Utbildningsminister Mats Persson (L) kommer att genomföra en kartläggning av förekomsten av så kallad cancelkultur vid svenska lärosäten.
Det framgick när han i fredags (4 november) i P1:s Studio Ett fick kommentera just cancelkulturen, ett inslag som kan noteras som ett undantag från nyhetsredaktionernas vana att inte intressera sig för högskolefrågor.
Veckan innan när Mats Persson som nytillträdd minister intervjuades i Studio Ett handlade frågorna nämligen enbart om skolan. Ingenting alls om Perssons huvudsakliga ansvarsområden, högre utbildning och forskning och inget om att det faktiskt är Lotta Edholm (L) som är skolminister.
Möjligen kan man se det som att Persson intervjuades i egenskap av chef över utbildningsdepartementet och därmed med ett övergripande ansvar också över skolfrågorna, men det förklarar ändå inte varför redaktionen inte vill veta något över huvud taget om politiken för högre utbildning och forskning.
”Tendensen att hellre prata skolfrågor än om högskolan märks också hos politiker.”
Tendensen att hellre prata skolfrågor än om högskolan märks också hos politiker. När Liberalerna nyligen förhandspresenterade sin utvalda bit ur statsbudgeten låg det nära till hands att fråga sig om det finns tre skolministrar i den nya regeringen.
Liberalernas partiledare Johan Pehrson, arbetsmarknadsminister, inledde presskonferensen om skolan, därefter talade Mats Persson, ansvarig för högre utbildning, om skolan och först därefter gick ordet till skolminister Lotta Edholm.
Men även om politiker föredrar skolfrågor så kan man alltså undra varför medierna är med på upplägget att hålla sig till skolnivån och inte är intresserade av att granska högre utbildning.
Det är ju inte precis första gången jag har noterat att journalistkollegor i de stora nyhetsmedierna undviker högskolepolitiken. Detta trots att högskolan är statens största arbetsplats och berör ett stadigt ökande antal studenter.
När journalister duckar för att bevaka politiken som rör forskning har det förklarats med att det är ”så svårt och krångligt”. Som om man skulle behöva begripa sig på själva forskningsresultaten för att bevaka forskningspolitiken.
När det gäller att ta itu med skolfrågorna finns inga sådana hämningar. Enligt vad som ibland kallas medielogik har alla en speciell relation till skolan, eftersom alla har varit skolelever, att många (journalister) har barn i skolåldern och att området därför är välbekant.
Men eftersom de allra flesta journalister har en akademisk utbildning och en hel del har vuxna barn i högskolan borde ju högskolemiljön i så fall vara lika hemtam som skolan.
Ett annat skäl att granska den akademiska sektorn är att det handlar om stora pengar, en rejäl bit av statsbudgeten (kring 80 miljarder) går till högre utbildning och forskning.
”Det är dessutom pengar som regeringen har reell makt över, vilket de långt ifrån har när det gäller skolan, eftersom kommunerna är huvudmän.”
Och det är dessutom pengar som regeringen har reell makt över, vilket de långt ifrån har när det gäller skolan, eftersom kommunerna är huvudmän.
Aldrig så offensiva satsningar, som regeringens aktuella lansering av fler speciallärare, kan bromsas om inte kommunerna vill ha flera sådana lärare.
Detta att kommuners självstyre kan omintetgöra regeringsbeslut problematiseras sällan i medierna, snarare underlättar journalister för statsråd att framstå som om de har mer makt över skolan än vad som är fallet.
Trots att det borde vara både mer relevant och intressant för medier att granska de områden där statsråden verkligen har makt och därmed ansvar.
Därför kan man hoppas att intervjun med Mats Persson om cancelkulturen inte var ett enstaka undantag, utan att medierna kanske kan förändra den medielogik som inte är särskilt logisk.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
