I Universitetslärarens artikel ”Debattbok kritiserar jämställdhetsarbete utan att ge alternativ” påstår tidningens reporter Kajsa Skarsgård att boken Genusdoktrinen (Fri Tanke förlag, 2020) lider av trovärdighetsproblem.
Tydlighet kan ingen lasta Kajsa Skarsgård för. För vad är det vi läser i Universitetsläraren? Det är inte riktigt en recension, inte riktigt en intervju, utan liknar mest ett debattinlägg. Det görs tre påståenden om sakfel i boken, men Skarsgård lät inte författaren Anna-Karin Wyndhamn bemöta något av dessa under den drygt timslånga intervjun. I stället presenteras de oemotsagda som sanningar. I sin debattartikel påstår Skarsgård att vi inte låter ”centrala påståenden bemötas”, men själv har hon alltså inga problem med att slänga ur sig påståenden utan att låta intervjupersoner bemöta det.
Vad gäller boken är detta dessutom inte sant. Vi har intervjuat generaldirektörer, rektorer, ansvariga för jämställdhetssatsningar och en tidigare minister på området. Inget fall, inget exempel har fått vara med i boken om det inte samtidigt gått att bekräfta genom annan dokumentation, eller i intervjuer med andra. Vi har gjort vårt yttersta för att få med båda sidorna av varje konflikt. Men låt oss då svara på de tre påståendena om sakfel här.
1. Vi skriver: ”I slutet av 2019 fattade regeringen beslut om att fortsätta med jämställdhetsintegreringen av svenska lärosäten. Alla påstås vara nöjda.”
Kajsa Skarsgård påpekar att det inte alls är exakt alla som är nöjda. Bara 19 av 23 rektorer är nöjda, enligt den artikel hon skrivit som vi refererar till. 83 procent, inte 100 procent. Det är korrekt. Men i samma artikel svarade Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning (S), apropå ett möte med 30 av de 33 lärosäten som omfattas: ”Jag är väldigt glad över att det var ett fullt stöd i att rektorerna vill ha en förlängning av uppdraget med jämställdhetsintegrering.” Kajsa Skarsgård frågade om Ernkrans ändå inte fick någon enda signal om att några inte ville ha ett nytt uppdrag. ”Nej, det fick jag faktiskt inte på det mötet”, blev svaret. 83 procent enligt enkäten. Alla, om man frågar Ernkrans. Inga kritiska röster hördes under mötet med henne. Fullt stöd, påstår Ernkrans. Precis som vi skriver i boken.
2 och 3. Skarsgård påstår att det inte alls sker någon styrning, från exempelvis Vetenskapsrådet, mot att “att anlägga ett köns- och genusperspektiv” i sin forskning. I ”Forskning i samverkan”, propositionen som dåvarande forskningsminster Helene Hellmark Knutsson (S) lade fram 2016, står: ”Regeringen anser att det inte räcker att arbeta för jämställdhet inom forskningen och vid fördelningen av forskningsmedlen. I linje med regeringens arbete med jämställdhetsintegrering måste köns- och genusperspektivet bli integrerat och konstant närvarande i forskningens innehåll.” Konstant närvarande. Sten Widmalm, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, menar i intervjun vi gjorde med honom att den ideologiska styrningen är som starkast när det gäller jämställdhet och genus: ”Jag tycker själv att det är viktigt att det finns bra forskning med sådana inslag, eller som huvudfokus. Men i dag har just köns- och genusperspektiven fått ta över inom så många områden att den akademiska friheten allvarligt begränsas i Sverige.”
Få av dem vi intervjuar, om ens någon, avfärdar genusperspektivet som irrelevant. Ingen säger att forskningsfältet som sådant ska försvinna. Det som ifrågasätts, med stöd av röster från verksamhetens alla nivåer och förgreningar, är att ett visst perspektiv och en viss analysmodell fått en särställning av den politiska makten. Signaler, direktiv och ramverk spelar roll för vad man vågar satsa på och i vilken riktning man går. De påverkar hur universitet och enskilda forskare navigerar och förhåller sig i arbetsvardagen. Här sker otvivelaktigt en styrning av såväl forskningens som utbildningens innehåll. Det är ingen slump utan ett uttalat mål från regeringen och forskningsråd, och något de vi intervjuar på olika sätt vittnar om. Varför någon skulle vilja förneka att denna styrning sker är oklart. En rimligare tvistefråga är huruvida det är positivt eller negativt.
Vår bok anklagas för att inte erbjuda några alternativ till den genusdoktrin som vi beskriver. Det är delvis sant. Nationella sekretariatet för genusforskning, som ledde jämställdhetsintegreringen av Sveriges lärosäten, avrådde i sin generella återkoppling till universiteten från lokala kartläggningar. Sekretariatet hade redan svaren – de visste redan vilka strukturer som fanns – och ytterligare frågor var därför onödiga. Det är denna dogmatism vi skildrar och kritiserar. Vi har, till skillnad från de vi granskar, inte någon enhetlig vision om hur man uppnår total jämställdhet mellan könen. Vårt mer begränsade budskap är att man inte bör tro sig ha svaret klart på förhand när man försöker åtgärda olikheter mellan grupper. Det är vår alternativa hållning.
Universitetsläraren är medlemstidningen för SULF, som är universitetslärarnas, forskarnas och doktorandernas fackliga och professionella organisation. Vår bok utgår från just dessa yrkesgruppers arbetsvillkor, med över 80 intervjuer. Vi beskriver fall från Sveriges största universitet där forskare är rädda för att uttala sig kritiskt om hur genusdoktrinen påverkar deras yrkesutövning. Ett flertal av dem beskriver hur de upplever att politiseringen av universiteten har ökat på ett för forskningen destruktivt sätt. Det vore rimligt att fackförbundets egen medlemstidning åtminstone återgav eller bemötte detta, i stället för att skjuta budbäraren. Det är nämligen fullt möjligt att vara för jämställdhet, utan att för den sakens skull vara blint lojal med den politiskt beslutade genusdoktrinen.
Ivar Arpi
Författare och ledarskribent på Svenska dagbladet
Anna-Karin Wyndhamn
Författare samt doktor i pedagogiskt arbete, verksam vid Göteborgs universitet
