De ekonomiska förutsättningarna för forskningspropositionen har presenterats, men fortfarande kvarstår en mängd frågor om finansieringssystemet. I presentationen pekade regeringen på tre prioriterade områden: teknik, medicin och klimatforskning. Men håller systemet idag för riktade satsningar, hur legitimt det än är att de styrande i ett land känner behov av att stärka forskningen inom något särskilt område? Sannolikt inte, eftersom det inte finns en grundläggande struktur att förvalta satsningarna i. Eftersom finansieringsformerna är så diversifierade och snuttifierade leder satsningarna till att alla springer åt samma håll och i rask takt döper om sin forskning.
Ett exempel är vad som hände när utbildningsvetenskapliga kommittén inom Vetenskapsrådet bildades: huj, vad många utbildningvetenskapsforskare landet hade – fast påfallande få av dem var verksamma vid lärarutbildningar. Eller ta de famösa ”genuskryssen” på VR-blanketterna; inte visste vi genusforskare att vi hade så många kolleger (det hade vi inte heller, visade sedan en undersökning av dessa ansökningar).
MED DAGENS FINANSIERINGSSYSTEM är det här beteendet en nödvändighet. Att det inte är bra tror jag dock att de flesta är ense om. Men frågan är vad man ska göra åt systemet. För att vi ska få tillräckligt stora anslag till alla angelägna forskningsområden är inte sannolikt. Det är väl också tveksamt om den beramade ”friheten” kommer att hjälpa. En risk är ju att den leder till motsatsen, det vill säga att lärosätena tvingas ut i ännu fler tveksamma samarbeten bara för att det tillfälligt finns pengar i dem.
En grundläggande problematik är naturligtvis att riktade, stora satsningar bidrar till försämrad kvalitet genom att främja kortsiktiga namnbyten i stället för långsiktiga kvalitetsförstärkningar. Vill man bygga upp ett forskningsområde, till exempel utbildningsvetenskap, så måste man vara beredd att ge det chansen att växa från grunden. Om man dessutom – vilket är nödvändigt för kunskapsåterväxten – vill göra forskningen tillgänglig för studenter så måste man se till att forskningen bedrivs i miljöer som har grundutbildningsanknytning. Långa anslag, således, till goda universitets- och högskolemiljöer. Och kanske universitetsledningar som hjälper till genom att skriva utbildnings- och forskningsstrategier med mer substans och färre trendiga nyckelord. På samma sätt som forskarna tvingas döpa om sin forskning och vinkla och vrida för att hamna där pengarna finns, tvingas akademiska ledare införliva diverse mer eller mindre kortlivade nyckelord i sina framtidsplaner. På så sätt blir de inte strategier – det vill säga planer för att nå ett uppsatt mål – utan i stället kataloger över de senaste politiska önskemålen.
OM INGET RADIKALT SKER – det vill säga att fakulteterna (och högskolor) får tillräckligt med medel för självständig långsiktig planering av utbildning och forskning samt möjlighet att sammanföra dem – så kommer ryckigheten, omstöpningen och frasmakeriet att fortsätta. Och då kommer de forskare som för några år sedan tvingades stöpa om sig till miljöforskare för att det fanns ett fönster som öppnades ett kort tag tvingas döpa om sig en gång till. Klimatforskning låter väl bra?
GIT CLAESSON PIPPING
