Målen för den högre utbildningen i Sverige anges i högskolelagen och högskoleförordningen. Där står att den högre utbildningen, förutom att ge studenterna kunskaper och färdigheter, ska bidra till personlig utveckling, samhällsengagemang och förståelse för andra grupper i samhället. Dessa sistnämnda kvalitetsaspekter måste enligt SFS utgöra själva fundamentet för den högre utbildningen. Inte bara för att främja individens utveckling, utan också för att främja det demokratiska samhället.
Mycket tyder dock på att den högre utbildningen idag inte klarar dessa grundläggande uppgifter. Högskoleverkets rapport Studentspegeln från 2002 visar att chockerande många studenter inte tycker att deras utbildning lett till kritiskt tänkande, reflektion över de egna värderingarna eller ökat samhällsengagemang. Idag får exempelvis många studenter aldrig klart för sig vad kritiskt tänkande innebär och varför det är viktigt. Tvärtom upplever många studenter ett motstånd mot allt detta. Högskolan lyckas helt enkelt inte förmedla det kritiska tänkandets avgörande roll för den högre utbildningen. Man kan fråga sig varför debatten om dessa brister inte blivit större. Det handlar ju i praktiken om att högre utbildning idag inte uppfyller de kvalitetskrav som landets folkvalda ställt i lagar och förordningar.
Retoriken inom utbildningspolitiken är här motsägelsefull. Begrepp som kritiskt tänkande och livslångt lärande lyfts ofta fram, men får i praktiken alltmer stå tillbaka för ensidigt fokus på genomströmning, effektivitet och samhällsekonomiskt nyttotänkande. Om vi vill förändra detta är det dags att inse att vi alla har del i denna utveckling. Mycket av det fackliga arbetet från student- och lärarhåll går idag ut på att rikta krav mot regeringen om ökade ekonomiska resurser. Visserligen är den högre utbildningen och forskningen underfinansierad, det är vi alla överens om. Men samtidigt finns det en övertro på de ekonomiska resursernas undergörande verkan på alla de problem akademin har. Vi tenderar att undvika den nödvändiga självkritiska analys om hur vi inom ramen för de resurser som finns kan höja utbildningskvaliteten.
Detta problem måste nu aktualiseras. Det är i mötet mellan läraren och studenten som det kritiska tänkandet får sin praktiska innebörd. Det är i detta möte som människors bild av akade-min skapas och förändras. För studenterna betyder lärarna så oerhört mycket, de är akademins värderingar och förhållningssätt personifierade. Allt lärarna gör och säger, det gör och säger också akademin.
DÄRMED FINNS DET i läraren och i mötet mellan läraren och studenten en oerhörd möjlighet till förändring. Men för att detta ska bli verklighet krävs en insikt om att de problem som finns inom akademin inte enbart är resursproblem utan i lika hög utsträckning attitydproblem.
Därför måste vi, lärare och studenter tillsammans börja självkritiskt diskutera detta möte. Vi måste diskutera vilka signaler som ges till studenterna, vilka kunskaper och färdigheter som ska uppvärderas. Efter att ha närvarat vid SULF:s årliga lärarstämma är jag stärkt i denna uppfattning. Stämman andades en känsla av uppgivenhet över lärosätenas dåliga ekonomi. En uppgivenhet som smittar av sig och drar utbildningskvaliteten med sig i fallet. Jag menar att det krävs en allians mellan lärare och studenter för en högkvalitativ utbildning där följande punkter sätts i centrum:
• Alla studenter som påbörjar en högskoleutbildning ska tidigt få klart för sig vad kritiskt tänkande är och att det utgör själva grunden för högre utbildning
• Nya perspektiv från icke-traditionella studenter måste ges plats och uppvärderas som en del av den högre utbildningens kvalitativa mångfald.
• Pedagogiska meriter måste uppvärderas mer än vad som är fallet i akademin idag.
• Konkretisera bildningsperspektivet i undervisningen.
• Tvärvetenskapligt tänkande och reflektion måste uppvärderas på bekostnad av ensidig faktamemorering
• I den praktiska seminariesituationen och vid examination måste kursansvariga, lärare och studenter;
– kritiskt reflektera över kunskap och värderingar
– ifrågasätta andras argument
– få större förståelse för sociala, kulturella och etniska grupper
Det är dags att lärarna och studenterna tar ansvar för att de högtidliga formuleringarna om lärandet inom högre utbildning får en praktisk och konkret innebörd. SULF och SFS bör därför tillsammans ta fram ett punktprogram där vi gemensamt stadgar vad som måste ske i mötet mellan läraren och studenten.
IGNACIO VITA
ORDFÖRANDE,
SVERIGES FÖRENADE STUDENTKÅRER
