Eva (som egentligen heter något annat) påbörjade sin doktorandutbildning i mitten av 1990-talet, men vägen till doktorstiteln blev ovanligt lång på grund av ett ovälkommet närmande från hennes handledare.
– Jag var en ung doktorand och den enda kvinnan på institutionen. Jag hade en äldre, manlig handledare som var specialist på det ämne jag forskade om, han var känd för att vara väldigt avslappnad och umgicks ofta privat med de manliga doktoranderna. En kväll när jag hade haft ett samtal med honom rörande min avhandling bjöd han med mig hem på konjak för att fortsätta prata. Även om jag kanske inte var helt bekväm med upplägget så kände jag att jag inte kunde säga nej till min handledare. När vi satt och pratade kastade han sig plötsligt över mig och försökte tvångskyssa mig. Jag slet mig loss och försökte protestera, och då sa han ”men jag hade ju tänkt förföra dig!”. Det kändes både pinsamt och hemskt, och jag gick chockad därifrån.
Handledaren mindes inte
Eva berättade om händelsen för en manlig doktorandkollega, som blev upprörd och föreslog att hon skulle prata med sin handledare. Det gjorde hon, men säger att det var ett helt lönlöst samtal.
– Han sa att han inte kom ihåg någonting och beklagade sig samtidigt över att det var så mycket hysteri kring sexuella trakasserier. Jag blev både arg och djupt besviken på hans agerande, det kändes omöjligt att fortsätta ha honom som handledare. Jag försökte ta upp det här på institutionen, men det tystades ner. Alla tyckte synd om min handledare och hänvisade till att han hade varit förföljd i sitt hemland och kommit till Sverige som flykting. Det fanns visserligen några yngre, manliga doktorander som försökte stötta mig och ta upp mitt fall, men resultatet av det blev bara att jag uppfattades som jobbig och obekväm.
”Jobbig feminist”
Under en lång tid efter händelsen hade Eva ingen handledare och funderade på att byta inriktning för att få möjlighet att välja en ny. Eva började undvika sin institution, arbetet med avhandlingen stannade av och hon sökte sig aktivt till projekt och studier i andra länder.
– Det var inte bara den enskilda händelsen som fick mig att söka mig därifrån, det var en allmän aggressiv, sexistisk och manschauvinistisk stämning med kommentarer som ”det är ju vetenskapligt bevisat att kvinnor inte är lämpade för filosofi och vetenskap” och ”tänk att du har läst den här svåra boken helt själv”. Jag hade ingen handledare och hade dessutom fått rykte om mig att vara en jobbig feminist. Så det var väldigt svårt för mig att fortsätta med min forskning och doktorera som det var tänkt.
Situationen bättre i dag
Efter nästan 20 år av andra akademiska aktiviteter, forskning utomlands och barnafödande lyckades Eva komma tillbaka och ta upp arbetet med avhandlingen. Hon disputerade slutligen 2015, på samma institution där hon en gång börjat, och menar att anledningen till att det tagit så lång tid främst är händelsen med hennes första handledare.
– Jag var ju helt beroende av honom och hans kunskap, så när han inte längre var min handledare på grund av det han hade utsatt mig för stod jag plötsligt ensam. Om institutionen hade tagit det som hänt på allvar och börjat ett ordentligt jämställdhetsarbete, sett till att jag fick en ny handledare och gett min första handledare en varning så är jag övertygad om att jag skulle ha blivit klar mycket tidigare. Jag tror och hoppas att det skulle ha behandlats på ett helt annat sätt om det hade hänt i dag. Nu är vi många kvinnor på institutionen, det finns en annan medvetenhet och den där hemska, aggressiva stämningen har delvis försvunnit. Även om beroendeställningen mellan doktorand och handledare finns kvar så är det mycket bättre nu. Doktoranderna får numera lön, ett eget arbetsrum och samarbetar med varandra snarare än konkurrerar, vilket bidrar till en tryggare och mer jämlik forskningsmiljö.
