I en artikel i Universitetsläraren den 19 november skriver Hanna Bergeå, Mari Kågström, Annette Löf och Martin Westin om fem dilemman som forskare ställs inför när de samverkar med det omgivande samhället. Sådana dilemman blir än mer påtagliga om målet är samskapande och vad man numera omtalar som impact-driven forskning. Att hantera dem kräver såväl öppenhet och reflexivitet som integritet hos oss som forskare.
De fem dilemman som författarna diskuterar bör självklart förstås och debatteras på systemnivå – i ljuset av vad somliga kallar en marknadifiering av högre utbildning och forskning, och andra politisering eller byråkratisering. Givet trenderna i omvärlden med krav på öppen vetenskap, ”värde för skattepengarna”, ”impact”, samskapande och samtidigt krav på akademins integritet och forskningens viktiga roll i tider av faktaresistens och falska nyheter, måste lärosätena delta, hävda värdet och nyttan av sin verksamhet och vara tydliga med gränserna för vad de kan och bör engagera sig i. Forskningen ska således både fritt välja sina forskningsproblem och samtidigt kunna bidra till lösningar på problem identifierade av varandra.
I detta sammanhang bör tre saker noteras.
Den första är att en stor andel av forskning och innovation i dag sker utanför lärosätena – av företag, forskningsinstitut, myndigheter och intresseorganisationer.
För det andra, genom sina uppdrag och prioriteringar, har de stora forskningsråden och -stiftelserna stort inflytande på inriktningen av forskningen.
För det tredje finns stora skillnader i synen på samverkan och samskapande inom akademin – mellan ämnen, fakulteter, lärosäten och inte minst individer. Så även om vetenskapen är uppbyggd kring ett antal värden och principer är såväl utgångspunkter som teorier, metoder och bevekelsegrunder olika.
Det är mot bakgrund av det sagda som vi som forskare närmar oss våra uppgifter – bland annat när det gäller samverkan och samskapande på den mellanmänskliga nivån. Det är här de fem dilemman som författarna identifierar yttrar sig – och det är även där som lösningarna delvis finns att tillgå.
I den studie som vi har genomfört inom ramarna för Horisont 2020-projektet Accomplissh (”Accelerate co-creation by setting up a multiactor platform for social sciences and humanities”) har 14 fokusgruppsintervjuer genomförts i tolv länder. I dessa har representanter för akademi (33 st), civilsamhälle (23 st), näringsliv (11 st) och offentlig sektor (18 st) diskuterat hinder för och möjliggörande för samverkan och samskapande.
I fråga om hinder visar resultaten (föga förvånande!) stor enighet bland företrädarna från de olika sektorerna rörande oklarheterna kring innebörden av samverkan och samskapande. Detsamma gäller förväntningarna, målen och förutsättningarna för det gemensamma arbetet. Varför och hur ska man samarbeta? Vad ska bli utkomsten? I intervjuerna blir det påtagligt att man pratar olika språk, lever under olika tids- och planeringslogiker, har olika verksamhetsmål, värdegrunder och syften med samarbetet. Som en person sa: ”det ett företag vill lösa inom två månader, ser forskarna som en uppgift över tre år”.
Man har dessutom många gånger helt olika bild av uppgiften man ska lösas tillsammans. Vad är ett resultat? Vem äger data? Hur ska det redovisas? Vilka slutsatser kan dras utifrån resultaten?
Med detta sagt blir en slutsats av intervjuerna att dialogen är det främsta verktyget för samarbetet, men att visa saker krävs för att den ska fungera.
Avsätt tillräcklig tid och resurser från början
Allt för ofta faller samarbetet på att de inblandade antingen inte förstår arbetsinsatsens omfattning eller att resurser för att göra arbetet saknas. Därför bör de som inleder samtalet ha mandat och en resursram för samarbetet.
Kommunicera ömsesidiga förväntningar, önskemål och krav – från början
För att undvika besvikelser eller konflikter bör alla inblandade vara tydliga med vad de förväntar sig av andra och vad de kan förvänta sig av dem. Vilka är de förväntande resultaten, leverablerna och möjlig ”impact”? Avseende leverabler tänker vi forskare (åtminstone inom humaniora-samhällsvetenskap) på en publikation, medan de vi samverkar med efterlyser ett kontinuerligt flöde av resultat och ny kunskap. Här måste ansvarsfördelningen vara tydlig. Vem tar fram vad? Hur tas resultat emot? Vem svarar på eventuella frågor och om vad?
Formulera problemet/uppgiften tillsammans
Det som är ett ekonomiskt, medicinskt eller socialt problem för en verksamhet behöver inte i sig vara ett vetenskapligt problem. Därför måste problemformulering ske tillsammans så att alla inblandade förstår och är nöjda med utgångspunkten för det gemensamma arbetet.
Adressera skillnader i institutionella mål, incitament, motiv och roller
Det är väsentligt att avsätta tid för att de iblandade ska ges möjlighet att beskriva sina verksamheters och personliga mål, incitament och motiv. Det är ofta en poäng att dela med sig av ömsesidiga bilder av varandra. Som forskare är det både viktigt att reflektera över sin egen syn på forskarrollen och kommunicera detta till den part man ska samverka med.
Hantera skillnader avseende terminologi, språk och kommunikation
I intervjuerna återges många gånger exempel på hur de inblandade talar samma språk, men menar olika saker, vilket leder till missförstånd. Exempelvis betyder ”social” skilda saker i olika verksamheter, och därför bör innebörderna klargöras. Ett annat exempel är innebörden av en kritisk hållning i vetenskapen. Vad denna hållning innebär och syftar till bör kommuniceras. Vidare skiljer sig språk och kommunikationssätt (det akademiska samtalet uppfattas inte sällan som omständligt). Viktigt är att vara inbjudande i sin framtoning och ägna minst lika mycket tid åt att lyssna som att tala. Att hitta arenor för kontinuerlig interaktion (det vill säga inte bara mötesrum för träffar en gång per halvår) har ofta ett värde.
Under resans gång
En bild man ofta har utanför akademin är att ”inget händer” och ”sedan dimper det bara ner en rapport, som ingen kan använda”. Som sades ovan vill verksamheterna utanför akademin ofta vara med i eller åtminstone vara uppdaterade i det fortlöpande arbetet. Värdet av kontinuerliga avstämningsmöten (”kontrollstationer”) så länge samarbetet pågår är något som framhålls i intervjuerna. Våga dela med dig av preliminära resultat undervägs.
Använd andra
En slutsats av det sagda är att det går att lära från goda exempel – inklusive diskutera hur man lär sig från andra erfarenheter. Alltför ofta presenteras goda exempel utan en diskussion om hur just de iblandade kan lära sig av och använda dessa erfarenheter i sitt arbete. Slutligen betonar de intervjuade möjligheterna att nyttja intermediärer eller lotsar när dialogen fungerar otillfredsställande. I tillägg till detta kan lärosätena bli bättre på att dokumentera och återanvända gjorda erfarenheter i det framtida samverkans- och samskapandearbetet.
Mycket av det som lyfts fram i fokusgrupperna är överväganden i alla samarbeten och kanske självklarheter, medan det för andra är ett delvis nytt eller annorlunda sätt att bedriva forskning. Likväl är det ofta på den interpersonella nivån samarbeten slutar eller inte ens tar sin början.
Min egen erfarenhet av samverkan och samskapande säger att ett gott samarbete handlar om så grundläggande och ändå ibland så svåra mellanmänskliga saker som förtroende, tillit och tydlighet – oavsett om det handlar om kollegor inom eller utanför akademin. Som forskare bör vi samtidigt värna vår akademiska frihet, vetenskapliga integritet och vara tydliga med vår roll. Därför bör vi alltid vara med i formuleringen och preciseringen av det gemensamma ”problemet” för samarbetet. Samverkan och samskapande ska aldrig ske på bekostnad av en förlorad integritet eller professionalitet – för någon inblandad.
Jonas Stier
Professor i interkulturella studier och forskningsledare vid Högskolan Dalarna
