– Kunskap, säger man ofta, ger makt. Hur ser det ut med den saken? säger Li Bennich-Björkman, skytteansk professor i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet.
Hon sitter i Almedalsbibliotekets foajé under Almedalsveckans första kväll och diskuterar med Mikael Börjesson, professor i utbildningssociologi, även han vid Uppsala universitet.
Innan år 1960, berättar Li Bennich-Björkman, gick omkring 3–4 procent vidare från gymnasiet till högre utbildning. Numera är den siffran runt 43–45 procent. Frågan är, om det har gjort samhället mer jämlikt och makten mer utspridd.
I dag är det viktiga, säger Mikael Börjesson, inte att du börjar plugga, utan var.
– Klass hänger tydligt ihop med det lärosäte du läser på. Det finns en extrem uppdelning mellan äldre och större universitet, å ena sidan, som medelklassen prefererar, och högskolor, å andra sidan, som arbetarklassens söner och döttrar framför allt hamnar på, säger han.
Till den första kategorin kommer också en del fackhögskolor, som KTH och Handelshögskolan i Stockholm. Skillnaden i utbildningskvalitet är oroväckande stor mellan olika lärosäten, menar Mikael Börjesson; det blir en koncentration av resurser till vissa lärosäten. Som systemet ser ut är det dock till viss del nödvändigt, bland annat för att forskningen ska bli effektiv.
– Den stora skillnaden är informationen om detta. I övre medelklassen är det här väl känt; här finns forskningsresurser, här finns lärare som är aktiva forskare, och därför väljer man det, säger han.
Det har också skett ett politiskt skifte, menar Mikael Börjesson. Tidigare arbetade systemet för att hålla många vägar öppna in i högre utbildning. Så många som möjligt skulle plugga vidare. Nu har man stramat åt systemet och lämnat alltmer åt föräldrarna att göra rätt val för att barnen sedan ska ha en reell möjlighet att hamna på åtråvärda positioner inom högre utbildning.
Kön och klass samverkar
Klass påverkar också inriktning, de som kommer från hem med höga inkomster läser långa professionsutbildningar som läkar-, jurist- och psykologprogrammet, medan personer från hem med lägre inkomster läser kortare utbildningar inom vård, omsorg och teknik. Generellt läser kvinnor vård, humaniora och utbildning och män läser teknik och naturvetenskap.
– Men skillnaderna är mycket större inom arbetarklassen. Arbetarklassens söner går på helt andra utbildningar än arbetarklassens döttrar. Inom den högre medelklassen möts sönerna och döttrarna på samma utbildningar, framför allt läkarprogrammet och juristprogrammet.
Det ser likadant ut inom gymnasieskolan.
Ger utbildning makt?
I slutet av seminariet vill en person i publiken ha svar på frågan i seminariets rubrik: Ger utbildning makt?
Mikael Börjesson menar att utbildning har blivit en betydligt viktigare väg till makt. Det är nästan omöjligt att uppnå en maktposition utan att ha gått igenom utbildningssystemet.
– Samtidigt är utbildning en mindre tillräcklig investering, den måste kompletteras med en massa andra investeringar för att faktiskt leda till makt. Vi får också ett system där man, framför allt när det gäller de utbildningar som arbetarklassen och lägre medelklassen riktar in sig på, kan få reellt sett lägre ekonomisk makt, för att reallönerna kanske har sjunkit och du måste också utbilda dig mer för att komma upp i den positionen, säger han.
Li Bennich-Björkman påpekar också att för några decennier sedan fick den som hade högre utbildning nästan alltid ett arbete som hen kunde styra mycket över själv. Så är det inte i dag, du kan, trots utbildningen, vara underställd och känna dig maktlös.
– Det handlar inte bara om utbildningskapital utan också om nätverkskapital, du skapar nätverk i alla miljöer där du är, säger hon.
