Begreppet akademiskt lärarskap har använts i Sverige sedan 1990-talet som en översättning av scholarship of teaching and learning, SoTL, men både den engelska och den svenska termen har delvis utvecklats olika inom olika länder och discipliner.
I rapporten utgiven av SULF beskrivs akademiskt lärarskap som ”ett förhållningssätt där lärare kontinuerligt och systematiskt reflekterar över, utforskar och utvecklar den egna pedagogiska praktiken och dess inverkan på studenters lärande”.
– Även om det finns en nationell dialog mellan högskolepedagogiska utvecklare innebär den här skriften ett helhetsgrepp som gör att kan vi närma oss varandra i synen på vad ett akademiskt lärarskap är. Det underlättar om vissa nyckelbegrepp får en gemensam betydelse, inte minst när akademiskt lärarskap är en viktig kärna inom den högskolepedagogiska utbildningen som lärosätena nu kräver av sina lärare, säger Klara Bolander Laksov, som liksom medförfattaren Max Scheja är professor vid Stockholms universitet.
Ledarskapet viktigt
I USA och Kanada har SoTL fått ett större fokus på publicering av studier av den egna lärarpraktiken, medan SoTL i Europa, Australien och Nya Zeeland fokuserar mer på lärarens individuella strävande efter systematisk reflektion och bara ibland leder till publikationer.
Rapportens budskap är att alla lärare inte behöver bli pedagogiska forskare, men alla behöver systematiskt och kritiskt utvärdera och utveckla sin undervisningspraktik. Detta behöver göras på individuell nivå, tillsammans med kollegor och i organisationen.
Ett strategiskt och konkret stöd från ledningen på samtliga nivåer är därför viktigt. Rapporten kallar det för ”pedagogiskt ledarskap”, ett ledarskap som bidrar till att ge lärare och studenter riktning i den pedagogiska verksamheten och möjligheter att utvecklas. Akademiskt lärarskap innebär, enligt rapporten, i praktiken också att ta ett pedagogiskt ledarskap.
Kräver åtgärder
SULF:s förbundsordförande Mats Ericson har skrivit förordet till rapporten och lyfter där fram utbildningens viktiga roll för en demokratisk samhällsutveckling och SULF:s intensifierade arbete för att förbättra förutsättningarna för undervisningen i högskolan.
SULF passar på att i förordet kräva åtgärder för att stärka det akademiska lärarskapet och kvaliteten i undervisningen.
Från staten vill SULF se ett nytt resurstilldelningssystem. Från lärosätena vill SULF se att tid för pedagogisk utveckling tydliggörs i arbetstidsavtalen, att alla lärare får kontinuerlig kompetensutveckling, att det finns tydliga kriterier för pedagogisk meritering och att det skapas arenor för lärare där de kan föra en dialog om högskolepedagogisk utveckling.
Lärare lägger mycket tid
Klara Bolander Laksov säger att hon ”i stort sett” kan skriva under på SULF:s krav.
– Tid ger ju förutsättningar. Det finns strukturella problem i dag med hur tid fördelas och vi är fast i en gammal syn på vad undervisning är när man räknar att en föreläsningstimme tar tre–fyra timmar. Nu när vi har gått över till digital undervisning har vi till exempel lagt ner mycket mer tid än så , säger hon.
Andra åtgärder hon vill se är mer stöd till högskolepedagogisk forskning liksom en nationell aktör med ansvar för att samordna och driva på det högskolepedagogiska utvecklingsarbetet. Universitetskanslersämbetet föreslog tidigare i år att Universitets- och högskolerådet ska få den rollen.
Klara Bolander Laksov ser också detta som ett möjligt alternativ.
– Det viktiga är att någon får ansvaret så att det kan bli kontinuitet och långsiktighet i hur Sverige hanterar de högskolepedagogiska frågorna, som under lång tid nu varit väldigt ad hoc-artade och beroende av varje lärosäteslednings välvillighet och intresse i relation till de här frågorna.
