Trots en uttalad målsättning från svenska politiker att attrahera och behålla högkvalificerad arbetskraft gör de nu precis tvärtom.
I juli 2014 genomfördes en förändring i utlänningslagen som gjorde det möjligt för utländska doktorander som haft uppehållstillstånd i fyra år att söka och få permanent uppehållstillstånd. Den möjligheten togs nu i praktiken bort genom ett riksdagsbeslut i juli 2021. Nu krävs 18 månaders anställning för att få permanent uppehållstillstånd, ett i det närmaste ouppnåeligt krav för unga forskare.
Beslutet togs trots att regeringen i senaste forskningspropositionen 2020 (sid 123) slog fast att ”Fler utländska doktorander bör stanna i Sverige”.
Lagändringen från i juli i år går alltså stick i stäv mot regeringens uttryckliga policy. Att så är fallet påpekades redan i betänkandet (sid 400) som ligger till grund för lagändringen:
”Sveriges relativa attraktionskraft för vissa internationellt eftertraktade grupper som exempelvis högkvalificerade, personer med kvalifikationer för bristyrken, eller forskare, /kan/ tänkas minska något till följd av förslagen.”
SULF betonade i sitt remissvar att lagförslaget riskerade att försämra villkoren för yngre forskare och minska Sveriges attraktionskraft på forskare, vilket Universitetsläraren rapporterat om .
Så det är alltså med öppna ögon som regeringen har lagt fram propositionen och riksdagen har fattat beslut om lagändringen. Det är alltså inte okunskap utan en bakvänd politisk logik som har lett till att en nästan enig riksdag står bakom lagändringen. Bara ett parti röstade emot, Vänsterpartiet.
Om det efter flyktingströmmen 2015 handlade om att signalera att det inte är någon idé att söka asyl i Sverige, så är det nu lika mycket en signalpolitik i migrationsfrågan riktad till väljarna.
Politikerna anser sig uppenbart inte ha politiskt råd att argumentera för att den ena eller den andra gruppen bör undantas från den skärpta migrationslagstiftningen. Även om det som i regeringens fall strider mot den egna policyn.
Jag antar att den politiska kalkylen ser ut ungefär så här: Att inte undanta utländska doktorander och andra utländska forskare från försämringarna är en liten opinionsmässig risk. Det är en försumbar grupp i antal, som dessutom inte ens har rösträtt. Att göra det besvärligare för dem riskerar att stöta bort ytterst få väljare. Dessutom – vart ska de som anser beslutet felaktigt vända sig? Riksdagen stod ju i det närmaste enig bakom lagändringen.
Men även i dagens komplicerade parlamentariska läge och upptrissade tonläge i migrationsfrågan borde man kunna kräva att politikerna håller två tankar i huvudet samtidigt. Det är ju uppenbart att det inte är gruppen utländska nydisputerade som de vill åt när kraven skärps för att få permanent uppehållstillstånd.
För om man vänder på saken och försöker se logiskt på frågan framstår det som kontraproduktivt att doktorander och andra yngre forskare får det svårare att stanna i Sverige. Ingen vinner på det eftersom gruppen efterfrågas av akademi och näringsliv och förväntas positivt bidra till Sveriges utveckling under många år framåt.
Men uppenbarligen är det skillnad på politisk logik och annan logik.
Och att döma av svaren till Universitetsläraren från ansvariga ministrar har de inte för avsikt att verka för en ändring av lagen.
Särskilt i dagens debattklimat verkar det inte ingå i politikernas ordförråd att säga: ”det här blev lite olyckligt, det ska vi försöka ändra på så snart som möjligt”.
Men kanske, när det flutit lite vatten under broarna, kan man hoppas att ministrar och andra politiker tänker om och inför rimliga krav på försörjningens längd för utländska forskare.
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
