Universitet och högskolor dräneras på resurser genom det så kallade produktivitetsavdraget.
Dessutom får vissa utbildningar bara kosta hälften så mycket som på 1990-talet, trots en ökning av studenter med särskilda behov.
Konsekvenserna är inte bara en pågående urholkning av ekonomiska resurser, utan också av lärarnas tid och studenternas möjlighet till lärarledd undervisning.
Svårigheterna att få ekonomiska förutsättningar att bedriva verksamheten får SULF:s chefsutredare Karin Åmossa att bland annat undra varför inte högskolesektorns behov av resurser tas på samma politiska allvar som ÖB:s regelbundna äskanden om extra miljarder.
Det fattas nämligen sju miljarder för att högre utbildning ska komma upp i de ersättningsnivåer som fanns på 1990-talet. Urholkningen av resurser motsvarar därmed ersättningen för en hel årskull nybörjarstudenter.
Det framgår i en kommande rapport från SULF, som jämför kostnader och intäkter med det som gällde 1994/1995, då resurstilldelningssystemet, den så kallade grundbulten, infördes.
Vill slopa produktivitetsavdraget
Den urholkning som sker är, enligt SULF, omöjlig att hejda om man inte tillför ökade resurser och om inte det så kallade produktivitetsavdraget för högre utbildning och forskning slopas. Avdraget innebär att den årliga pris- och löneuppräkningen minskas, motsvarande produktivitetsutvecklingen i privata tjänstesektorn.
– I rapporten lyfter vi fram att Yrkeshögskolan, som också är en statlig verksamhet, slipper produktivitetsavdraget, säger Karin Åmossa, som varit huvudansvarig för arbetet med rapporten.
I den påtalas det omöjliga i att effektivisera sådant som undervisning, möten mellan lärare och studenter.
Och SULF är inte ensamt om att ifrågasätta att högre utbildning och forskning skulle kunna rationaliseras efter modell från det privata näringslivet, vilket produktivitetsavdraget förutsätter.
2007 kom en statlig resursutredning, SOU 2017:81, som menade att produktivitetsavdraget är en dålig idé när det kommer till lärosäten och under årens lopp har det varit svårt att hitta försvarare av avdraget, medan kritikerna är desto flera, från rektorer till studenter.
Att avdraget ändå finns kvar trots enighet om dess negativa konsekvenser kan ha flera förklaringar, men centralt är sannolikt att finansdepartementet av uppenbara skäl månar om det, att avskaffa avdraget skulle drabba statsbudgeten.
Inte samma möjlighet som försvaret
Och när det kommer till behov av resurser har högskolesektorn inte alls samma påverkansmöjlighet som exempelvis försvarsmakten, där ytterst få politiker säger emot en ÖB som hävdar att det krävs ett antal miljarder för att denna statliga verksamhet ska kunna genomföra sitt uppdrag.
Snarare tvärtom, det utbryter gärna partipolitisk tävlan kring vem som vill ge flest extramiljarder till försvaret.
– Ja, man kan önska att universitet och högskolor hade en motsvarighet till ÖB, i bemärkelsen att behov av ökade resurser tas på allvar, i stället för att regeringar oavsett färg visar brist på förståelse för förutsättningarna för högre utbildning.
Karin Åmossa säger vidare att den produktivitetsavdragsrelaterade effektiviseringen inte heller fungerar, eftersom universitetslärarna samtidigt fått ökad administrativ börda i stället för den minskning som effektivisering borde innebära.
– Det sker alltså inte bara en urholkning av pengarna, utan också en urholkning av lärarnas tid.
Glapp mellan kostnader och intäkter
Rapporten tar också upp lärosätenas roll och ansvar, bland annat med utgångspunkt i Riksrevisionens rapport, ”Varför sparar lärosätena?”.
Ett svar på frågan är, enligt SULF:s rapport, att sparande är en effekt av finansieringssystemet och att lärosätena anpassar sig till ryckigheten i att nya platser tillförs för att senare dras in, ”osäkerhet leder till sparande”.
Rapporten visar i siffror glappet mellan kostnader och intäkter, för undervisning överstiger kostnaderna intäkterna med 51 procent, för medicin 47 procent, för naturvetenskap och farmaci 42 procent, för vård gäller 32 procent.
Ett undantag är humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi (HSJT) där kostnaderna ligger i nivå med intäkterna, jämfört med 1994/1995 års resursnivå. Detta som resultat av de kvalitetshöjande satsningarna som gjorts av nuvarande regering samt av alliansregeringen.
– Det är ett förvånande resultat, som inte riktigt stämmer med den bild som vi får från våra medlemmar, i stället vittnar de om alltmer knapp tid till undervisning och högre arbetsbelastning, även inom HSJT, säger Karin Åmossa som understryker att ersättningen inom HSJT från början har legat på en jämförelsevis mycket låg nivå.
En förklaring till att de kvalitetshöjande resurstillskotten inte har märkts kan vara att lärosätena redan internt har försökt kompensera de låga ersättningsnivåerna till HSJT med medel från andra områden.
Och dessa områden har därefter i sin tur kompenserats, med de tillskott som var avsedda för HSJT-områdena.
– Lärosätena försöker trolla med knäna, men de är inte alltid så skickliga trollkarlar, säger Karin Åmossa.
Kravlista
På SULF:s kravlista finns höjda statliga ersättningar och slopande av produktivitetsavdraget samt att det kommande resurstilldelningssystemet ger långsiktiga planeringsförutsättningar.
Vad gäller lärosätena manar SULF dem att upphöra att vara överdrivet försiktiga i budgeteringen och att extratillskotten verkligen används för att höja kvaliteten.
Rapporten kommer att presenteras i sin helhet 28 juni och kommer att bli föremål för diskussioner och seminarier under Almedalsveckan.
