– Eftersom antalet studenter med Aspergers syndrom har ökat stort under senare år är det viktigt att utveckla arbetsmetoder så att man kan nå dessa studenter tidigare, säger Ann Simmeborn Fleischer, som nyligen disputerade vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping.
Den som studerar på högskola eller universitet och har en funktionsnedsättning har rätt till pedagogiskt stöd. På nästan alla högskolor och universitet finns en kontaktperson eller samordnare för studenter med funktionsnedsättning – men ett tiotal lärosäten saknar fortfarande denna funktion.
– Det är upp till varje lärosäte hur man arbetar med frågan och därför ser det mycket olika ut. Ofta formas arbetet helt enkelt av samordnarnas egna intresseområden. Inte sällan behövs mer kunskaper för att kunna möta och välkomna studenter med Aspergers syndrom – här behöver man tänka i nya banor.
Det är studenten själv som ska söka det pedagogiska stödet, men eftersom personer med Aspergers syndrom ofta har svårt att beskriva vilket stöd de behöver och helst klarar sig själva är risken att problemen blivit för stora innan de får hjälp.
– För studenter med Aspergers syndrom kan detta bli ett moment 22. Om man inte kan beskriva de svårigheter man har är det svårt att få ett pedagogiskt stöd som fungerar, förklarar Ann Simmeborn Fleischer.
Det är oftast lärarna som först märker att något inte fungerar. Därför behövs en kompetensutveckling på institutionerna för hur de ska agera. Lärarna har ofta bra kontakt med samordnarna – det bör man använda sig av så att stöd kan ges innan allt för många problem hopar sig, menar Ann Simmeborn Fleischer. Hon försöker nu ta fram ett kommunikationsverktyg för lärare och samordnare för att hjälpa dem att ställa frågor på rätt sätt och formulera sig bättre när de vill stödja studenter som har, eller som kanske har, Aspergers syndrom.
– Det fungerar som allra bäst när det finns ett samarbete mellan samordnare, lärare, studenten och en anhörig. Så är det ju alltid – finns ett bra samarbete brukar det ofta bli ett ganska gott resultat.
Det som bekymrar Ann Simmeborn Fleischer är att universitets- och högskoleledningarna inte visar intresse för studenter med funktionsnedsättning och att samordnarna ofta uttrycker att de saknar deras stöd.
– Där finns ett stort glapp – det är ingen prioriterad fråga för ledningarna. Jag kan förstå att de har mycket att göra och har man inte en relation till någon med funktionsnedsättning blir det inte intressant. Men förhoppningsvis gör det faktum att det ekonomiskt sett är viktigt att inte tappa studenter att frågan kommer att uppmärksammas mer.
ANKI WOOD
