Jag var en av arrangörerna av demonstrationen mot Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshofs föreläsning på institutionen för journalistik, medier och kommunikation, JMG, vid Göteborgs universitet i december. Hittills har debatten om både demonstrationen och föreläsningen avgränsats till striden om yttrandefrihet såväl som den akademiska friheten inom nationalstaten Sverige. Men lite har sagts om hur detta också berör undersökande journalistik, som även är ämnet för den kurs som bjöd in till föreläsningen i en tid av rasismens globala återkomst.
Låt oss börja med detta internationella sammanhang. Föreläsningen på JMG föregicks av den historiskt sett största resningen mot nyliberala regeringar i Latinamerika och Karibien i modern tid, vilken fortfarande pågår i skrivande stund. Den gemensamma nämnaren för denna resning är kravet på ett värdigt liv samt protesterna mot rasistisk diskriminering och mot de senaste decenniernas nyliberala reformer. Vi som följer händelseutvecklingen har sett hur regeringar har besvarat resningen med repression, (internationella) statskupper och med misogyni.
Undersökande journalistik från de stora mediebolagen har lyst med sin frånvaro, vilket har hänvisat oss som vill följa händelseutvecklingen till enbart sociala medier. Mest hyllat av alla inslagen är den feministiska performansen ”en våldtäktsman i din väg” från det akademiska kollektivet Las Tesis i Chile. Kritisk vetenskap och social förändring är här tätt sammanflätade.
Svaren från regeringarna har bestått i att bryta mot de akademiska friheterna genom att regelbundet storma universitet och angripa studenter med kravallpolis. De stora mediebolagen har riktat in sig på att fördumma, skuldbelägga och misstänkliggöra de studenter som startade protesterna, samt de kritiska akademiker, konstnärer och intellektuella som stödjer dem. Många trodde att ett land som Sverige skulle slippa detta öde. Men vår ringa protest mot en SD-föreläsning var som att se världen i ett nötskal, där normaliseringen av rasismen pågår inom media och inom politiken.
Som en av arrangörerna för demonstrationen som till slut tog plats utanför föreläsningssalen, och som kolleger redan argumenterat för att Universitetsläraren rapporterade ganska partiskt ifrån, vill jag klargöra några aspekter som har förbisetts i denna rapportering och i debatten.
För det första att studenterna berättade att de sedan kursstarten hade efterlyst kritiska maktperspektiv i sin utbildning om undersökande journalistik. Men prefekten på JMG vägrade ta deras förfrågan på allvar. Denna brist aktualiserades under seminarieserien som kulminerade med Jomshofs uppträdande. Att bjuda in politiker att prata för sig själva utan att ens bli interpellerade av kursledarna reser många frågor om universitetet som kunskapsinstitution.
För att bemöta inbjudan av Jomshof skrev studenterna ett upprop på internet, skapade ett Facebookevent, och fick hundratals namnunderskrifter. Detta fick ledarspalterna på liberala medier att reagera mot protesten. Ledarskribenternas reaktioner fick studenterna att känna så pass stor oro att de sökte stöd bland anställda lektorer för att hålla sin demonstration. Jag tillfrågades om jag kunde hjälpa till att hålla i ordet och samla ett bredare stöd från anställda vid Göteborgs universitet att närvara. Tack vare studenternas aktivism samlades runt 60 personer utanför för att läsa upp ståndpunkter från akademiker om den uppkomna situationen. De största medierna kom för att rapportera om demonstrationen, tog bilder, och intervjuade studenter och anställda. Några forskare skrev debattartiklar i DN och Universitetsläraren. I själva verket lärde sig studenterna mycket mer genom sin akademiska aktivism än genom själva kursen. Hur de betygsätts eller om de straffas för denna aktivism återstår att se.
För det andra, kritikstormen från ledarsidor och andra debattörer, samt rapporteringen i Universitetsläraren antydde att studenter och forskare bakom protesten förespråkade en ”censur mot SD”. Det handlar inte om censur, utan om högskolepedagogiska kvalitéer, om forskningsanknytning och etik. Men främst handlar det om att akademins oberoende frihet inte upprätthålls genom valmyndigheten och framgångar i allmänna val, eller genom ledarsidornas krav på normalisering av rasism i yttrandefrihetens namn.
Avslutningsvis var det paradoxalt att vi som demonstrerade tvingades kräva respekt för de akademiska kvalitéerna och friheterna inför en kurs i just undersökande journalistik. En kurs som dessutom riktades till internationella studenter. JMG gick med på att Jomshof och flera andra partiföreträdare exkluderade dessa studenter genom att hålla föreläsningarna på svenska.
Vårt försvar av akademisk kultur och akademiska kvalitéer tar plats i en tid när studenter och akademiker tillsammans med stora folkrörelser runt om i världen använder sitt kritiska tänkande för att aktivt bemöta både rasistiska statskupper och tyranner. I samma situationer visar internationell press en kronisk oförmåga att upprätthålla någon form av undersökande journalistik utan förser i stället sin publik med åsikter utan förankring i verkligheten.
Vi behöver behålla och helst skärpa, inte upplösa, krav på akademiska kvalitéer mot rasismens normalisering på universiteten. Utöver det behöver vi uppmuntra till kritisk forskning om rasism för ett inkluderande universitet. Båda dessa aspekter är grundläggande, dels för att inte diskriminera studenter och anställda, dels för att ta sig an att utbilda om en kritisk, undersökande journalistik och medierapportering som ifrågasätter, snarare än normaliserar, rasismen i samhället.
Juan Velásquez Atehortúa
docent i genusvetenskap,
Göteborgs universitet
