Mottagaren är en forskare som valt att överge sitt arbetsrum på institutionen för kontorsplats på stan, som ett led i att hantera något outsägligt knepigt: att vara kvinna verksam vid Handels. Tillsammans med nio andra forskare har hon nu gett ut en bok om den erfarenheten.
Få avslutade saker i mitt liv skaver fortfarande. Men min tid på Handels är en sådan. Varje höst när jag får brevinbjudan till ”Homecoming Day”, en mötesdag för gamla studenter med föredrag, middag och donationsmöjligheter, så åker andningen upp i halsen. 35 år gammal känner jag mig fortfarande hotad på något sätt.
Anekdoterna i boken känns alltför bekanta: nedsättande kommentarer från lärare och andra studenter om kvinnor, afrikaner och socialister, pro-kapitalistiska budskap som kringskar även det akademiska, konkurrensen studenterna emellan och tystnaden det skapade. De där sju svåra åren i opposition verkar ha lagrats i mig och bildat ett slags kulturellt antabus, som gör att bara antydan av ”Handelsanda” orsakar kroppsligt obehag.
Samtidigt: reaktionen är autoimmun. Att vara Handelsstudent är en del av mig – jag har dansat där, gråtit där, skrivit skoltidning och tentor där, mött nobelpristagare och några av mina bästa vänner där. Energin som studsar runt i korridorerna är oerhört smittsam, den som säger ”det är här det händer”. Skolan har, enkelt uttryckt, karisma.
Men om jag träffar någon som säger ”Åh vad jag älskade att gå på Handels!” vet jag att du och jag, vi kommer aldrig att bli vänner. Identiteten byggdes i opposition.
Sociologen Erving Goffman myntade begreppet ”total institution” för att beskriva miljöer som underordnar individer genom att omsluta dem, genom att vilja styra deras beteenden men också deras tankevärld. Kloster, barnhem, regementen och internatskolor är klassiska exempel. För mig var Handels en sådan total institution: skolan var inte bara en utbildningsinstitution, den gjorde anspråk på nästan alla delar av mitt liv tills jag inte visste var jag slutade och den började. Jag kunde använda den, men den använde också mig: Jag minns den ständiga rädslan att användas som ett alibi; ”kolla här går inte bara slipsnissar, här är ju en tjej med rufsigt hår och biståndsintresse”.
Allt kunde paketeras till branding för skolan, även min avvikelse.
Resultatet är vad psykologer kallar dubbel bindning: jag kände mig både välkomnad och utnyttjad, både tillhörande och bortstött, i den märkligaste blandning.
När jag 2008 kom in på doktorandprogrammet på Handels tvingades jag ställa mig ett antal obekväma frågor: Hur många framgångsrika kvinnliga forskare fanns det i mitt fält? Ganska många. Hur många av dem hade varit på Handels? En hel del. Hur många av dem var då kvar på Handels? Färre. Hur verkade dessa forskare må? Inte så bra. Avancerade de i relation till sin kapacitet och sina meriter? Nej. Verkade andra människor med jämförbara meriter men med externa genitalier avancera snabbare? Tveklöst. Skulle jag ensam vara kapabel att ändra det systemet? Troligen inte.
Jag tog konsekvenserna av den här nedslående analysen och sökte förflyttning till Uppsala. Better safe than sorry.
Jag har inte ångrat det beslutet. Personligen ville jag inte lägga mer energi på att hantera, akademin är tillräckligt tuff ändå. Och det är bra att flytta på sig; själen, lönen och den akademiska repertoaren växer i regel. Jag är också på ett ställe yrkesmässigt där jag troligen inte varit om jag valt att stanna med starkt kollegialt stöd, flera doktorander, bättre betalt och ett brett internationellt kontaktnät.
Men så sitter jag ändå här och önskar att andningen inte påverkades av ett ynka brev, en dubbelbindning som skaver.
Och det är faktiskt lite tråkigt att aldrig vara där.
Anna Tyllström
forskare vid Uppsala universitet och Institutet för framtidsstudier samt gästforskare vid Northwestern University, Chicago, USA
