Ministern: ”Jag nås av oron kring etiklagen”

Både i Universitetslärarens granskningar under våren och på tidningens debattsida har kritik framförts mot den skärpta etikprövningslagen och tillsynen från 2020.

När utbildningsminister Anna Ekström får frågan om lagen fallit ut så som regeringen avsåg, vill hon först påminna om att den kom till mot bakgrund av Macchiarini-skandalen.
– Lagstiftningen behövde skärpas. Det tyckte inte bara jag utan hela riksdagen. Men som med all ny lagstiftning måste man hålla koll på vad som händer i praktiken och där nås jag av oro från forskarsamhället, säger hon.

Anna Ekström lyfter fram tre sorters oro och kritik som hon mött. Det första är en kritik om att det är för mycket administration kopplat till etikprövningen.
– Med det nya ärendesystemet bör det förenklas. Men baksidan av rättssäkerhetsregler är alltid administration och det gäller att hitta rätt balans. Det kommer jag att följa noga.

Dold agenda
Den andra kritiken hon har nåtts av är att det finns en dold agenda som syftar till att genom etikprövningssystemet tysta viss forskning.
– Det gör mig oerhört upprörd. Det är en helt grundlös anklagelse.

Den tredje typen av kritik som hon har fångat upp handlar om att det forskningsetiska regelverket passar bättre för viss forskning och sämre för andra traditioner och metoder.

Konkret brukar det hävdas att lagen är mer anpassad för naturvetenskap och medicin, och mindre till samhällsvetenskap och humaniora.
– Jag funderar mycket på hur vi ska hantera det. Det kan finnas behov av stödmaterial eller liknande så att forskare får bra och korrekt information om vad som gäller.

Finns det anledning att se över hela lagstiftningen för att bättre anpassa den till fler forskningsfält?
– Det är en ganska ny lagstiftning så jag tycker att det är för tidigt att säga om det behövs en total förändring, men jag hör den oro som finns.

Den tidigare ordföranden för Överklagandenämnden för etikprövning, Önep, såg efter sina två år på posten två problem med lagstiftningen. För det första tyckte hon att Önep också borde ha ett något mildare tillsynsverktyg än att bara åtalsanmäla, till exempel möjlighet att rikta kritik.

Anna Ekström har inte tagit ställning i den frågan.
– Reglerna om åtalsanmälan är inte nya, och jag har kikat runt på annan tillsynslagstiftning och det är inte ovanligt att det ser ut så. Enligt lagen om offentlig anställning ska man också anmäla till åtal om man misstänker brott i tjänste­utövningen. Jag vill därför inte på stående fot säga att jag vill göra ändringar, utan jag vill titta mer på frågan först.

Öneps dubbla roll
Det andra problemet som den tidigare Önep-ord­föranden lyfte var att Önep både är överklagande­instans och tillsyns­myndighet, vilket kan undergräva systemets trovärdighet. Detta eftersom en forskare som nyttjar sin rätt att överklaga ett beslut i stället kan bli åtalsanmäld om Önep råkar upptäcka felaktigheter.
– Regeringen och en enhällig riksdag har gjort bedömningen att Önep kan utöva tillsyn och samtidigt sköta överklagande­ärenden, så jag tycker inte att det behöver ändras. Önep bör kunna hålla isär de två rollerna.

Det är däremot enklare sagt än gjort, eftersom det rör sig om samma personer som beslutar i ärendena och de är skyldiga att åtalsanmäla om de misstänker brott.

Normalt i en rättsstat är att den brottsmisstänkte ska betraktas som oskyldig tills motsatsen har bevisats i domstol. När det gäller den etiska tillsynen straffas däremot forskaren på sätt och vis även om åklagaren lägger ner fallet, vilket hittills skett i de flesta fall.

För enligt Öneps och flera lärosätens tolkningar, som de beskrivit det för Universitetsläraren, får forskaren i fråga då ändå inte använda de data som Önep ansett att det har saknats etiktillstånd för. I det fall forskaren frias i domstol ”torde” dessa data kunna användas, enligt Önep.

Att inte få använda sina data kan innebära att år av arbete och hela forskningsprojekt går förlorade.

Detta vill Anna Ekström inte ha några synpunkter på.
– Riksdagen lagstiftar och sedan är det myndigheter som tolkar den lagstiftningen. Som minister får jag enligt regeringsformen inte lägga mig i hur de tillämpar och tolkar lagen.