De ”fem offensiva samverkansprogram” som regeringen nyligen presenterade kan tolkas som ett smakprov ur den kommande forsknings- och innovationsproppen.
Programmen vars status markeras av att de är direkt underställda statsminister Stefan Löfven, ska utgöra ”ett utvecklat samarbete mellan offentliga aktörer, näringsliv och universitet och högskola”. Helene Hellmark Knutsson, ansvarig för högre utbildning och forskning, är en av flera ministrar som enligt lanseringen är ”involverad” i två enskilda samverkansprogram: Life Science samt Uppkopplad industri och nya material, medan närings- och innovationsminister Mikael Damberg har övergripande ”koordinationsansvar” för samtliga program.
En anledning att tro att åtminstone några av samverkansprogrammen framöver blir en del av proppen är att satsningen hittills inte försetts med prislapp.
Men ett besked om hur mycket regeringen tänker satsa (räknat i pengar) blir nödvändigt, åtminstone om regeringen menar allvar med det ”offensiva”.
I annat fall blir beskrivningen av samverkansprogrammen som ”kraftsamling för att bemöta viktiga samhällsutmaningar som Sverige står inför” och något som ska ”stärka Sveriges globala innovations- och konkurrenskraft” bara ännu en produkt från den politiska pratindustrin.
Så varför inte redan nu stolt tillkännage hur mycket dessa ambitiösa samverkansprogram får kosta?
Svaret kan mycket väl vara att regeringen vill vänta för att kunna infoga samverkansprogrammen i ett finansiellt tungt aktstycke som proppen och därmed i de kommande årens politik för ”forskning och innovation”, en kombination som ju blivit en vedertagen beteckning på dessa propositioner.
Redan förra året klargjorde Helene Hellmark Knutsson (i en frågestund i riksdagen) också att ”innovationsaspekten blir en viktig och naturlig del i den kommande forskningspolitiska propositionen”, hon efterlyste ”ökad användning av forskningens resultat” och vill ”inte betrakta utbildning, forskning och innovation som separata områden”.
Att samverkansprogrammen gifts ihop med proppen framstår därför som logiskt. Men frågan – en av dem – är förstås hur ”innovationsaspekten” påverkar förutsättningarna för det som benämns som den fria, nyfikenhetsstyrda forskningen.
Ytterligare en fråga är hur maktbalansen ser ut inom regeringen, det vill säga vem och vilka som får bestämma mest över innehållet i proppen.
Utbildningsdepartementet har visserligen huvudansvaret men andra departement vill givetvis markera revir och intressen i detta aptitliga miljardsammanhang.
Alldeles oavsett om samverkansprogrammen kommer att ingå i proppen (eller om regeringen nöjer sig med att markera programsatsningen med den sedvanliga lösningen på ”viktiga samhällsutmaningar”, nämligen att utse en nationell samordnare) så kommer näringsdepartementet och Mikael Damberg att ha extra stort inflytande på innehåll och formuleringar.
Förutom det självklara, att Damberg som ju numera kallas närings- och innovationsminister får makt över en propp där innovation ska lyftas fram, har han dessutom en stark och statsministernära position i regeringen.
Gällande maktbalansen mellan departementen tillkommer också att utbildningsdepartementet tampas med interna bekymmer.
Det är ingen hemlighet att departementschefen Gustaf Fridolins ledarskap är ifrågasatt. Enhetschefer och handläggare lämnar sina jobb i en omfattning som liknar massflykt, vilket knappast stärker utbildningsdepartementets position i regeringsinterna kraftmätningar, som kring den för universitet och högskolor så väsentliga forskningspropositionen.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
