Universitetsläraren har, med hjälp av statistik från Universitetskanslersämbetet, tittat på utvecklingen för jämställdhet bland professorer från 2005 till 2015.
Mest jämställt är forskningsämnesområdet humaniora och konst med 37 procent kvinnliga professorer. Störst förändring under perioden står medicin och hälsovetenskaper för, kvinnorna har ökat från 19 till 30 procent. Lägst andel kvinnor finns inom teknik, och då har den ändå nästan fördubblats, från 8 till 15 procent.
Högskolan Väst har ökat jämställdheten bland professorer. 2005 var samtliga män, tio år senare var 13 av 40 professorer kvinnor. Rektor Kerstin Norén menar att det är svårt att dra några slutsatser eftersom det handlar om låga tal.
– Högskolan var rätt ny 2005 och det första forskningsområdet var produktionsteknik där det mest är killar. Sedan har det tillkommit fler forskningsområden, som pedagogik och informatik, där det är blandat, samt barn- och ungdomsvetenskap, som har fler kvinnor, säger hon.
Vid Kungliga Musikhögskolan har andelen kvinnliga professorer minskat, från 5 av 34 år 2005 till 3 av 31 år 2015.
– Det är ett problem att vi inte har kommit längre, säger Gabriella Civalero, personalchef på högskolan.
Hon berättar att rektor har gett institutionerna i uppdrag att ta fram konkreta förslag på hur jämställdhetsarbetet ska föras framåt.
”Rekryteringsmål nödvändiga”
Fredrik Bondestam är verksamhetsledare för stödfunktionen till regeringsuppdraget Jämställdhetsintegrering av högskolor och universitet, vid Nationella sekretariatet för genusforskning. Rekryteringsmål för professorer är nödvändiga, tycker han, men problemet är att akademin stirrar sig blind på andelar.
– Något som ofta försvinner i debatten är att antalet kvinnor och män som är professorer ökar i samma takt, men eftersom kvinnorna var färre från början ökar även deras andel av den totala mängden professorer. Då ser det ut som om vi är på rätt väg, säger han.
En del lärosäten har få professorer och enstaka personer som börjar eller slutar får stor effekt på statistiken. Fredrik Bondestam menar att rekryteringsmål, i viss mån, är symbolpolitik.
– Det är att ge sig på symtomen i ett system som i stället måste vidta genomgripande förändringar av karriärvägar, bedömningssystem och resursfördelning. Rekryteringsmålen får ibland lärosätena att så fort som möjligt hitta personer av honkön som kan bli professorer. Då hjälper man enskilda personer, men behåller den akademiska kulturen intakt.
Framför allt, menar Fredrik Bondestam, behöver organiseringen av arbetet med att motverka akademins ojämställdheter bli långsiktig, först då får man en kompetensförsörjning som på allvar motverkar informella maktstrukturer.
”Män har fortfarande dubbelt så stor chans”
Drude Dahlerup, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, konstaterar att de kvinnliga professorerna blir fler, men att det går långsamt och ojämnt. Teknik och naturvetenskap släpar efter.
– Lärosäten som har haft en stor ökning av kvinnliga professorer har ofta tagit in lärar- eller vårdutbildningar, säger hon.
Ett argument som ofta dyker upp i jämställdhetsdebatten är att de kvinnliga professorerna automatiskt blir fler eftersom könsfördelningen är jämn bland doktorsexaminerade.
– Men kohortanalyser visar att ur en och samma doktorandkull har männen fortfarande dubbelt så stor chans som kvinnorna att blir professorer, säger Drude Dahlerup.
Drude Dahlerup menar att problemet framför allt handlar om hur lärosäten utlyser professorstjänster, att de ofta skräddarsys för en viss person. Hon är imponerad av Köpenhamns universitets handlingsplan ”Karriär, kön och kvalitet – jämställdhet i forskning och förvaltning” från 2015.
– Enligt den måste det finnas åtminstone en sökande av varje kön när en tjänst ska tillsättas annars måste utlysningen gå om.
