EU höll på att utvidgas. Sverige hade varit med några år, och många östländer höll på att förbereda sig för att bli fullvärdiga medlemmar. Därför dök frågan upp om hur man skulle kunna få ett gemensamt system för universiteten, eftersom det redan då ansågs viktigt att unionens ungdomar fick möjlighet att göra delar av sina studier utomlands.
Att komma överens på pappret var inte lätt, men det visade sig vara betydligt svårare att få det hela att fungera i praktiken.
– I teorin var det lätt för oss med de nya poängsystemen, eftersom det bara var att multiplicera de gamla poängen med 1,5. I praktiken var det inte lika bra, eftersom vissa kurser fick för många poäng och andra för lite, med tanke på hur många arbetstimmar studenterna fick lägga ner på dem, konstaterar Janerik Lundquist, universitetslektor vid Linköpings universitet och en av EU-kommissionens experter på Bolognaprocessen.
Han var också ordförande för den expertgrupp som skulle hjälpa de svenska universiteten att införa nyheterna. I gruppen fanns ett tiotal medlemmar som representerade de olika fakulteterna och universiteten. De reste runt i hela Sverige och förklarade för kollegorna hur det nya skulle fungera.
– På det hela taget var folk positiva och nyfikna. Det var klart att det fanns de som inte ville ha förändringen, men det är normalt och helt förståeligt. Några hätska debatter blev det, men det handlade om enskilda lärare, berättar han.
Kvalitetsproblem kvarstår
Blev det som ministrarna tänkt sig i Bologna för 20 år sedan? I den utvärdering som EU gjort konstateras det att även om länderna nu anpassat sig till hur kurserna ska utformas, finns det fortfarande ett kvalitetsproblem, trots att universiteten kontrolleras av fristående byråer.
Alla studenter bedöms inte på samma sätt och deras kunskaper värdesätts inte, enligt utvärderingen. Trots att arbetslösheten generellt sett minskat inom EU, är det fortfarande ofta svårare för nyutexaminerade att hitta jobb inom sin sektor, och i flera länder har till och med arbetslösheten ökat bland universitetsutbildade.
EU ser även problem med att det fortfarande finns stora grupper i samhället som inte kommer till universiteten. 2013 bestämde EU:s utbildningsministrar att länderna skulle satsa på att få bort de sociala spärrar som begränsar, men enligt nya rapporter från European Higher Education Area har väldigt lite gjorts i praktiken och skillnaderna kvarstår.
Storbritannien vägrade anpassa sig
Sverige hade problem med sina fyraåriga program, som inte fick tillräckligt med finansiering för att bli femåriga. Alltså blev det lite annorlunda mot resten av länderna, där kurserna var uppbyggda med tre års studier för examen plus två års master. Här fick vi även varianten med en ettårig master.
– Det blev lite lustigt på den internationella arenan, men det var ju en pengafråga, säger Janerik Lundquist.
Han har under åren åkt runt i de flesta europeiska länder, och även i andra världsdelar, och har sett hur processen utvecklats. Medan länderna i södra Europa hade svårare att acceptera att det var resultaten som skulle mätas, och inte hur man kom dit, så ville till exempel Storbritannien göra helt på eget vis och vägrade att anpassa sig till poängsystemet. De hävdade att deras studenter jobbar mycket mer än andra, och resten av EU gav upp och lät dem behålla sitt system.
En generationsfråga
Experterna som åkte runt och kontrollerade i de olika länderna var ofta tvungna att vara kritiska. En del universitetslärare kände sig pressade och kämpade emot.
– Jag tror att detta är ett generationsproblem. För de yngre lärarna är det nya systemet normalt, förklarar Janerik Lundquist.
Han är själv oerhört positiv till Bolognaprocessen, och tycker att den varit väldigt kreativ för högskolorna, trots många problem.
– Nu ska kursernas innehåll vara fokuserat på studenterna och deras inlärning, vilket varit en rolig utmaning. Jag tycker också att vi fått mer klarhet med de tre benen som undervisningen ska stå på i dag, alltså kunskap, färdighet och kompetens, konstaterar han.
