Den elvaårige skådespelaren John Österlund häller upp en kopp kaffe till Ulf Danielsson, professor i fysik vid Uppsala universitet.
– Du får säga stopp, säger John Österlund.
De sitter i en soffa på Lilla scenen på Dramaten i Stockholm. I bakgrunden rör sig stora planeter genom universum. Ulf Danielsson rör runt i koppen. Vänder sig till sin medspelare.
– Den här kaffekoppen påminner mig om universum. Kaffet är den mörka energin, och grädden, ungefär 25 procent, det motsvarar den mörka materian. Sedan har vi sockret, lite lite socker, ungefär fem procent eller så, det är den vanliga materian. Det som vi, stjärnorna och planeterna består av. Just det här sockret är det som all vetenskap hittills har handlat om, det är det enda som vi har någon aning om vad det faktiskt är, säger Ulf Danielsson och tittar fascinerat ner i den lilla vita koppen.
”Andra regler på teaterscen”
Han håller en performance lecture om universum inför en fullsatt salong. Det är ett samarbete mellan Nobel Center och Dramatens experimentverkstad, Dramaten&. Nobel Center vill göra fler nyfikna på vetenskap samtidigt som teaterbesöken går ner och Dramaten behöver hitta ny publik. Nobel Center letar rätt på karismatiska forskare som kan förklara vad de håller på med på ett sätt som folk förstår. På Dramaten får de hjälp av regissör, dramaturg och scenograf för att använda scenkonstens verktyg. Ljud, ljus, bilder, rekvisita och skådespeleri skapar nya vägar för kunskapen in i människor, bortom intellektet.
Dramatenscenen gav Ulf Danielsson möjlighet att ta upp mer existentiella perspektiv än vad han brukar göra i en vanlig populärvetenskaplig föreläsning. Förmedla att vetenskapen också handlar om människans plats i världsalltet.
– Det är andra regler som gäller på en teaterscen, de som kommer dit förväntar sig att bli underhållna eller att få ta del av något på ett känslomässigt plan. Då kanske man också är mer mottaglig för den här typen av större existentiella perspektiv, säger Ulf Danielsson.
Han har gjort tre föreställningar, den sista i september i år. Först ut i projektet var robotforskaren Danica Kragic Jensfelt hösten 2017. Hittills har alla föreställningar varit slutsålda och Dramaten& har fått sätta in extraföreställningar. Men det visste inte Anna Sjöström Douagi, chef för program och forskning på Nobel Center, från början. Hon har i många år funderat över hur människors nyfikenhet på vetenskapen ska väckas. Det är farligare att inte testa än att göra något som blir fel, resonerade hon.
– Det var läskigt inför första föreställningen. Vi visste inte egentligen vad det skulle bli för något. Det kunde bli fånigt. Men det har fallit väl ut. Vi har märkt att det finns en publik som längtar efter kulturupplevelser som också innehåller vetenskaplig kunskap, säger Anna Sjöström Douagi.
Beröra och skapa igenkänning
Den 11 september var det premiär för Armita Golkar, psykologiforskare vid Karolinska institutet och Stockholms universitet, som studerar rädsla. Hennes första tanke var ”Nej. Det här passar inte mig. Jag är mer fyrkantig.” Men så förstod hon att hon inte skulle kliva in i ett färdigt format, utan själv fick sätta sin prägel både på innehåll och utformning. Tillsammans med regissören och dramaturgen har hon jobbat med att hitta en berättandeform som får människor att relatera till det som sker på scenen.
– Det gäller att utnyttja de uttryck som teatern använder sig av, att beröra och skapa igenkänning, men också att jobba med dramaturgi och olika sceniska verktyg som är nya för mig. Det var utmanande att kombinera det personliga med det vetenskapliga, men det anekdotiska underlättar för människor att relatera på ett personligt plan. Och igenkänning är en väg in i nyfikenheten, säger Armita Golkar.
Önskar mer dialog
På internationella konferenser om forskningskommunikation har diskussionen om konst en självklar plats. Det berättar Lotta Tomasson som är kommunikationsstrateg på Vetenskap & Allmänhet, en ideell förening som arbetar för öppenhet och dialog mellan forskare och det omgivande samhället. Något som kommer med stormsteg är också Science Gallery som öppnade vid Trinity College i Dublin 2008. Då ett experiment där konst och vetenskap kolliderade i utställningar och event, i dag ett fenomen som spridit sig till London, Melbourne, Bengaluru, Venedig och Detroit. Konsten får en allt större roll när forskningskommunikationen utvecklas i Sverige, menar hon.
– Det är kul och spännande. Men frågan är alltid vilka du når med sådana försök att uppmärksamma vetenskap. Det är kanske de redan frälsta. Du når oftast inte unga i förorten eller grupper som saknar en grundförståelse för vad vetenskap är, säger Lotta Tomasson.
Hon önskar sig mindre envägskommunikation, där forskning förmedlas genom konst, och mer dialog, där konst och forskning möts på lika villkor. Där också forskarna kan påverkas av konstnärerna. Här ligger Sverige efter, tycker hon. Det bästa är längre samarbeten. Partikelfysiklaboratoriet Cern i Schweiz har till exempel tre olika program där konstnärer kan tillbringa upp till tre månader i verksamheten.
– Där satte musiker högtalare på elektroninstrumenten och fick forskarna att gråta när de hörde sina atomer låta. Det händer så fascinerande grejer att det är mäktigt. Samarbetet mellan konst och vetenskap kan få forskare att se sin forskning ur ett annat perspektiv, de kan få nya idéer och se sammanhang som de annars inte skulle ha sett, säger Lotta Tomasson.
Dansa din avhandling
En av hennes favoriter är succétävlingen Dance your PHD. Det är tidskriften Science som utmanar forskare att kommunicera sin avhandling genom dans.
2017 dansade Cecilia Berlin sin avhandling om vem som bestämmer över ergonomi inom produktionsindustrin. Hon är docent på avdelningen för Design och Human Factors vid Chalmers tekniska högskola och har dansat en stor del av livet.
– Det var häftigt rent intellektuellt att lista ut de samband som dansen förmår uttrycka. Det är inte bra att göra tunga lyft om och om igen. Det visade jag med repetitiva rörelser som förstärktes av musiken. Sedan nyttjade jag stepp, som är mer metalliskt, för att associera till det hårda och exakta i produktionen och ingenjörssidan. Magdansen fick symbolisera den flexibilitet och kroppsmedvetenhet som finns inom ergonomin, säger Cecilia Berlin.
Hon menar att en stor del av pedagogiken handlar om att över huvud taget engagera folk till att lyssna.
– Ibland kan uppmärksamheten fångas genom något som är underhållande och lite udda. Det kan inspirera folk att ta reda på vad det finns för seriös forskning bakom, säger hon.
Kontrast mellan hemskt och vackert
Ett annat möte mellan konst och vetenskap skedde i vintras. Fotoutställningen ”Den osynliga kroppen” på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm visade vackra bilder av kroppens inre.
Mona Norman, kommunikationsansvarig på Ragnar Söderbergs stiftelse och projektledare för utställningen, fick idén när hon besökte Maria Kaspers labb vid Karolinska institutet. Forskarna studerar mikromiljöer i huden för att förstå deras roll i sårläkning och cancer. Maria Kaspers pratade på om enzymer och mikromiljöer.
Men så dök en bild av en hårsäck upp. Den användes när forskarna letade efter cancer. Rosa, blått och grönt lyste mot den svarta ytan. Det såg ut som en lök med ett skott.
– Jag beundrade något som var vackert, och så handlade det om cancer, som är hemskt. Den kontrasten intresserade mig, säger Mona Norman.
Hon menar att språket ofta blir avancerat när det handlar om medicinsk forskning. Men genom bilden kunde Maria Kaspers beskriva vad Mona Norman såg och vad hon inte såg men borde ha sett. Vad det är forskarna söker.
– Plötsligt förstod jag vad det faktiskt är hon gör i detalj. När forskare beskriver sin forskning får de vanligtvis förenkla såpass mycket för att gemene man ska förstå att det inte längre handlar om den specifika forskning som bedrivs av just det labbet, säger Mona Norman.
Hårsäcken fick namnet ”The root to it all” i utställningen. ”Den osynliga kroppen” visade bland annat aktuella bilder från forskarlabb, rena konstverk och visualisering av forskning ur ett historiskt perspektiv. Forskare höll också föreläsningar om sina områden. Målet var att låta konst och vetenskap samsas i samma rum, inspirera besökarna och samtidigt skapa ”public understanding of science”, en allmän förståelse av vetenskapen.
Hudcell blev tecknad serie
En av forskarna som deltog i ”Den osynliga kroppen” är Malin Parmar, professor i cellulär neurovetenskap vid Lunds universitet. Hon leder en forskargrupp som studerar stamceller. För henne var det intressant att möta en konstintresserad publik. De ställde andra frågor än personer som besöker en vanlig föreläsning, utgick mer från det visuella, kring cellens utseende och vad det betydde. Hon tror att bilder är ett effektivt sätt att nå ut med kunskap eftersom betraktaren skapar en relation till cellen.
– Den blir väldigt konkret, och man tycker lite om den. Nervceller är fina, säger Malin Parmar.
Hon har också deltagit i European Research Councils projekt ERC Comics där forskning blir till tecknade serier. I Paris satt ett team med bland annat en serietecknare och förvandlade Malin Parmars forskning till serien ”A cell’s life”. Den handlar om hudcellen Jojo som alltid har drömt om att bli en nervcell. Serietecknaren har byggt in både humor och kärlek i berättelsen. Många har läst serien och hört av sig till Malin Parmar för att få veta mer. Bland annat franska ungdomar som följer serietecknaren via sociala medier.
– Jag gör ibland intervjuer med Vetenskapsradion och BBC via Sveriges Radios studio i Malmö. Ljudteknikern som brukar hjälpa mig i studion hade också läst serien och vi började prata om min forskning, den typen av samtal hade vi aldrig haft tidigare.
Forskarkollegorna har reagerat olika. Många är positiva medan andra tycker att den här typen av arbete tar för mycket tid och inte är lika seriöst eller viktigt som själva forskningen. Men Malin Parmar håller inte med. Hon föreläser mycket för patientgrupper och beslutsfattare i bland annat FN och EU. Men i det moderna samhället kan en serie nå fler och andra grupper, till ett föredrag söker sig de som redan är intresserade.
– Ju mer allmänheten förstår desto lättare kan de ta till sig information och fatta beslut om till exempel abort och fosterceller eller stamcellsbehandlingar, säger hon.
Måste forskning vara lättillgänglig och underhållande, räcker det inte med ett föredrag och en artikel?
– Nja, kanske om du har intresse från början, då kan du läsa böcker och långa artiklar. Men om du inte ens vet att du är intresserad behövs något som väcker din nyfikenhet, säger Malin Parmar.
