Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

William kan sopor och städar med växter

William Hogland är professor i avfallshantering. Ett ämne han har varit med om att bygga upp inom den akademiska världen. Men inte utan motstånd. För framgången tackar han sin tävlingsinstinkt och att han är rödhårig.

26 september, 2016
Anna Smedberg
Kristina Wirén
Som barn fick William Hogland höra från sin farbror att han skulle bli professor. Som vuxen insåg han att det faktiskt var möjligt att bli det.

Om en tankbil välter och läcker ut olja blir jorden förorenad. Lösningen för att rena jorden kan vara solrosor eller andra växter. I en testanläggning på en deponi utanför Kalmar pågår försök. William Hogland, professor vid institutionen för biologi och miljö vid Linnéuniversitetet, berättar om testanläggningen.
– Det gäller att samla upp jorden och rena den. Den här idén handlar om att kunna göra det på plats. Man kan lägga upp jorden med duk i botten, så olja inte läcker vidare, och sedan sätta vackra solrosor eller lusern i jorden. Det är vanliga växter som har förmåga att plocka upp föroreningar, säger William.

Förorenad mark renas med växter
Han och forskarkollegor har lanserat idén med phytoremediering, att rena förorenad mark med växter. I Småland finns Glasriket med för­orenad glasbruksmark. Saneringen av de gamla bruksområdena kostar mångmiljonbelopp. Även om avfallsmassor fraktas bort kommer små halter av gift att finnas kvar. Växter som trift, lin, rölleka och brunsenap kan användas för att rena marken och göra den säker.
– Många säger att det inte går, att det blir för dyrt, men jag var ju med och skulle införa källsortering en gång i tiden när ingen trodde på det. Det har tagit kanske 30 år att utveckla det till business men det är många avfallsbolag i dag som är välmående.

Förutom att städa upp miljösynder kan glasdeponierna bli parker där glaskonst och växter kombineras, för att locka besökare.
– Det är kanske inte så att vi kommer att använda bara de växter som är absolut bäst på att rena. Det gäller att locka turister. Dels ska växterna ha renande effekt, dels vara hela sommaren och blomma vackert.
Med utpräglad småländsk dialekt berättar William om sitt forskarliv. Dialekten, den tror han att han haft nytta av i kontakten med företag i bygden och i andra möten med människor.

Doktorerade i vattenresurslära
Att möta människor i arbetslivet, lärde han sig som ungdom när han arbetade i fruktodlingar och sålde must i det lokala musteriet där han också renoverade byggnader.
– Det gav en fysisk styrka och jag lärde mig att ha kontakt med människor, som jag tycker är väldigt viktigt. Det gäller att få in pengar till forskningen och då måste jag ha kontakt med företag och kunna tala om forskningen med andra människor. Du måste ha allmänheten med dig när det gäller avfall och miljö. Alla måste hjälpa till. Hur når vi dem? Som forskare måste du ha ett språk som de begriper och få dem att förstå att de själva är en betydelsefull kugge i arbetet med miljön.

William växte upp på lantbruk utanför Kalmar. Efter gymnasiet flyttade han till Lund för att studera. Att det blev Lund berodde till stor del på att han hade en vän som pluggade där. Han valde mellan att bli ingenjör och att studera biologi.
– Civilingenjörsutbildning ledde fram till en titel och ett yrke på ett säkrare sätt än biologi. Efter den utbildningen kunde du göra vad du ville. I princip. Och sedan dess har jag gjort vad jag velat.
Att göra vad han ville innebar till en början att han doktorerade i vattenresurslära 1986.
– På den tiden var det inte så självklart att doktorera men att jobba på universitetet efter studierna var ett bra kneg. På den tiden fick jag kanske 2 000 kronor mer i månaden än vad de som gick till industrin fick. Den förmånen har man sett att doktorander har tappat sedan dess.

Avfallshantering har blivit erkänt ämne
Det ledde vidare till en tjänst som forskningsledare vid Lunds universitet där han byggde upp den första avdelningen för avfallshantering. Avfallshantering som ett akademiskt ämne mötte motstånd.
– Att sopor skulle konkurrera med datavetenskap och byggmekanik var inte så lätt på den tiden. Jag fick inte sitta inne i universitetsområdet, utan jag fick sitta ute i forskarbyn, bland företagen, de första åren. Sedan gällde det att få kurser. Då fick jag ta kurser som ingen ville ha och döpa om dem till avfallshantering och sådant. Det var en kamp. Från att jag var nästan ensam i Lund om att hålla på med avfallshantering har ämnet blivit erkänt.
I dag har nästan alla universitet runt om i världen några forskare som arbetar med avfallsfrågor och mycket kring miljöfrågor.

William medger att han många gånger fått arbeta i motvind men tror att han redan som barn lärde sig att stå emot gliringar för att han var rödhårig och plugghäst.
– Det är nog viktigt att man lär sig som ung att svälja visst förtret. Det tror jag att jag blev ganska bra på och det har jag haft nytta av.
Han har också haft nytta av att vara tävlingsmänniska, för att slå sig in i universitetsvärlden. Han tycker om att tävla och han vill bli bäst.
– Akademin är en tuff miljö. Vi forskare måste ha bra papers, vi ska skriva dem i de bästa journalerna och vi måste stångas med andra om pengar.

Fick pris för sin forskning
I dag har William professorstjänst vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Han arbetar runtom i världen med att ge sina synpunkter på avfall, undervisar och deltar i forskarkonferenser.
– Jag har idag jobbat i 59 länder. Det är en förmån. Många drömmer om att åka till olika delar av världen och se exotiska platser och jag har kanske tre, fyra sådana resor per år.
2015 fick han Elseviers Atlaspris för forskning för en bättre värld, tillsammans med forskarkollegor i Nederländerna.
– Många säger skämtsamt att jag är avfallsprofessor. Jag ser priset som ett erkännande av ämnet. Jag tycker nog att priset är så nära Nobelpris man kan komma inom avfallshantering eftersom det väljs ut bland 50 000 till 100 000 forskningsartiklar från Elseviers 2 500 tidskrifter.

William arrangerar vartannat år en internationell forskarkonferens, Linnaeus Eco-Tech, som i år 20-årsjubilerar. Forskare, företag och studenter med intresse för miljö samlas i Kalmar.
– Vi brukar ha medverkande från ett 30-tal länder över hela världen. Jag har aldrig sagt att detta är den mest vetenskapliga konferensen utan en mötesplats mellan akademin och näringslivet. Det behövs en dialog för att det ska komma fram användbara anläggningar i samhället. Forskarna måste kunna tala med företagen och politiker. Det tycker jag har varit en styrka i min forskning, att jag har kunnat samarbeta med näringslivet och de har varit duktiga med att ställa upp med medel.

Håller sig i form för att orka med 
Williams prioriteringsordning i livet är fysisk träning, familjen, forskningen. Han spelar tennis och fotboll. Nyligen har han börjat med golf och har även tävlat i triathlon.
– Jag tar på mig syrgasmasken själv först innan jag hjälper någon annan. Jag vill hjälpa andra men jag måste vara i bra trim själv. Att resa över hela jordklotet, ibland 35–40 timmar, och orka med detta och komma fram fräsch och kunna ge en inspirationsfull föreläsning efter det, då måste du vara i bra form.
William har aldrig ångrat att det blev en akademisk karriär i stället för att gå till näringslivet. Han menar att han sett till att ha ett lyckligt liv och han är nöjd med det han gör.
– När jag var 50 sa jag att om jag får chansen att leva om mitt liv, skulle jag göra det på samma sätt. Det kunde jag säga när jag var 60 år också.

Fortsätter gärna att jobba även efter 67
Han tackar sin positiva inställning och att han inte är en person som planerar så väl i förväg utan är snabb i handling när det behövs.
– För mig är det en styrka. Andra orkar inte med sådant. En del måste ha allt planerat i detalj, och det bör väl kanske en professor ha, men jag är inte sådan, säger han och skrattar.
Det innebär inte att det saknas planer. Framtiden innehåller arbete. Han tänker klamra sig fast vid universitetet så länge han kan.
– Nu slänger man ju ut de svenska forskarna och professorerna i regel när man är 67 år, vilket är ett stort slöseri med kunskap och kompetens. Jag är 64 nu men jag ska se om jag kan fixa en bit efter 67. Jag hoppas också på konsultuppdrag globalt, kanske för FN. Jag hoppas att det ska finnas något att göra men sedan har jag skaffat mig försäkringen med att spela golf om jag skulle få mycket tid över.

Anna Smedberg
Kristina Wirén

William Hogland är 64 år, utbildad väg- och vatteningenjör vid Lunds tekniska högskola. Han doktorerade i teknisk vattenresurslära 1986 vid Lunds universitet, där han sedan arbetade som forskningsledare och byggde upp den första avdelningen för avfallshantering. Han kom till Högskolan i Kalmar 1996 och blev professor i miljöteknik och återbruk 1999. Han har vid Högskolan i Kalmar, som senare blev Linnéuniversitetet, byggt upp ESEG – The Environment Science and Engineering Group. Han har varit professor i miljöteknik vid Mittuniversitetet.

I dag är han professor vid institutionen för biologi och miljö vid Linnéuniversitetet.
Han forskar om vatten- och avfallshantering, landfill mining, avfallsbränslen, återvinningsmaterial, marksanering, alternativa toalettsystem och andra miljörelaterade frågor. Sedan drygt 30 år driver William Hogland konsultföretaget LundaHydro AB.

Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023