I dagens nyhetsbrev skriver jag om en vetenskaplig rapport om situationen för unga forskare vid svenska lärosäten. Det är mycket intressant att ta del av hur unga forskare och universitetslärare upplever sin situation.
De pusslar ihop sin tillvaro med den ena tidsbegränsade anställningen efter den andra. Deras arbetssituation präglas av osäkerhet, stress och svårighet att överblicka karriärmöjligheterna, och de osäkra anställningsförhållandena går ut över deras forskning.
Men själva sakfrågan, osäkra anställningsförhållanden i akademin, är ett problem som inte är nytt.
Jag tittar efter vad jag själv skrivit och hittar en rad artiklar om tidsbegränsade anställningar och visstidsanställda lärares och forskares karriärvillkor.
Redan för över tio år sedan, 2007, påpekade Befattningsutredningen de stora svårigheterna att göra karriär på universitet och högskolor.
”Är det för oattraktiva villkor kan man inte locka de begåvningar vi behöver till högre utbildning och forskning”, sade utredaren.
Utredningen föreslog därför tydligare karriärvägar efter disputationen.
Vi tar ett hopp i tiden till 2015, då Universitetsläraren kunde rapportera att det tar betydligt mer än sex år för de flesta att nå från doktorsexamen till en tillsvidareanställning inom högskolan och att den tiden blir allt längre.
Inför forskningsproppen 2016 efterlyste så lärosäten och finansiärer ett enhetligt karriärsystem.
Och till sist infördes 2017 meriteringstjänsten biträdande lektor med rätt till tillsvidareanställning efter prövning med från början fastställda krav.
Karriärutredningen som låg till grund för införandet av biträdande lektor ansåg att en nationell målsättning bör vara att antalet meriteringsanställningar ska öka med 50 procent 2017–2022, från de i dag cirka 1 100 meriteringsanställningarna.
Men nyktert betraktat är ju det här en droppe i havet. I runda tal finns det 30 000 universitetslärare och forskare, varav cirka en tredjedel har tidsbegränsade anställningar, och vid den jämförelsen blir antalet meriteringstjänster försvinnande litet.
Det är inget djärvt antagande att en mycket stor del av de 30 procenten med tidsbegränsade anställningar är relativt nyexaminerade.
Frågan är vad de många osäkra anställningarna i akademin beror på och vad man kan göra åt det?
Ett grundläggande problem är den stora andelen externfinansiering, det gör att den enskilda forskargruppen inte kan vara säker på att nästa ansökan beviljas.
Här skulle regeringen kunna öka andelen basanslag. Alla pratar om behovet av större basanslag, men inget händer.
Men problemet verkar egentligen inte vara brist på pengar. Lärosätena har miljarder i skattkistorna, som de inte hinner göra slut på.
En del av de pengarna kunde utan problem användas för att tillsvidareanställa unga forskare. Ett universitet riskerar knappast något om det skulle ge större anställningstrygghet till sina unga forskare. Nu får individerna leva med osäkerheten i stället.
Jag är medveten om att ett universitet är ett svårstyrt pastorat, det är splittrat på en mängd verksamheter, där den ena handen knappt vet vad den andra gör.
När SULF 2013 hade kartlagt omfattningen av visstidsanställningar i högskolan gjorde Stockholms universitet en internutredning och kom fram till att det var stora skillnader mellan olika institutioner och olika fakulteter.
I sista hand förefaller vilken typ av anställning som erbjuds bero vem det är som fattar anställningsbeslutet.
Men det är inte heller så att ett universiteten saknar medel att påverka andelen visstidsanställda – om ledningen är tydlig.
Ett exempel är att Astrid Söderberg Widding som nytillträdd rektor vid Stockholms universitet 2013 blev förfärad över andelen visstidsställningar och rekommenderade institutionerna att inte vara så försiktiga med att anställa. Följden blev att andelen tidsbegränsade anställningar vid SU sjönk från 40 till 33 procent på ett par år.
Det verkar alltså behövas både god vilja och initiativkraft från många håll för att komma till rätta med problemet.
För ärligt talat, är det vettigt att de mest högutbildade unga människorna i Sverige ska ha så osäkra anställningsförhållanden?
Nej, kan man utan problem svara. Någon däremot?
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
