Det blev en befriande sanning och bekräftelse när 2 400 kvinnor i #Akademiuppropet vittnade om olika typer av övergrepp. Nu kan även vi ”tala om det” och i denna artikel vill vi tala om och ge röst åt kolleger, medarbetare och oss själva som fått utstå grova trakasserier från en chef under flera år på en institution vid Stockholms universitet. Vi menar att alla blev lämnade i kylan i ett nytt slags auktoritär chefskultur där andra chefer stödde den trakasserande chefen ifråga. I detta och många andra fall hjälper det alltså föga att lägga ansvaret på chefen att ta itu med trakasserier.
Trots att problemen var välkända, trots att det tidigt kom minst 30 anmälningar mot prefekten för trakasserier och diskriminering till huvudskyddsombudet hände absolut ingenting. Trakasserierna och diskrimineringarna rörde sig om psykiska övergrepp, ibland ren förföljelse, hot om avsked, tillbakadragande av bidrag som blivit beviljade, inkallande till prefektrummet för ”förhör”, försvårande av personers arbete, göra livet surt – om hen fick ett ”ont öga” till en person eller grupp. En rädsla för att ge uttryck för vad som pågick infann sig. Samma tystnads- och lydnadskultur startade, som #metoo och #Akademiuppropet vittnat om. När en av de drabbade vände sig till personalavdelningen för hjälp fick hen höra att personalavdelningen inte hjälper enskilda medarbetare utan nu har till uppgift att stödja chefen – så att chefen i sin tur kan hjälpa medarbetaren. Detta låter hierarkiskt välordnat och tystade den förföljda medarbetarens röst fortsättningsvis. Denna tilltro till chefen som problemlösare förstärker i själva verket den hierarkiska ordningen och chefens makt. När man tar bort möjligheten för en anställd att direkt vända sig till personalavdelningen och framföra problem som orsakas av en chef, det vill säga gå förbi chefen ifråga till en överordnad nivå, får den inbördes stödkulturen chefer emellan större spelrum.
Och vad gjorde de ”andra cheferna”? De som satt i fakultetsnämnden? Jo, efter tre år av plågsamma trakasserier och denna stora mängd anmälningar belönades prefekten och fick av fakulteten ett nytt förordnande om ytterligare tre år. Flera av de trakasserade medarbetarna lämnade universitetet med sargade själar och med psykisk och fysisk ohälsa som följd, låg självkänsla och självförtroende, självmordstankar. Några medarbetare med tillfälliga anställningar blev avskedade och de som i förtvivlan ändå stannade blev hänvisade till att via reducerad kostnad få hjälp via psykolog och samtalsterapi. Det har varit en smärtsam tid för många medarbetare och även om det vore fel med en romantisk syn på människors inneboende godhet var det uppenbart att det handlade om djupa orättvisor mot kunniga, värdefulla, hängivna, med studenter och forskning lojala medarbetare och det hela var oändligt oetiskt, fel, fult.
Det ovan beskrivna förloppet tydliggör att det akademiska kollegiet varit till den grad maktlöst och ofarligt att chefskollektivet helt sonika kunde strunta i kritiken, klagomålen, upprördheten.
Därför är det lite ironiskt när rektor vid Stockholms universitet på sin blogg (14 november 2017) som svar på #Akademiuppropet inte bara uttalar sitt stöd för själva uppropet (som omfattar mer än sexuella trakasserier) utan också uppmanar studenter och medarbetare att anmäla sexuella trakasserier till närmsta chef!? Chefen framställs som bärare av hela lösningen – nämns inte kunna vara problemet. Alla som redan försökt påtala problemen vid nämnda institution tar sig för pannan.
Vi är medvetna om att problemen kan se olika ut på olika institutioner. Men som vi ser det är det ofta en skenbar lösning att ropa på chefen vid trakasserier. Eftersom trakasserier och diskriminering handlar om makt och dominans är det väldigt lätt att chefer skyddar varandra i stället för att ta itu med chefer som skapar problem. När chefen är problemet hjälper varken jämställdhetssamordnare, likabehandlingsplaner, antidiskrimineringsparagrafer, planer mot trakasserier eller dokument. De vackra pappersdokumenten mot trakasserier och diskriminering riskerar att förvandlas till intet förpliktigande papperstigrar.
Till sist vill vi peka på ytterligare ett problem, på fackföreningens tandlöshet. När de trakasserade vände sig till facket på universitetet hände i stort sett ingenting. ”Vi kan inget göra” svarade en facklig representant, efter rop om hjälp från några av de trakasserade och förödmjukade. Det är i linje med den analys som gjordes av Juristhusets Michael Fischbein (Ekonomiekot Extra, Sveriges radio, 2 december 2017). Efter att, som jurist, ha drivit många trakasserades talan mot myndigheter och företag betonade han fackföreningarnas tandlöshet när det gäller trakasserier. Problemet är att fackföreningarna i dag är bakbundna genom den samarbetsmodell som säger att man i samförstånd med arbetsgivaren ska lösa konflikter. Det vill säga att man ogärna tar upp känsliga frågor. Han menar att trakasserier, till skillnad från USA där de tas upp i rättsprocesser med stora ekonomiska skadestånd vid fällande dom, i Sverige ofta blir tystade. Och även om skyddsombud och fack i de här aktuella fallen försökt att ingripa föll deras röster som stenar till marken.
Detta är dessvärre bara ett av många liknande exempel från Stockholms universitet de senaste åren och det illustrerar hur den ekonomiska och administrativa ledningskulturen tillsammans med en facklig samarbetskultur gjort trakasserier från chefer omöjliga att komma åt.
Akademin har tidigare haft sina manligt auktoritära maktstrukturer som givit professorn och hans bundsförvanter en intellektuell aura av onåbar överlägsenhet som kunnat användas nyckfullt och skamlöst mot medarbetare som inte ställt upp. Det finns många icke berättade berättelser om maktövergrepp och sexuella trakasserier från äldre tider inom akademin. Övergrepp har kunnat godkännas i kraft både av en elitistisk manlig kultur och brist på ”tal om det”, det vill säga brist på medvetenhet och protester. I dag ändras medvetenheten om detta och möjligheterna att förändra. Men denna ”gammalmodiga” maktstruktur har sedan en tid ersatts eller kompletterats av en ny och modernare. Ett nytt slags administrativ och ekonomisk makthierarki som fråntar mycket makt från den akademiska kompetensen och som gör alla medarbetare – professorer, lektorer adjunkter – oavsett kompetens men som inte är chefer, både maktlösa och ordlösa. Detta skapar nya möjligheter till trakasserier som inte nödvändigtvis har med sexualitet eller diskrimineringsgrunder att göra. De kan slå lite hur som helst och liknar mest ett auktoritärt och nyckfullt styrelseskick som också är ”oakademiskt” till sin karaktär. I boken Det hotade universitetet (Dialogos, 2016) påtalas hur marknadifiering, linjestyrning, juridifiering etcetera har skapat detta auktoritära styrelseskick och givit alltmer makt åt chefer och administration på olika nivåer. Forskares och lärares kunskap, erfarenhet och kritiska tänkande får allt mindre utrymme i beslutsfattandet. Innehållet i forskning och undervisning blir underordnat ekonomi och administration, och frihet i forskning och undervisning beskärs. I stället för att diskutera med forskare, lärare och medarbetare och lyssna på dem, talar chefer enkelriktat nedåt till medarbetarna och tillsammans med andra chefer på gemensamma möten, chefskurser etcetera.
Vi menar att det var med stöd av en sådan internt chefsstödjande kultur som prefekten under många år psykiskt kunde misshandla ett stort antal medarbetare och detta med övriga chefers godkännande.
Här krävs en ny ordning som ytterst handlar om demokrati och etik! På universitetet handlar det om att återge röst och inflytande till forskare och lärare, till kollegiet men även till medarbetarna överlag samt en facklig kultur som får mandat att konfrontera arbetsgivare som kränker medarbetare. Där man återinför demokratiska diskussioner och där den akademiska chefens uppgift blir att i demokratisk anda tillvarata och befordra kunskap, kompetens, frihet och kreativitet hos medarbetarna, det vill säga ge en fin jordmån för nya idéer, entusiasm och hårt arbete. Och varsamt ta hand om problem som uppstår. Modernt akademiskt ledarskap – åtminstone i teorin – handlar om detta.
Vad cheferna anständigtvis bör göra för de medarbetare som drabbats vid ovan beskrivna institution är att i stället för en läpparnas bekännelse be de trakasserade medarbetarna om offentlig ursäkt, erbjuda återanställning för dem som så önskar samt ta upp och driva enskilda fall till Diskrimineringsombudsmannen.
Kajsa Ohrlander
Före detta lektor, Stockholms universitet
Malin Rohlin
Före detta lektor, Stockholms universitet
