Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.

Anställ ålders­diskriminerade professorer som seniorer

Andelen seniorprofessorer varierar stort mellan fakulteterna vid Lunds universitet, och utan koppling till objektiva faktorer. Det skriver Göran Bengtsson, som vill att universiteten tar bort åldersgränsen för anställning.

21 september, 2020
Göran Bengtsson

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens/skribenternas egna.

Som enda undantag till direktivet om likabehandling i arbetslivet accepterar EU-domstolen att medlemsstaterna åldersdiskriminerar sina medborgare. Sådan särbehandling på grund av ålder kan enligt domstolen vara ”berättigad”, särskilt om den motiveras av ”legitima” mål för sysselsättning och arbetsmarknadspolitik. Till sådana mål hör att underlätta för yngre att etablera sig på arbetsmarknaden. Det innebär bland annat, att en svensk professor från och med 2020 är skyldig att avgå vid 68 års ålder för att, som domstolen skriver i ett mål med en bulgarisk professor, ”uppnå en optimal fördelning av professorstjänsterna mellan generationerna”.

Men som pensionär har en svensk professor kunnat räkna med positiv särbehandling som emeritus/emerita, den som tjänat ut, en förmån som sedan början av 1900-talet exklusivt tillkommer professorer och präster. Som emeriti har man kunnat fortsätta undervisa, handleda och forska utan att vara anställd och efter prövning även få tillgång till en fysisk arbetsplats.
Högskoleförordningen kan emellertid kompletteras med lokala regler för tidsbegränsad anställning av emeriti som seniorprofessor, och i Lund har sedan 2010 ett antal emeriti förordnats som seniorprofessor, ett år i taget. Förutom lön får då emeritus/emerita även andra anställningsförmåner, såsom frisk- och sjukvårdsersättning. Utöver de krav som universitetet ställer på verksamma emeriti tillkommer ett för seniorprofessor, nämligen finansiella förutsättningar för lönen.

Om det inte finns några andra, dolda, kriterier för anställning som seniorprofessor, föreställer man sig därför att antalet senior­professorer vid fakulteterna i huvudsak varierar med antalet emeriti, antalet professorer, mängden externa medel eller liknande kvantifierbara faktorer. När man tagit hänsyn till sådana olikheter, borde andelen seniorprofessorer variera marginellt mellan fakulteterna.
Men andelen seniorprofessorer varierar med mer än en faktor 10, oberoende av antalet emeriti efter 2010, antalet professorer, externa bidrag per professor, antalet externfinansierade professorer eller antalet studenter i grundutbildning. Den genomgående lägsta andelen seniorprofessorer finns vid fakulteterna för naturvetenskap samt humaniora och teologi (se diagrammet). Den inbördes ordningen i övrigt varierar beroende på hur andelen beräknas.

Medicinare, teknologer och naturvetare har i särklass flest professorer och de största externanslagen vid universitetet. De två förstnämnda har en betydligt högre andel seniorprofessorer än naturvetarna, oavsett vilket mått man använder som jämförelse. Det går naturligtvis inte att utesluta, att det faktiskt saknas samband mellan emeritis ”finansiella förutsättningar” (forsknings- och utbildningsanslag) och exempelvis professorernas vid en fakultet. Men skillnaden mellan fakulteterna skulle också kunna bero på subjektiva faktorer, till exempel ledande befattningshavares uppfattning och förhållningssätt till myndighets- och personalfrågor.
Att den tolkningen har åtminstone visst stöd bekräftades vid samtal med dåvarande (2015, ett år jag var seniorprofessor vid Lunds universitet) dekaner. Dekanus vid medicinska fakulteten använde ordet frikostighet – de som har kvar forskningsanslag och utrymme ska få använda den förmånen – medan dekanus vid naturvetenskapliga fakulteten använde ordet restriktivitet. Varför och hur man ska tillämpa restriktivitet, om finansiella förutsättningar finns, framgår inte av något offentligt dokument.

Mångfald är förtjusande, men i den myndighetsroll universitetet numera gärna åberopar, borde grundlagens uppmaning till likabehandling och objektivitet (RF 1 kap. 9 §) stämma till eftertanke. Oberoende av fakultetstillhörighet och managementskulturens normativa topografi ska emeriti kunna få anställning som seniorprofessor, om det finns ekonomiska förutsättningar.

Med rollen som landets främsta företrädare för ett akademiskt samfund följer också ansvaret att ifrågasätta beslut och förhållningssätt med oklart vetenskapligt stöd. När till och med statens egen diskrimineringsombudsman påpekar, att idén att pensionera bort ungdomsarbetslösheten, det ”legitima” skäl som regeringen fick EU-domstolen att acceptera för åldersdiskriminering, är en myt utan saklig grund, borde universitetet uppmuntra sina medarbetare att fortsätta sin anställning efter 68 år, om inte annat som visstidsanställning hur länge som helst.

Göran Bengtsson
Med förflutet som emeritus och seniorprofessor vid biologiska

 

Klicka för större bild av diagrammet
Göran Bengtsson

Vad tycker du? Skicka in din replik eller debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023