Medias sökarljus har nått akademin

Missförhållanden, strider och anmälningar uppmärksammas i en annan utsträckning än tidigare.

Egentligen är det underligt att media inte systematiskt bevakat universitet och högskolor i högre utsträckning. Om inte annat för att högskolesektorn är en betydande samhällssektor, den största statliga sektorn.
Särskilt som akademiker inte är vana att vara utsatta för journalisternas uppmärksamhet borde det av flera skäl vara som att skjuta på sittande fågel.

För det första är nästan allt material vid lärosätena offentligt.
För det andra är akademin inte utan stridigheter, intriger, misstänkt forskningsfusk och en bitvis skrämmande dålig förvaltningskultur.
För det tredje torde akademin inte sakna personer som gärna lämnar ut misshagliga kollegor till gamarna inom media.

I sektorn finns alltså många lågt hängande frukter att plocka för den ambitiöse grävande journalisten.

Visst har uppenbara skandaler uppmärksammats tidigare, men det är få journalister som ägnat sig åt en systematisk bevakning av högskolesektorn. Bara vissa lokalmedia, där det lokala lärosätet spelar stor roll i samhället, verkar ha aktiv bevakning. Men i övrigt har media bara tackat och tagit emot när någon skandal har briserat. Men systematisk bevakning, knappast alls.
Detta trots att bland yngre svenskar nära hälften har någon form av akademisk utbildning. Och att säkert en majoritet av dagens journalister har gått på JMK, JMG, eller någon annan universitetsutbildning.

En aura av elfenbenstorn
Jag tror delvis det beror på att intellektualism inte står högt i kurs i journalistkåren; en riktig murvel är främmande för akademiskt fjant.
Det kan vara en anledning till att insikten om den stora samhällsförändringen, där universiteten gått från att ha utbildat en liten exklusiv elit till att bli massutbildningar, bara långsamt trängt in i media.
Åtminstone i förhållande till media har därför akademin lyckats bevara en aura av elfenbenstorn kring sig.
Till detta kommer en rad förändringar inom akademin som kan bidra till större offentlighet.

En faktor jag har fått påpekat för mig är att antalet kollegiala organ har minskat vid lärosätena. Organ där man kan stöta och blöta olika förhållanden och förhoppningsvis komma fram till en lösning på det som inte fungerar så bra.
När en linjeorganisation tar över kanske det bara återstår att bli visselblåsare för den som uppmärksammat missförhållanden.

Antalet anmälningar till UKÄ har däremot inte ökat över tid, tvärtom gick de ned som en följd av att Högskoleverket ersattes av UKÄ. Nu ökar antalet anmälningar återigen, med anmälningarna har inte kommit upp på nivån som när Högskoleverket fanns.

I stället verkar det som om missförhållanden i högre utsträckning når offentligheten.
Inte minst har nätet ökat möjligheterna att belysa påstådda eller faktiska oegentligheter och missförhållanden. En sajt som Academic Rights Watch spelar en viss roll och även en Facebookgrupp som Högskoleläckan gör att saker snabbare får spridning.
Också förändringar i lärosätenas föreskrifter, när de i viss mån ska vara affärsdrivande och sälja utbildningar till utomeuropeiska studenter ger genomslag i media. Sveriges Radios Ekot larmade om anmärkningsvärt höga avgifter och en amerikansk student har stämt sitt lärosäte för att hon betalat dyrt för undermålig undervisning.

Macchiarini drar blickarna till akademin
Och de elitsatsningar, där stora pengar och mycket prestige satsats på att locka hit utländska toppforskare, har visat sig kunna skapa negativa rubriker.
Det är ingen långsökt gissning att Macchiarini-affären är den enskilda händelse som mer än någon annan gjort att media fått ögonen på akademin. Enligt ett beprövat journalistiskt arbetssätt brukar det löna sig att leta i närheten eller efter liknande företeelser när man hittat ett missförhållande.

I journalistkåren verkar det ha skett en grundläggande attitydförändring. Från att media behandlat en professor med vördnad har hen börjat betraktas som vilken människa med status som helst. Sett med populistiska ögon, någon som har lyckats klättra tillräckligt högt för att kunna skaffa sig själv och sina vänner otillbörliga fördelar.

I spåren av Macchiarini-affären kan lärosätena också ha blivit mindre benägna att tysta ner misstänkt forskningsfusk. Här är några exempel:

– Under våren har fler ifrågasatta fall inom regenerativ medicin uppmärksammats. En forskningsledare vid Linköpings universitet anklagas för bristande etik då hornhinneimplantat avsedda för djurförsök användes på människor.
– Anklagelser om misstänkt forskningsfusk inom transplantationskirurgi vid Göteborgs universitet har återigen blivit aktuella, den här gången för misstänkt bildmanipulation.
– Uppsala universitet har gjort den ovanliga åtgärden att dra in en doktorsavhandling efter att man konstaterat bildmanipulationer, och fyra nationalekonomer vid universiteten i Stockholm och Uppsala har anmälts för plagiat.
– I Karlstad har Nya Wermlands-Tidningen uppmärksammat att rektor befordrat sin närmaste man till professor, mot Anställnings- och befordringsutskottets rekommendation, samt att tolv medarbetare, med rektor själv i spetsen, har fri bostad och/eller fria hemresor. NWT har också kartlagt förmåner, förutom lönen, för ett antal personer i ledande ställning vid ett antal andra universitet.

Studentkår anmäler universitet
I skrivande stund, 1 juni, ser jag att Sveriges Radio P4 rapporterar på nätet att studentkåren anmäler Uppsala universitet till UKÄ för att masterstudenter ännu inte fått betyg på förra vårens examensarbeten, och DN ägnar en stor huvudledare åt Macchiarini-affären samt ett uppslag i kulturdelen åt problemen vid Umeå arkitekthögskola.

Även klassiska akademiska missförhållanden som tidigare hanterats bakom slutna dörrar, har nu en tendens att nå offentligheten. Ett exempel är doktorander som råkar illa ut när de inte kommer överens med sin handledare.

Alltså, mycket pekar på att akademin har lämnat elfenbenstornet och nu återfinns på samma mediearena som resten av samhället.

Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren, som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se.


Kategorier: Krönikor, Per-Olof Eliasson