Jag har undervisat inom högskole- och universitetsvärlden i Sverige i över 20 år, framför allt inom humanistiska ämnen, språk och inom olika lärarutbildningar. Under dessa år har jag observerat hur studenters förmåga att självständigt skriva texter på svenska har minskat avsevärt.
Jag har även observerat hur högskolor och universitet satsar alltmer tid och pengar på att lära studenter inte bara att skriva akademiskt utan även att lära dem att skriva godtagbar och förståelig svenska.
Bland de examensuppsatser som jag har examinerat, ökar antalet uppsatser som måste bearbetas ytterligare på grund av många allvarliga språkliga brister.
Här nedan kommer två exempel från hemtentor från de första terminerna på två olika kandidatprogram.
Det första exemplet härstammar från en hemtenta på en historiskt inriktad kurs som ligger under första terminens andra hälft. Studenten hade svarat på en tentauppgift, där hen skulle diskutera tesen ”Sovjetunionen var en bra idé, men dåligt utfört” med hjälp av kurslitteraturen. Studenten skulle i sin diskussion främst fokusera på teman som demokratisk representation, lika villkor, ekonomi och försörjning. En student lämnade in ett svar som började på följande sätt:
”Sovjetunion var en bra ide på grund av en del av andra Eu ländernas bönderna började kräva för sina rösträtt och sina mat produceras till staten. Bönderna hade ju sin mark att producerades till exempel mjölk öst, yoghurt och resten mjölkprodukten. Så klart det staten som blev övervakande och skaftades den ”New public management” och hjälpte de arbetslösa och ungarna. I Sovjetunion hade sin den dåliga sida var att ojämlikhet blev mer och mer och fattiga blev mer och mer. Rikare blev rikare. Sovjetunions dåliga sida var ju det att ville ha makt över andra länderna också, en av de länderna är Afghanistan som Ryssland krigade och kriterade landet. Sovjetunion invasion av Afghanistan avslutade Jimmy osannolik omvandlande till kalla kriget. Skrivit Robert J. MCMahon THE COLD WAR. Den starkaste opinion för socialism i Ryssland, tyckte ryssarna att det dåligt av Sovjetunion.”
Texten illustrerar många allvarliga skrivsvårigheter. Studenten har svårt för att formulera korrekta och fullständiga meningar, det finns många syftningsfel och i texten blandas facktermer med talspråk. En del ord är så pass felstavade att de inte går att förstå (till exempel ”skaftades”, ”kriterade”, ”ungarna”). Namn omnämns och förklaras inte (”Jimmy”) och referenser uppges inte korrekt och bakas in på ett sådant sätt i texten att det är svårt att se vad som är studentens egna ord och källans ord.
Här kan tilläggas att studenterna på denna kurs under hela den aktuella terminen hade erbjudits en akademisk skrivstrimma*, där lärarna bland annat gick igenom skrivregler, hur man refererar korrekt, hur man skriver inom olika textgenrer, hur man lättare kan tillgodogöra sig stora mängder vetenskaplig litteratur och mycket annat. När studenterna på denna kurs fick veta att denna skrivstrimma inte var obligatorisk (det formulerades som ett erbjudande till studenterna för att hjälpa dem med sitt skrivande), avtog deltagarantalet drastiskt och det var vanligt att bara tre till fem studenter av 40 dök upp.
Här kan också tilläggas att högskolan sedan många år driver en ”studieverkstad”, dit studenter med skrivsvårigheter kan komma och få hjälp. Studieverkstadens lärare upplever sedan länge att de inte räcker till och att det skulle behövas många fler lärare på studieverkstaden för att kunna ge stöd åt alla studenter som ber om hjälp.
Mitt andra exempel är hämtat från en delkurs på den första terminen på lärarutbildningen. Studenten skulle på en grundläggande nivå redogöra för vad som menas med begreppet ”genus” och varför detta begrepp är viktigt för hen i den kommande lärarrollen. Här hade genusbegreppet introducerats tidigare på föreläsningar och seminarier och i kurslitteraturen. Studenten skulle hämta sina definitioner från litteraturen och göra korrekta hänvisningar till den i texten:
”Begreppet genus/genusteorin hade sin användning redan 1960–1970 talet, som härstammat från engelska ordet ”Gender”. Forskaren Marie Evertsson menar att skillnaden mellan män/kvinnor tolkades som kön istället för genus, det handlade inte om de biologiska utan könet kom fram omedvetet eller medvetet (Edling & Liljeros 2010:51–52).
I boken ”Anna bråkar!” (2011:54) påpekar Christian Eidevald att vid 1980-talet hade genus sin användning av kvinnorörelsen feminismen som idag är besläktade med ordet ”kön”.
Eidevald lägger även märke till om uppfattningen om kön och genus om hur separationen sker sig inom delvis forskningsprojekt och med jämställdhet, det vill säga ta bort de ojämställdheten som förekommer i samhället synen på kvinnan/män (Eidevald 2011:62).
(Kursiveringarna i originaltexten)
Denna text visar hur även denna student har svårt för att formulera korrekta och logiskt sammanhängande meningar. Det finns syftningsfel som försvårar förståelsen. Studenten har svårt för att återge huvudargumenten från kurslitteraturen på ett förståeligt sätt. Hen har dessutom problem med att skilja mellan ”genus” och ”kön”,vilket också kan bero på att båda begreppen förkommer i kurslitteraturen (och vilket förstås kan vara lite svårt på denna studienivå). Men tentafrågan syftade enbart på att förklara begreppet ”genus”, inte skillnaderna mellan begreppen ”genus” och ”kön”.
Problemen i denna text handlar också om att författaren använder vissa substantiv i sammanhang där de inte riktigt passar in, till exempel ”användning”, ”separationen” och ”ojämställdheten”. Ett annat problem är användningen av bestämda artiklar som inte är korrekta samt felaktigt bruk av pronomen som ”de” och ”dem”.
Av texten framgår även att studenten har svårt med styckeindelningen. Intressant nog använder studenten referatmarkörer och nästan korrekta referenser. Detta kan bero på att studenten tidigare har fått ta del av en föreläsning om fusk, plagiat och referenshantering. Denna föreläsning införde vi lärare på kursen eftersom det hade visat sig att allt fler studenter inte riktigt förstår varför man ska skriva med egna ord (!), hur man skiljer egna ord från andras, som till exempel kurslitteraturens utsagor, och vad som räknas som fusk och plagiat. Vi diskuterar på denna föreläsning även varför man ska referera och hur man gör det på ett korrekt sätt. Citatet ovan visar att studenten har kunnat tillgodogöra sig en del av denna föreläsning.
Dessa exempel är bara två av många. Visserligen härstammar exemplen från grundutbildningens första termin och det innebär att man inte kan kräva att studenter ska behärska ett korrekt akademiskt språk.
Jag anser dock – och det är en mycket vanlig uppfattning bland mina kollegor också – att vi kan förvänta oss att studenter kan skriva en godtagbar och förståelig svenska. Man ska förstås skilja mellan vardagssvenskan och akademisk svenska. Det vi bör kunna förvänta oss inom akademierna är att studenter kan skriva godtagbar och förståelig svenska, när de har tagit studenten och påbörjar sin högskole- eller universitetsutbildning.
Efter att ha jobbat som högskole- och universitetslärare i över 20 år, anser jag att problemet har förvärrats under de senaste åren. Andelen studenter, som inte klarar av att skriva godtagbar och förståelig vardagssvenska när de börjar sin högskole- eller universitetsutbildning, har ökat dramatiskt. Här vill jag tillägga att problemet inte bara existerar hos studenter med icke-svensk bakgrund som har lärt sig svenska som andraspråk eller främmande språk, utan det förekommer också allt oftare hos studenter som är födda och uppvuxna i Sverige med svenska som modersmål.
Dessa skrivsvårigheter leder till stor frustration, massor med extra arbete och därmed stress – både för lärarna och studenterna. Jag har mött många gråtande studenter som kommit till mig efter sin första underkända hemtenta på sin utbildning och sagt: ”Jag förstår inte varför jag har fått underkänt, jag som aldrig har fått underkänt på gymnasiet!” För mig är detta mycket märkligt, hur studenter, som knappt kan uttrycka sig skriftligt, har klarat av gymnasiet. Detta borde ju ha märkts tidigare!
När jag diskuterar frågan med studenterna, så får jag veta att de för det mesta har fått ”klippa och klistra ihop” sina texter på gymnasiet med hjälp av internetkällor. En annan vanlig förklaring från studenterna är att de för det mesta fick svara på frågor och inte skrev så många längre texter på gymnasiet. De fick inte heller mycket individuell feedback från lärarna på sina texter.
En konsekvens av dessa problem är att vi lärare på högskolor och universitet får jobba mycket extra – ofta på vår fritid – för att hjälpa dessa studenter med sitt skrivande, så att de sedan kan klara omtentorna. Alternativet är att använda en del från de ordinarie undervisningsmedlen – som dessutom har skurits ned under de senaste åren, särskilt inom humaniora – för att erbjuda dessa studenter individuella genomgångar av underkända tentor. Detta har visat sig vara effektivt – skrivförmågan förbättras oftast avsevärt och studenten skolas samtidigt in i akademiska skrivsätt (och fortsätter sin utbildning med bättre framgångar) – men att lära studenter att skriva vardagsspråk kan knappast vara en uppgift för högskole- och universitetslärare!
Ett annat problem är att antalet omtentor också har börjat öka – det blir ibland flera omtentor för studenter som har stora skrivsvårigheter och det tar tid att ändra på situationen. Tyvärr är det ganska vanligt att omtentarättning inte ingår i den ordinarie ersättningen för undervisningen, så många lärare rättar allt fler omtentor gratis, det vill säga på icke-betald arbetstid.
Jag, och många kollegor med mig, har dessutom observerat att det finns stora skillnader mellan studenters skrivfärdigheter beroende på vilken gymnasieskola de kommer ifrån. Det vore meningsfullt att undersöka detta närmare och att försöka åtgärda dessa problem mycket tidigt – det vill säga på högstadie- och gymnasienivå där de hör hemma. Om ingenting görs blir det allt fler studenter och lärare som får betala ett högt pris för detta, i form av stress, hög arbetsbelastning och psykisk ohälsa.
Petra Garberding
Docent i etnologi vid Södertörns högskola
*En skrivstrimma är föreläsningar och seminarier, där studenter lär sig akademiska skrivregler och tränar sitt akademiska skrivande. Under denna termin fanns det två timmar inbäddade i varje kurs på detta program, sammanlagt blev det åtta timmar.
