När coronasmittan slog till under våren uppstod en helt ny situation för kommunikationen från forskare och lärosäten. Aldrig förr har det funnits sådan efterfrågan på forskningsnyheter. Exempelvis tredubblades Karolinska institutets exponering i media under coronakrisen.
Till bilden hör också att forskningsinformationen sällan har varit så osäker och förändrats så snabbt; kunskapen om pandemin var i hög utsträckning preliminär.
– Jag har aldrig så mycket använt ord som sannolikt, kanske, möjligen, troligen, säger Amina Manzoor, medicinreporter på Dagens Nyheter.
Under Forum för forskningskommunikation, som i år genomfördes digitalt och helt dominerades av pandemins konsekvenser, berättade hon om hur kommunikationen om pandemin från forskarsamhället fungerade för journalister och vad vetenskapsjournalister vill ha från forskarna.
När pandemin var som mest kritisk under våren översköljdes journalisterna av information. Det var dagliga presskonferenser, politiska utspel och kommersiella utspel om läkemedel, och möjlighet att nästan i realtid följa antal smittade, intensivvårdade och döda, i stora delar av världen.
– Det har också kommit massor av forskningsresultat. Forskarna har kraftsamlat kring det här ämnet som man aldrig gjort förut med hur många studier som helst, säger Amina Manzoor.
I början av året bevakades frågan främst av vetenskapsjournalister.
– Det var ett extremt tryck från läsarna. En stor utmaning var att det fanns delvis felaktig information som fick gallras och sållas och vi fick hjälpa läsarna värdera informationen, säger Amina Manzoor.
Opublicerade studier till media
Ganska snart började vanliga journalister utanför vetenskapsjournalisternas skrå skriva om pandemin. Men det var inte en vanlig nyhetssituation.
– Den här gången blev det väldigt mycket svårare för det kom väldigt många opublicerade och ogranskade studier. Många journalister visste dessutom inte vad en preprint är. Och det var inte heller alltid så tydligt vad som var vad eftersom forskare själva började kontakta forskarkollegor och journalister och skicka sina studier innan de var publicerade. Och andra medier skrev om dem.
Det här blev ett dilemma som Dagens Nyheter löste genom att ta fram en checklista för hur tidningen ska rapportera vetenskapsnyheter.
Där står bland annat att det helst ska det vara publicerade och granskade forskningsresultat, och att journalisterna ska hitta andra forskare som kan kommentera.
– Vi sa också i checklistan att vi skulle vara extra noga med opublicerade och ogranskade studier, de måste kontrolleras mer och man ska be någon forskare som inte varit med och gjort studien att kolla. Eller kolla med oss på vetenskapsredaktionen.
Extremt informationsflöde
Amina Manzoor poängterar att strömmen av ny, ofta inte verifierad, kunskap under pandemin har varit extrem.
– Informationsflödet har varit oerhört snabbt så jag försöker ibland göra uppsamlingsheat och i artiklar summera att det här har vi lärt och det här vet vi fortfarande inte. Jag tror att läsarna uppskattar att jag verkligen försöker kommunicera vad vi inte vet och vad som är osäkert. Jag försöker undvika att spekulera.
Det viktiga är att det är verifierad information, eller som börjar bli verifierad.
Amina Manzoor påpekar att vetenskapsjournalisters arbetssätt skiljer sig ganska mycket från andra journalisters sätt att rapportera.
– Journalister gillar ytterligheter, gillar att göra jämförelser och gillar tydliga saker. Vetenskapsjournalistik skiljer sig ganska mycket från allmän journalistik på det sättet. Vi fokuserar ju på konsensus, på den stora bilden, det är mer långsamt. Där blir en krock ibland och det kan bli rätt tuffa diskussioner med kollegor.
På frågan hur hon och andra journalister vill ha information om aktuell forskning svarar hon:
– Jag gillar mejl och gärna att man tipsar i förväg. Pressmeddelanden är bra, men mejl är det bästa. Det är jättejobbigt när folk ringer för jag hinner inte svara, säger Amina Manzoor.
