Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

”Rasism kan handla om vem som får forskningsresurser”

Forskare och lärare utsätts för rasism och diskriminering inom akademin i Sverige. Adrián Groglopo, ordförande för Anti­rasistiska akademin, ger exempel på hur.

14 december, 2020
Jennie Aquilonius

Den 25 maj dödades afroamerikanen George Floyd i samband med ett polisingripande i Minneapolis i USA. Det ledde till stora protester mot strukturell rasism och polisvåld mot svarta i landet. Protesterna spred sig över världen, även till Sverige. Den 17 juni lade den svenska föreningen Antirasistiska akademin, Ara, ut ett upprop på sin hemsida till stöd för Black lives matter-rörelsen. Ara kämpar mot rasism och diskriminering på grund av etnicitet inom universitetsvärlden. De skrev att svarta människors fysiska närvaro fortfarande saknas nästan helt inom bland annat den svenska akademin.

Ylva Habel

– Rasism och diskriminering är ett genomgående problem inom universitetsvärlden i Sverige. Svarta människor är särskilt utsatta, säger Ylva Habel, lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola och en av dem som skrev på uppropet.

”En gammal fråga”
Adrián Groglopo är sociolog och lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet samt ordförande för Ara. Föreningen bildades 2007 för att skapa ett forum för forskare och lärare som har en annan etnisk bakgrund än svensk och som erfar rasism och diskriminering.

Adrian Groglopo

– Det är en gammal fråga som inte har uppmärksammats särskilt mycket. Vi menar att rasism är ett sätt att organisera samhället i fråga om resurser i relation till etnicitet, kultur och religion. På en institution kan det handla om vilka som får forskningsresurser, administrativa roller och viktiga positioner, säger han.

Exkludering, motstånd och glastak
Ara har genom åren ordnat ett antal möten, seminarier och konferenser kring frågan. Adrián Groglopo berättar att det finns tre punkter som många känner igen. Det första är att bli exkluderad, till exempel när det gäller chefspositioner, vetenskapliga samarbeten och seminarier.
– Den andra punkten handlar om att den som lyfter frågan om etnisk diskriminering eller rasism inom akademin möter ett väldigt motstånd på arbetsplatsen, det är nästan tabu att ta upp ämnet, säger han.

Den tredje punkten handlar om att det finns ett glastak.
– Du kommer bara till en viss nivå oavsett hur bra du är. Du blir hela tiden ifrågasatt, till exempel om du har tillräcklig kunskap och erfarenhet.

Han berättar att det också är vanligt, framför allt bland utomeuropeiska forskare och lärare, att mötas av stereotypisering och fördomar.

Vita gjorde snabbare karriär
Ylva Habel disputerade för 20 år sedan och har mött många hinder i karriären.
– När jag började ansöka om att bli docent fick jag höra att jag inte var tillräckligt meriterad, men kunde se att vita människor omkring mig inom universitetsvärlden blev docenter på en tredjedel av min meritering. Jag brukar kalla det för vit nepotism, säger hon.

Under sin tid som forskare och lärare inom akademin har Ylva Habel många gånger blivit reducerad till student av omgivningen. När hon, till exempel, under sina första tio år som disputerad kom till lärosäten för att gästföreläsa fick hon ofta frågan om hon skulle läsa en kurs där.

Ylva Habel ser en stor brist på professionalitet inom universitetsvärlden. Hon berättar att svarta och andra rasifierade forskare bland annat har betydligt svårare att få externa anslag än sina vita kollegor.
– Det finns också en uppfattning att svarta och rasifierade forskare skulle vara partiska när det gäller rasism. Att vita forskare på något sätt skulle ha förmåga att inta en mer neutral position till forskningsobjektet. Det är en otroligt slapp och maktundvikande hållning, ingen skulle använda en liknande argumentation mot kvinnliga genusforskare, säger hon.

Statistik saknas
Ett stort problem, menar Adrián Groglopo, är att det saknas statistik kring etnisk bakgrund kopplad till löner och tjänster. Till exempel hur många professorer, docenter och doktorander som har en annan etnisk bakgrund än svensk. Alltså den typ av statistik som används inom jämställdhetsarbete för att peka på skillnader i villkor och möjligheter för kvinnor och män. I Sverige är det dock olagligt att föra statistik över etnicitet.
– Det gör det svårt att uppmärksamma problemet, eftersom vi varken har statistiska underlag eller fördjupade studier i hur, och i vilken omfattning, etnisk institutionell diskriminering förekommer, och vilka konsekvenser detta får för människors karriär, löner och arbete.

Det finns dock, fortsätter han, möjlighet att på laglig väg föra statistik över anställdas eller deras föräldrars nationalitet.
– Men vår erfarenhet är att det förslaget snabbt avvisas eller ses som oviktigt från universitetens sida, säger Adrián Groglopo.

Jennie Aquilonius
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023