Jag undrar ibland vad det är för metoder de där tränarna har som lyfter individer i lag till totalt oväntade prestationer? Det är ledare som Pia Sundhage, Bengt ”Bengan” Johansson, Sven-Göran ”Svennis” Eriksson och Roger Melin, bara för att nämna några. Prestationerna är av den effekt som skapas när individer samarbetar och där alla har ett gemensamt mål enligt de tre musketörernas devis ”en för alla, alla för en”. Fascinationen finns där hos oss alla, över underdogs-lag som ingen trodde på.
Min tes är att för framgång är det absolut minst två faktorer som är helt avgörande.
Ett lag som är i harmoni och som dessutom har roligt tillsammans utgör grunden för framgång.
Men vad har då detta med akademin att göra? Vi är väl inget lag – eller är vi det? Akademin består väl bara av en stor mängd individualister som jobbar på sina egna cv:n? Historiskt sett var de medeltida universiteten, med det första i Bologna 1088, framsprungna ur gillen som fungerade som lag.
Så vad är egentligen goda ledaregenskaper? I egenskap av historiker har jag under åren noterat en rad ledaregenskaper hos framstående militärer. De visar på stor begåvning och intresse för matematik. De har förmågan att komma ihåg namn och ansikten. De är många gånger i händelsernas centrum.
Men chefskap ändras med tiden. Den många gånger auktoritära ledarrollen i de historiska exemplen är i dag kraftigt reviderad och andra värden efterfrågas.
Hur vi inom forskningen än vänder och vrider på framgångskonceptet med det goda ledarskapet tror jag att en klok utgångspunkt är att blicka på metoder som rör barn och ungdomar. Här finns grunden för ett bra ledarskap som leder till framgång, vilket gäller för såväl barn som vuxna, och det är individcentrerat ledarskap. Det är för mig en metod som står i centrum och som inkluderar mer än enbart själva lärandet. Mitt motto blir, disharmoni hos individen – disharmoni i lärandet.
En tongivande forskare inom området är den kanadensiske idrottsprofessorn Jean Côté som forskar på barn- och ungdomsidrott. Han använder sig av ett citat av president Theodore Roosevelt. Det fångar hela Côtés filosofi (och även min) kring framgångsrikt ledarskap.
”Nobody cares how much you know until they know how much you care.”
Côté menar att allt i grund och botten egentligen handlar om att du alltid måste bry dig om människan du arbetar med.
Med individcentrerat ledarskap som utgångspunkt tror jag vi tar ett steg i rätt riktning mot framgångskonceptets essens, och får därmed svar på varför vissa lag och deras ledare skördar oväntade triumfer.
Men varför lyckas då inte detta för alla? En för mig koncis och enkel förklaring hämtar jag från HV71:s mentala coach Magnus Carlsson. Han säger att individen och gruppen är farligt nära avgrunden och alla är förlorare när vi slutar använda orden hej (när vi inte längre möter och ser varandra), tack (när vi inte längre kommunicerar, ger feedback och konstruktivt berömmer varandra) och förlåt (när vi inte längre möts i ödmjukhet och respekt). Då beträder vi den destruktiva vägen som leder till en nedåtgående spiral av konflikter och kontraproduktivitet.
Så sker även inom akademin och det är något som varken gagnar lärosätet eller det enskilda cv:t. Tar den ansvarige ledaren tag i detta undanröjs disharmoni hos den enskilde. Så enkelt men ändå så svårt att säga hej, tack och förlåt! Ett ständigt systematiskt kvalitetsarbete. Låt oss alla börja där.
Anders Dybelius
Universitetslektor i historia,
Högskolan i Jönköping
