Med Sveriges lantbruksuniversitets emblem stolt på skorstenen ligger forskningsfartyget Svea vid Amerikakajen i Göteborg.
För första gången visar R/V Svea (Research Vessel Svea) upp sig för allmänheten. Redan när öppet hus startar klockan 13 är det en liten kö nedanför landgången. Snart är det fullt med folk som snirklar sig fram på en snitslad bana genom fartyget.
– Organisatoriskt hör R/V Svea till SLU, och kommer främst att användas av SLU och SMHI, berättar Joakim Hjelm, chef för Havsfiskelaboratoriet i Lysekil som hör till Institutionen för akvatiska resurser vid SLU.
Fartyget har sin hemmahamn just hos Havsfiskelaboratoriet i Lysekil.
– Men hon kommer också att hyras ut, både som helhet och så att forskare kan följa med på våra expeditioner. Stockholms universitet, Sveriges geologiska undersökning, SGU, och andra universitet har visat intresse och det är möjligt att Svea hyrs ut också internationellt, till exempel har Lettland inget eget forskningsfartyg, säger Joakim Hjelm.
Bästa tänkbara forskningsfartyget
Båten ägs av SLU och har byggts av spanska Armonvarvet. Efter två års byggtid levererades hon i juli i år.
– Vi på SLU kan ju inte bygga eller upphandla fartyg utan har anlitat den bästa expertis vi kunde hitta. Och norska Skipsteknisk AS som konstruerat fartyget är en av de bästa i världen.
Många personer, både från SLU och SMHI, har varit inblandade i processen att ta fram bästa tänkbara forskningsfartyg. Båten har kostat 445 miljoner kronor, finansieringen kommer från staten.
Det finns också ett årligt basanslag på 35 miljoner kronor.
– Men för att verksamheten ska gå runt måste båten hyras ut och vara i drift så mycket som möjligt.
Sverige har saknat ett sådant här forskningsfartyg sedan föregångaren Argos skrotades 2011 på grund av problem med asbest ombord. Sedan dess har man använt det danska forskningsfartyget Dana.
– Argos projekterades på 1970-talet, så Svea är det första nya svenska forskningsfartyget på 40 år och det mest avancerade som finns i världen just nu, säger Joakim Hjelm.
Skillnaden mot den gamla båten är bland annat att Svea har mycket mer tekniskt avancerad utrustning.
Omsorg på arbetsmiljö och hållbarhet
Vi gör en rundvandring, och tränger oss förbi besökarna som fyller korridorerna på fartyget. Båten är så sprillans färsk att det luktar lite som en ny bil.
Vi börjar med fisklabbet, där fisk som fångas i fartygets trålar kommer in på ett transportband för att sorteras, artbestämmas, vägas, mätas och registreras.
– Vi har skrotat papper och penna, i stället skannar vi in resultaten direkt i en databas.
Joakim Hjelm påpekar att fisklabbet är organiserat i ett logiskt arbetsflöde, arbetsbänkarna är höj- och sänkbara och mörka för att underlätta provtagning.
– I vanliga fall är sådana här labb helt inredda med rostfritt stål, men då blir ljudnivån obehaglig. Vi har lagt ner mycket omsorg på arbetsmiljön, både att arbetsplatserna är ergonomiskt uttänkta och att ljudmiljön är bra.
Över huvud taget har stor vikt lagts vid hållbarhet.
– Vi har en hög miljöprofil för Svea, exempelvis är bottenfärgen inte giftig.
Materialvalen är miljövänliga och fartygets påverkan på omgivningen ska vara så liten som möjligt. Fartyget är ovanligt tystgående för att inte störa fiskarna i onödan. De dieselelektriska motorerna drivs med förnyelsebar HVO-diesel och partikelfiltret i skorstenen är osedvanligt effektivt.
I hemmahamnen i Lysekil drivs fartyget av landström och avloppet pumpas till kommunens reningsverk.
Akterdäcket är belagt med ett särskilt hårdträ som både är ekologiskt hållbart, mekaniskt starkt och beständigt mot väder och vind.
Tar prover på olika djup
Ute på akterdäck pekar Joakim Hjelm på tråltrummor, kranar och vinschar som används för att få utrustning i och ur sjön.
På däck står stora riggar. Det är två så kallade ROTV, som släpas efter fartyget. En är för Havsfiskelaboratoriet, den bogseras bredvid fartyget och har avancerade fiskekolod som kan mäta hela vattenpelaren från ytan till botten.
Den andra ROTV:n är avsedd för SMHI. Den ska dras efter båten, och i en sinuskurva kontinuerligt gå mellan ytan och bottnen och ta prover på olika djup.
På däck finns också uttag för att förankra en container som innehåller Göteborgs universitets fjärrstyrda undervattensfarkost.
I ett angränsande utrymme visar Joakim Hjelm en så kallad kräftsläde. Den släpas efter bottnen och används för att inventera bestånden av havskräftor.
– Kamerorna på släden är förbundna med båten via optisk kabel så vi kan se bottnen live.
Grund för fiskekvoter i EU
Vi går inomhus och upp några våningar till Operation Center, varifrån all elektronik kan styras och all data samlas. På en stor skärm rullar en inspelning av vad ekolodet registrerat i Gullmarsfjorden under en provkörning.
– Vår miljöövervakning av fisk ligger till grund för de fiskekvoter som beslutas på EU-nivå, säger Joakim Hjelm.
Forskarna arbetar samman data från ekolodningen efter fisk med provtrålningar, data från fiskebåtar och data från andra länder till en bild av hur mycket fisk det finns i haven.
– Forskningsfartyg är A och O i det arbetet eftersom data från fiskebåtarna inte alltid är så bra.
Klimatförändringarnas inverkan på havet
Om Havsfiskelaboratoriets arbete går ut på att bevaka fiskbestånden så är det SMHI:s marina uppgift att långsiktigt hålla koll på klimatförändringarnas inverkan på havet.
– Det är bra om vi gör våra respektive mätningar på samma ställen för då kan vi sätta samman våra data, säger Joakim Hjelm.
SMHI:s mätningar i havet har mer än hundraåriga rötter och exempelvis är det SMHI som håller koll på hur de syrefria bottnarna i Östersjön utvecklas.
Daniel Bergman-Sjöstrand är fartygstekniker vid SMHI, och håller på att hänga upp en lång håv som används för att fånga plankton när han avbryter sig och visar en rigg för att ta vattenprover.
– De här flaskorna som sitter runt riggen kan automatiskt stängas för att ta vattenprovet på olika djup. På riggen sitter också en videokamera och lampor samt sensorer som bland annat registrerar temperatur och tryck, säger han.
Han påpekar att även om det finns tillgång till moderna sensorer och annan teknik är det ovärderligt med de långa tidsserierna av provtagningar med traditionell teknik.
Mängder av skärmar i SMHI:s laboratorium
Vi går in i SMHI:s laboratorium ombord. Det första man ser är ett stort mikroskop där marinbiologerna visar upp sin verksamhet och mängder av datorskärmar på bänkarna.
Längre in i laboratoriet träffar vi Sari Sipilä som är kemist, stationerad vid SMHI på Nya varvet i Göteborg, och som ska tjänstgöra ungefär en vecka i månaden ombord på Svea.
– Även fast det har kommit ny teknik som mäter vattnet på olika sätt så behöver vi fortfarande åka ut och ta prover med fartyg. Långa tidsserier där mätningar gjorts i över 100 år på likartat sätt är värdefull data för att kunna följa upp miljötillståndet i havet, säger hon.
Labbet ombord är nödvändigt eftersom många typer av vattenprover är en färskvara.
– En del vattenprover kan konserveras och analyseras i land, men en del prover har kort hållbarhet och måste analyseras ombord, annars blir de förstörda.
Därför är det alltid kemister ombord när SMHI är ute på sina expeditioner.
– Vi mäter bland annat syrehalt, svavelväte, klorofyll och närsalter som fosfor, kväve och ammonium, säger Sari Sipilä.
Kompletterar varandra
Till sist uppe på bryggan, som känns som en cockpit i ett Star Wars-rymdskepp, understryker Joakim Hjelm att SLU, och då framför allt Havsfiskelaboratoriet, har ett gott förhållande med SMHI.
– Vi har ett mycket bra samarbete sedan decennier tillbaka, vi kan till exempel följa med på deras expeditioner och de på våra. Och vi kan korsbefrukta varandra – deras mätvärden kan komplettera våra och vice versa.
Joakim Hjelm betonar betydelsen av det nya forskningsfartyget.
– Hon innebär ett stort lyft för svensk marin forskning och ska hålla i minst 30 år, säger han.
Vad gör du här?
Martin Samuelsson, en av två kaptener på forskningsfartyget R/V Svea.
– Jag är chef för fartyget, som vilken chef som helst, jag håller i personal, scheman och att samordna med forskarna.
Hur är arbetet på Svea organiserat?
– Det är Sjöfartsverket som ansvarar för driften av fartyget så besättningen är anställd av dem. Vi är 19 i besättningen och vi jobbar i två lag som turas om i tvåveckorsskift. I dag är vi tio ombord.
Hur blir man sjökapten?
– Man går sjöbefälsskolan och så jobbar man till sjöss och till slut blir man chef, för det mesta.
Har du tidigare jobbat på forskningsfartyg?
– Jag har varit kapten på båten Scandica där vi ibland körde forskare. Den ägs av Sjöfartsverket och används mest för farledsarbete, till exempel utprickning. Scandica används också som isbrytare när det behövs.
Hur tror du det blir att samarbeta med forskarna ombord på Svea?
– Jag tycker det ska bli roligt. Jag har varit med i förberedelsearbetet i tre år och lärt känna forskningsledarna bra. De är väldigt duktiga på sin värld.
