”Akademin har absolut en stor och viktig roll att spela när det gäller covid-19-tester”.
Det fastslog Harriet Wallberg, tidigare KI-rektor och universitetskansler som under en kort period hade regeringens uppdrag som testkoordinator.
Det har dock visat sig att det inte varit helt enkelt för forskarvärlden att få spela den rollen.
Redan i slutet av mars skrev forskare från SciLifeLab en artikel på DN Debatt och påpekade att forskarsamhället var redo att bistå med ”kraftigt ökad testkapacitet”.
Då hade Lars Engstrand, professor vid KI, och Mathias Uhlén, professor vid KTH, tagit initiativ att leda det som blev en rekordsnabb uppbyggnad av ett testlabb lokaliserat till Karolinska institutet.
Uppbyggnaden finansierades till stor del med 56 miljoner från Wallenbergstiftelserna. Detta möjliggjorde inköp av testutrustning som hunnit bli en bristvara på den globala pandemimarknaden, men som de svenska forskarna kunde importera från Kina tack vare personliga kontakter med kinesiska forskare.
En annan central förutsättning var och är arbetsinsatserna från hundratalet forskare och volontärer vid KI-labbet.
Ja, det vilar ett skimmer av oförvägen nybyggaranda över processen, exempelvis drog labbet igång utan tillstånd att få utföra kliniska tester.
Därmed tog Wallenbergstiftelserna en risk med sina donerade miljoner, men också forskarna själva (som garanterat är ”fattigare” än stiftelserna) tog ekonomiska risker eftersom de från början använde sina egna forskningsmedel.
Så småningom fick pandemilabbet bemyndigande att utföra tester och avtal skrevs med Folkhälsomyndigheten och med regionerna.
Alltså borde det för minst en månad sedan ha varit klappat och klart att dra igång med maximal testkapacitet.
Men det visade sig alltså inte vara fullt så enkelt.
När jag talade med Lars Engstrand den 12 juni berättade han att labbet bara kör på 20 procent av sin kapacitet, beroende på vad man kan kalla trög efterfrågan.
Vilket kan tyckas paradoxalt med tanke på att det politiska och mediala samtalet varit och är påfallande upptaget av just coronatester.
Regeringen tillförde också 6,9 miljarder för att regionerna skulle kunna dra igång bred testning.
Så varför gick det fortfarande så trögt?
I ett blogginlägg i början av juni skrev KI:s rektor Ole Petter Ottersen om ”utmaningar” (vilket betyder stora problem) i form av ”oklarheter om ansvarsfördelningen” och vidare att ”vi har fått lära oss att ha tålamod i detta. Jag ska inte sticka under stol med att det stundom känts frustrerande när allmänhet, politiker och vårdpersonal ropar högt efter mer testning – och vi under många veckor haft en analyskapacitet som långt ifrån använts maximalt”.
”Den oklara ansvarsfördelningen” hör ihop med den svenska förvaltningsmodellen, där 21 självstyrande regioner ansvarar för sjukvården.
Vilket innebär olika benägenhet och förmåga att ta itu med testfrågan, från vissa regionala håll har det, trots regeringsmiljarderna, gnällts om hur dyrt det kommer att bli, för regionerna.
Och det finns liksom ingen nationell knapp att trycka på, ingen som kan peka med hela handen, för att få fart på testkedjan.
Lars Engstrand vill definitivt inte skylla på någon instans eller beslutsnivå, men han suckar en smula över sådant som att varje region håller sig med egna it-system, som inte är kompatibla med andra.
Han väljer dock att se framåt med tillförsikt och är nöjd med att ha varit med och skapat vad som kan bli ett permanent svenskt beredskapslabb, ”vi ställde om på fyra veckor, nu när vi kan det här gör vi det på en vecka nästa gång det kommer en pandemi”.
Som jag skrivit i en tidigare krönika (26 mars) har pandemin inneburit att forskning och forskare dagligen har exponerats och väckt ovanligt mycket allmänt intresse, coronamånaderna har fortsatt att vara rena charmoffensiven för tredje uppgiften.
Lars Engstrand hoppas nu att forskningens insatser under pandemin ska göra rejält avtryck i den kommande forskningspropositionen, innebära ett substantiellt tillskott av pengar till den fria forskningen samt förutsättningar för långsiktighet, ”som det är nu är forskningen styvmoderligt behandlad”.
Och det är sannolikt att pandemin, som Matilda Ernkrans (S), minister för högre utbildning och forskning, uttryckt saken, kommer att ”fångas upp” i proppen (Universitetsläraren, 23 april).
När det gäller mer pengar kan ju dock den som är mer pessimistiskt lagd se det som att SciLifeLab-satsningen med pengar från Wallenberg-stiftelserna kan få politiker att luta sig tillbaka, nöjda med att forskarna åstadkommit storverk tack vare privata finansiärer.
Och den som har förhoppningar att de vetenskapliga erfarenheterna från den pågående pandemin skulle innebära ett lyft för klinisk forskning, den som ständigt utreds för att ”bli bättre”, måste tyvärr konstatera att den kliniska forskningen är inlåst i och beroende av beslut i 21 regioner, det vill säga samma flaskhalsalstrande förvaltningsmodell som skapat trögheten i att få fart på tester.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
