I tider av falska nyheter och stark ideologisk miljö, där sanning och kunskap underordnas vilja och känsla, behövs sanningssökarna och fritänkarna. Vi har speciella organisationer för dessa personer. Det är de läroanstalter vi kallar universitet och högskolor. Där arbetar akademikerna, de som är ledda av och åtnjuter den akademiska friheten. Den ger dem rätt och skyldighet att fritt söka sanningen, endast begränsade av accepterade vetenskapliga metoder, och att fritt undervisa vad de finner. I dag finns emellertid hot mot den akademiska friheten, där läroanstalterna, som borde försvara friheten, paradoxalt nog är de som attackerar den.
Akademisk frihet motiveras av behovet att i samhället ha akademiska lärare som vägleds av sanningssökande. Deras frihet stimulerar samhället genom att producera idéer och resultat oberoende av tidens mode och ideologiska strömningar. Friheten ger också självständiga akademiker och studenter, och speciellt ger friheten akademikerna en självständig och oberoende dignitet.
Läroanstalterna är dock inte fria från att påverkas av och själva skapa ideologiska strömningar. Till exempel har Svenska Dagbladet på ledarplats beskrivit hur genus blivit en ideologi som till och med reglerar kurslitteraturen på en kurs.
Mitt ämne, företagsekonomi, drabbas också av ideologier. På 1980-talet kom en teori som hävdade att aktiebolaget drevs blott för att skapa aktieägarnas vinst. Det var en god teori eftersom den hjälpte oss att förklara vissa fenomen. Men teorin tenderade att tränga undan andra teorier, varför teorin framstod som ett faktum, det vill säga blev en ensidigt accepterad föreställning av aktiebolaget i samhället.
Under 1990-talet spreds idén att det fanns ett visst sätt att styra bolag, det som i dag kallas ”god bolagsstyrning”. Idén började som en hypotes, men utan att någonsin ha bevisats, har den blivit accepterad i samhället. Läroanstalterna har dock stått emot denna idé och presenterar den inte som ett faktum i sin utbildning, utan som ett av flera möjliga perspektiv.
Numera sprids hållbarhetsidén och dess varianter. Men nu har något hänt på läroanstalterna. Till skillnad från de två andra idéerna, som blott blev föremål för föreläsningar och reflektioner, har den nya idén blivit beslutad av läroanstalternas ledning. Det är inte som tidigare, lärarna som väljer att sprida idén, utan läroanstalterna har beslutat om dess spridning. Därmed har läroanstalternas ledning fattat beslut som inskränker den akademiska friheten på läroanstalterna.
I dag finns Responsible Management Education-initiativet (PRME), vilket bygger på FN:s initiativ Global Impact. De läroanstalter som skrivit under för medlemskap i PRME säger sig vilja driva både undervisning och forskning mot ett ansvarstagande och hållbart samhälle, där en ansvarstagande ledning säkerställer inriktningen.
Denna ideologiska styrning av forskning och utbildning har beslutats av framstående handelshögskolor, men även av universitet. De har beslutat om en ideologisk skolning i ”ansvarstagande ledning”, och avviker därmed från att erbjuda utbildning och bildning baserat på vetenskaplig kunskap och underkastat akademisk kritisk granskning.
Villighet till ideologisk skolning kan bero på att, speciellt handelshögskolor, är beroende av omgivningens resurser, varför de måste anpassa sig till dominerande ideologier i samhället. Ett annat skäl kan vara att läroanstalterna leds av personer med svag akademisk profil, men med starkare samhällsorientering, som därför har mer acceptans för samhällsideologier än för den akademiska normen om akademisk frihet. Ett tredje skäl kan vara att ideologiseringen av den akademiska utbildningen och forskningen är en del av den allmänna avprofessionalisering som sker i samhället, där värdet och statusen av vetenskaplig kunskap reduceras.
Den akademiska friheten är emellertid värd att försvara, inte minst i tider då tyckande och upplevelser övertrumfar sanning. Försvaret kan ske genom en offentlig debatt. En sådan kan emellertid vara svår att föra, då de som vet mest om akademisk frihet, akademikerna, arbetar på läroanstalter, och därför riskerar att bli utsatta för repressalier från den ledning som beslutat om den ideologiska styrningen. Det kan ske genom en statlig myndighet, med ansvar att försvara den akademiska friheten. Myndigheters arbete riskerar emellertid att tendera mot hårklyverier och formaliseringar som inte skapar försvar, utan endast skapar krav på dokumentation och självvärderingar.
Slutligen kvarstår blott en grupp, akademikerna, som internt på läroanstalterna, kan försvara den akademiska friheten. De som åtnjuter privilegiet borde vara i stånd att försvara den akademiska friheten. Om inte akademikerna vill försvara friheten, kanske de inte ska anses vara värdiga innehavare av privilegiet?
Akademikerna på läroanstalterna måste, i dessa dagar av alternativa faktas och åsikters övertrumfande av sanning och kunskap, stå upp för den akademiska friheten och bära upplysningens förnuftiga banér, att vi söker sanningen, att vi vågar tänka och att vi vågar uttrycka den.
Sven-Olof Yrjö Collin
Professor i företagsstyrning
