramar.
– Det är otroligt viktigt att forskarsamhället kan vara med och utforma hur satsningen ska vara, sa hon.
Utskottskollegan Fredrik Christensson (C) hävdade också de folkvaldas rätt att peka ut vad de anser är viktigt, men att det behövs en balans. Han lyfte också det hämmande tonläget i debatten, vilket tidigare hade diskuterats.
– Det är en fråga som sträcker sig utanför akademin, men det är särskilt viktigt inom akademin att det är en levande offentlig debatt även från ett forskningsperspektiv, sa han.
