Studentmössan var från början ett förtjänsttecken, avsedd enbart för män. Men den 3 juni 1870 bröts monopolet. Riksdagen gav kvinnor rätt att avlägga studentexamen, om än enbart som privatister. Samtidigt klubbades även kvinnors rätt att avlägga läkarexamen i Sverige igenom.
Upprinnelsen låg i motioner från bondeståndets Carl Johan Svensén och publicisten C.F. Ridderstolpe, som ansåg tiden mogen att utvidga kvinnors rättigheter inom utbildning och arbetsmarknad. Även kvinnornas möjligheter att försörja sig själva spelade roll i diskussionerna som föregick beslutet. Det var kvinnoöverskott i Sverige, bland annat till följd av utvandringen västerut. Dessutom behövdes kvinnor som lärare i det växande Skolsverige, i det stora ”kunskapslyft” som landet genomgick med avstamp i folkskolestadgan 1842.
Det första steget till att utbilda kvinnor utöver folkskolan togs 1859 när ståndsriksdagen satsade på lärarinneseminarium och tre år senare när en försöksskola, Statens Normalskola, inrättades. Men vägen till högre teoretiska studier i statlig regi var stängd.
I ljuset av detta var beslutet den 3 juni 1870 banbrytande, men det ledde ändå inte till någon omedelbar tillströmning av kvinnor till läroverk och universitet. Det dröjde ända till 1927 innan de statliga läroverken öppnades för kvinnor, och det var först då den kvantitativa förändringen började ta form. Ännu 1935 var enbart 15 procent av studenterna i Uppsala kvinnor. Sedan 1977 är kvinnor i majoritet inom högre utbildning i Sverige. Det är siffror som ger perspektiv på den långsamma utvecklingen.
På sikt hade ändå 1870 års beslut en omvälvande potential, som stärktes ytterligare tre år senare när kvinnor fick rätt att studera vid universiteten och ta ut examen vid filosofisk och medicinsk fakultet samt på lägre nivåer inom juridisk fakultet. Det ena beslutet låg i linje med det andra.
Betty Pettersson en pionjär av rang
En guvernant från Visby, 33-åriga Betty Pettersson, ville inte vänta längre än nödvändigt på sin chans. Hon avlade som första kvinna studentexamen redan 1871. Därefter sökte hon dispens hos kungen för att påbörja studier i Uppsala 1872, året innan portarna egentligen öppnades vid de högre lärosätena. Betty Pettersson blev därmed den första studentskan i universitetets 400-åriga historia.
Senare bröt hon en tredje vall när hon blev den första kvinnliga läraren på ett ett statligt pojkläroverk, Östra Real. Där arbetade hon fram till att tuberkulosen satte stopp för hennes liv och yrkesbana 1885.
Cv:t talar för sig självt. Betty var en pionjär av rang, men inte jämställd. Hennes myndighet och rättigheter var kringskurna. Hon fick besöka rektor och delta i nationslivet endast i manligt sällskap. Nidvisor skrevs om henne på Gotlands nation – där puben i dag bär hennes namn, Bettys pub – i bjärt kontrast mot hånet hon fick utstå på 1800-talet.
Kvinnliga ”nordpolsfarare”
Professor Anne-Sofie Ohlander har kallat de första kvinnorna som vågade sig till universiteten för ”nordpolsfarare”.
Det fanns flera progressiva röster i det offentliga samtalet under dessa år, i Sverige och internationellt. Fredrika Bremer hade 1856 rört om med sin opinionsbildande roman Hertha, en plädering för myndighet och utbildning. Och året innan beslutet togs (1869) hade John Stuart Mill publicerat sin radikala plädering för kvinnors rättigheter och förnuftsgåvor i essän The subjection of women. Men den dominerande uppfattningen var ännu att kvinnor bildades för framtida uppgifter inom familjen och hushållet, vilket också avspeglas i diskussionerna om de framväxande flickskolornas bildningsmål under 1800-talets senare hälft. Det märktes också i tim- och kursplaner. Könssegregationen levde kvar i styrdokument och attityder.
