De senaste åren har många luftat sin oro över styrningen av högskolor och universitet. För den nationella styrningen finns en statlig utredning (SOU 2019:6) som kommer med förslag på förändringar. I böcker och artiklar har framför allt den interna styrningen debatterats. I Universitetsläraren fanns den 12 februari i år tre artiklar som behandlade frågan ur ett kollegialitetsperspektiv. Vi vill här peka på var ansvaret ligger för hur den interna styrningen och organisationen utformas.
UKÄ granskar under perioden 2017–2022 lärosätenas kvalitetsarbete. ”Styrning och organisation” utgör ett av sex områden. I den första omgången fick alla ingående lärosäten kritik för brister i systematisk tillämpning av rutiner och processer och förtydliganden av strukturer och ansvarsområden rekommenderades. I de följande omgångarna fick majoriteten av lärosätena kritik för brister i styrning och organisation.
Hur hamnade vi i detta läge? För 50 år sedan var lärosätena hårt styrda av regeringen. Bland annat fick man äska medel för inrättande av nya tjänster, såväl professurer som vaktmästare. Hur lärosäten skulle styras och organiseras var reglerat i förordning och beslutsmakten var delad mellan rektor och förvaltningschef. Efter 1993 blev rektor högst ansvarig för alla verksamhetsbeslut.
Så hur ser det ut i dag? Efter autonomireformen 2011 har lärosätena stor frihet att inom ramen för sitt uppdrag besluta om sin egen styrning och organisation. Det är ett markant ökat ansvar och behov av kunskap om högskolesystemet för de akademiska cheferna och lärosätenas styrelser, som ska fatta beslut om just detta på en övergripande nivå. Å ena sidan har autonomireformen möjliggjort bättre anpassning till det enskilda lärosätets förutsättningar, å andra sidan har det därmed skapats en flora av styr- och organisationsmodeller, vilket vi bland annat tar upp i vår bok Akademisk chef – hur fungerar det? (Norén & Wallin, 2018).
Ett övergripande politiskt mål i Sverige är att vara en av världens främsta forsknings- och innovationsnationer och att akademin ska bidra till att finna lösningar på samhällsutmaningar. Lärosätenas många olika, mer eller mindre formella, uppdragsgivare skapar tillsammans i nuläget inte sällan oförenliga, överlappande, föråldrade eller på annat sätt olämpliga mål, såväl innehållsligt och kvalitetsmässigt som administrativt. Även hos uppdragsgivarna behövs en betydligt bättre systemkunskap för att utbildning, forskning och samverkan ska kunna fungera så bra som möjligt. Dagens situation medför ett stort resursslöseri genom allt merarbete den kräver.
Det enskilda lärosätet har stora möjligheter att förbättra den interna styrningen så att den blir transparent, effektiv och säkrar hög kvalitet på utbildning, forskning och samverkan. Men för att åstadkomma detta krävs god systemkunskap hos såväl ledning som styrelse, så att inte lärosätet självt skapar motstridiga, resurskrävande och onödigt komplicerade modeller.
Här kommer också frågan om kollegialitet in. För att ha tid att fullgöra den akademiska professionens viktiga roll att garantera och förbättra kvaliteten krävs analyser av vilka styr- och organisationsformer det enskilda lärosätet gynnas bäst av. Av pågående debatter att döma tror vi att det är här det genomgripande arbetet behöver sättas in, med översyn baserad på noggranna analyser och ändamålsenliga förändringar av styrning och organisation ute på lärosätena.
Margareta Wallin
Professor emerita, före detta
prorektor vid Göteborgs universitet
Kerstin Norén
Professor emerita, före detta prorektor vid Göteborgs universitet, före detta rektor vid Karlstads universitet och Högskolan Väst
Ingela Elofsson
Före detta samordnare vid universitetsledningens stab
vid Göteborgs universitet
