Anders Malmberg, professor i ekonomisk geografi och prorektor vid Uppsala universitet, betonar att dagens system i grunden är meritokratiskt.
– Det är visad skicklighet som ska fälla utslaget när vi rekryterar, inte godtyckliga uppfattningar om vilken kandidat som känns mest rätt. Jag tror att i praktiken alla sluter upp bakom den rådande meritokratiska principen.
Anders Malmberg påpekar att systemet för att meritera sig för anställningar, befordran och forskningsanslag bara delvis är formaliserat i högskolornas och universitetens anställningsordningar.
– Det finns också en hel del mer eller mindre uttalade normer som i grunden är disciplinärt bestämda. Systemet har vuxit fram nerifrån och upp och det råder oftast nationell eller till och med global samsyn inom den enskilda disciplinen: detta är vad som krävs av en nationalekonom – eller fysiker – för att få anställning på de bästa amerikanska universiteten, på de bästa svenska eller på något annat lärosäte, säger Anders Malmberg, och fortsätter:
– Sedan uppstår det då och då diskussioner inom en disciplin. Vilken typ av publikation ska räknas mest, spelar det någon roll om du publicerar böcker eller artiklar, om du skriver på svenska eller engelska? Att sådana debatter uppstår är en naturlig del i akademins utveckling. Det är inte alltid harmoniskt utan det pågår ett slags fortlöpande förhandling.
Fungerar systemet bra? frågar han retoriskt.
– Det har tjänat oss rätt så väl genom tiderna. Men det är alltid statt i förändring. Vill man att pedagogisk skicklighet ska väga tyngre får man jobba för det. Det har svenska universitet gjort ganska framgångsrikt de senaste tio–tjugo åren. Vi försöker också i ökande utsträckning väga in annan skicklighet, att samverka, att leda, att administrera, och så vidare.
Värdering av samverkan
Anders Malmberg menar att det just nu pågår två intressanta diskussioner om meriteringssystemet.
Den ena är att många anser att samverkan borde få ett tyngre meritvärde.
– Det pågår en diskussion om hur det ska gå till i praktiken, det är inte så enkelt. Vad ska räknas till samverkansskicklighet och hur ska det mätas och värderas?
Den andra intressanta diskussionen kretsar kring publiceringskanalers meritvärde.
– De flesta discipliner har en väl genomarbetad syn på vilken typ av publikationer som väger tyngst. Det systemet utmanas nu av de aktuella kraven på open access.
Här står starka intressen mot varandra. En mäktig part är de stora förlagen med starka affärsintressen. Ett annat starkt intresse är stora forskningsfinansiärer, nationella forskningsråd och stora stiftelser, med EU-kommissionen i spetsen, som allt tydligare kräver att forskare som får finansiering ska publicera sig open access.
Tar tid för tidskrift att nå status
Ett tredje intresse är akademiska medlemsorganisationer; många av de förnämsta tidskrifterna ges inte ut av de största kommersiella förlagen utan av professionella samfund, vetenskapliga akademier och liknande. Dessa organisationer är i sig oftast icke vinstdrivande, men det hindrar inte att de i dag finansierar större eller mindre delar av sin verksamhet med överskott från tidskriftspublicering.
– Kruxet är ju att forskare förstås vill publicera sig i de mest prestigefyllda tidskrifterna. Det är inte så lätt att få dem att sluta publicera där och vända sig till en ny tidskrift i stället, säger Anders Malmberg.
Han menar att det inte är en tillfällighet att vissa tidskrifter har högre status än andra.
– En publiceringskanal med hög status uppstår inte av sig självt. Det är starkt knutet till att det finns en lång tradition av gott redaktionellt arbete, hög kvalitet på peer review-förfarandet och så vidare. Sådant lockar de bästa forskarna att skicka sina manuskript och det bygger i sin tur upp tidskriftens eller förlagets status. Det är en process som tar tid.
Mitt i denna styrkemätning står enskilda forskare som ska navigera mellan krav på open access och nödvändighet att publicera i de mest prestigefulla tidskrifterna.
– Det är ett komplicerat läge, det tror jag att alla förstår. På det sättet lever vi i en radikal brytningstid. Att vi rör oss mot open access står helt klart, men det är ännu inte så lätt att se hur systemet kommer att anpassa sig och vilken modell vi till sist kommer att landa i.
